Oksana, är du upptagen? – frågade mamma när hon stack in huvudet i dotterns rum. – En minut bara, mamma. Jag ska bara skicka ett mejl, sen hjälper jag dig, svarade dottern utan att slita blicken från skärmen. – Majonnäsen räckte inte till salladen. Jag räknade fel. Och jag glömde köpa dill. Kan du springa till ICA innan de stänger? – Ja, visst. – Förlåt att jag stör, du har ju redan fixat håret. Huvudet snurrar inför allt med nyår, suckade mamma. – Klart! sade Oksana och stängde laptopen, vände sig om mot sin mamma. – Vad sa du? Hon satte på sig stövlarna, drog vinterjackan om sig, men hoppade över mössan för att inte sabba frisyren. Butiken låg i huset bredvid, hon skulle knappast hinna frysa. Ute var det lätt minus, snöflingor virvlade – ren nyårsmagi. I butiken var det tomt. Bara några stressade grannar handlade de sista glömda varorna. Dillen fanns bara i en blandning med persilja och gräslök – rätt slokande dessutom. Oksana tänkte ringa mamma och kolla om det dög, men kom på att mobilen låg kvar hemma. Hon tog paketet ändå, hittade en majonnäs längst in på hyllan, betalade och steg ut i vintern. Hon hann knappt bort från butiken förrän en bil kom farande runt hörnet med helljusen på och bländade henne totalt. Oksana kastade sig åt sidan, stövelklacken gled på snötäckt is. Hennes fot vek sig och hon föll handlöst mot trottoaren. Väskan for åt sidan. Hon försökte resa sig men smärtan i vristen var så intensiv att tårarna sprang fram. Gatan var tom. Mobilen saknades. Vad skulle hon göra? Hon hörde inte att bildörren slog igen bakom henne. – Gjorde du dig illa? En ung man lutade sig ner mot henne. – Kan du ställa dig upp? Får jag hjälpa dig? Han räckte fram handen. – Jag tror jag har brutit foten tack vare dig! Ni kör omkring och gör gatorna till rena skridskobanan, väste Oksana genom gråten och ignorerade hans hand. – Varför har man klackar nattetid mitt i vintern? – Dra åt skogen, snäste Oksana och snyftade. – Tänker du sitta här till morgonen eller? Nåväl. Jag dödar inte vackra tjejer. Var bor du? – Där, sa Oksana och nickade mot grannhuset. Mannen försvann plötsligt. Men snart hörde hon bilen sakta backa och stanna intill. – Jag lyfter dig nu, försök hålla den onda foten i luften. Ett, två, tre – innan Oksana hann protestera lyfte han henne och ställde henne försiktigt upp. Hon böjde genast upp ena benet. – Står du? frågade han medan han öppnade bildörren åt henne. – Håll i mig och sätt dig nu. – Min väska! ropade Oksana när hon satte sig i sätet. Han hämtade väskan och la den i baksätet. Vid porten hjälpte han henne ur bilen, lyfte upp henne i sin famn och sparkade igen bildörren. Utanför dörren stannade han. – Nycklar i väskan? Är din mamma hemma? – Ja. – Slå in koden och be mamma öppna. Det fanns ingen hiss – han bar Oksana hela vägen till tredje våningen. Hon höll armarna kring hans hals. Hon hörde hans tunga andetag och såg svetten på tinningarna i trappans svaga ljus. “Så går det när man kör som en galning,” tänkte hon småhämndlystet. – Släpp ner mig här, resten klarar jag, bad Oksana utanför sin dörr. Han svarade inte utan andades bara djupt. Plötsligt rycktes dörren upp av mamma. – Oksana? Vad är det som händer? Mannen steg bestämt in, mamma flyttade sig undan. Han satte varsamt ner Oksana på golvet och tog ett djupt andetag. – Ta fram en stol, sa han till den förskräckta mamman. Mamma kom med en stol från köket och Oksana satte sig med smärtande foten i vädret. Mannen böjde sig ner på knä. – Men vad i hela världen? utbrast mamma. Mannen verkade inte höra. Han tog Oksanas fot med ena handen och slet upp stöveln med den andra. Oksana skrek till. – Vad sysslar du med? Det gör ont! – Vad gör ni? Hon har ont! utropade mamma förfärat och stirrade på den svullande, blåröda vristen under strumpbyxorna. – Jag ringer ambulans, sa mamma. – Det behövs inte. Det är bara en stukning. Jag är läkare. Hämta is snabbt, beordrade han. Snällt gick mamma till köket och kom snart tillbaka med en frusen kyckling i en plastpåse. – Lägg mot vristen, sa mannen, rätade på sig och tog dörrhandtaget. – Går du nu? frågade Oksana ängsligt. – Jag hämtar elastiskt bandage i bilen och tar din väska. – Har du lämnat väskan till honom? Oksana, vem är det där? viskade mamma. – Han dök upp med bilen, jag halkade och föll, han bar mig hem. Mer vet jag inte. – Tänk om han är en bedragare? Nu smiter han med din väska, du har ju kort, kontanter, nycklar! Ska jag ringa polisen innan han försvinner? – Lägg av, mamma. Ville han råna mig hade han lämnat mig där. Han bar mig hem på armarna. – Nja… muttrade mamma. Precis då ringde porttelefonen. – Det är han. Mamma, släpp in honom, bad Oksana. Mannen kom in, granskade både Oksana och mamma, satte väskan på hallbordet. – Kolla gärna så allt är kvar, sa han, tog av sig jackan, lade den på golvet och gick ner på knä. – Nu gör det ont, jag måste lägga rätt vristen. Håll hårt i stolen. Han grep ett tag under Oksanas fot och böjde den sakta. Oksana stönade till. – Något luktar bränt, sa mannen och såg på mamman. Mamma rusade ut i köket. I samma ögonblick exploderade smärtan i Oksanas fot. Hon kände hur synfältet svartnade. – Nu blir det bättre, sa han lugnt. Mamma kom rusande. – Det är inget på spisen … – Jag har fixat det. Vristen var ur led. Det gör ont några dagar, vila foten. Mannen hjälpte Oksana försiktigt ner med foten, reste sig, tog på jackan. – Tack! Förlåt, jag tänkte helt galet om dig, sa mamma. – Vill du stanna till tolvslaget? Du hinner knappast hem, allt är ju klart! Mannen tvekade. – OK, om jag inte stör. – Stör alls inte. Du får öppna bubblet! – Mamma! fräste Oksana. – Vadå? Jag går ut i köket, ta Oksana till vardagsrummet, unga man. Oksana hoppade på ett ben med hans hjälp till soffan. Det gjorde ont att peta på tån men gick. Det kändes ändå tryggt att luta sig mot honom, hans hand på midjan. – Tack, sa hon och satte sig. – Det är väl jag som ska tacka – det var ju mitt fel, sa mannen. – Nej, jag slängde mig själv. Vad heter du? – Valter. Vi kan väl säga du? – Gärna. Är du verkligen kirurg? – Japp. Skulle bara in och handla … – Din fru väntar väl hemma och undrar? – Hon drog halvåret sen. Less på att kallad in på sjukhuset även jul och helg. Tog dottern till sin mamma. – Jag ser nog ut som sjutton nu, sa Oksana generat. – Tvärtom. Så firade de tre nyår. Och som man firar, så blir året. När Valter gick, kunde Oksana inte sova. Hon kände fortfarande hans hand mot sin midja. Minnet av att bli buren i hans armar drog genom kroppen. Sånt glömmer man inte. Nästa morgon kunde hon stödja på foten, även om svullnaden växt. Men det gick att gå. Lyckan blev stor när Valter kom förbi igen, tog bort bandaget, undersökte, lade om. – Bra, du kan stödja nu? – Ja, svarade Oksana, vi sade ju du … – Te? undrade mamma. – En annan gång. Måste till jobbet. – Kommer du igen? frågade Oksana snabbt. Han log tillbaka. Två månader senare flyttade Oksana in hos honom. – Han är inte ens skild. Tänk om frun kommer tillbaka? oroades mamma när Oksana packade väskan. – Hon har någon annan. Och Valter sade att hon inte kommer. – Vet inte, du är snabb, min vän. Det blev ändå ett lyckligt år. Oksana blev avundsjuk när han träffade dottern. Hans fru såg fantastisk ut på bild. När hon bodde med Valter började Oksana förstå hans ex. Han blev ofta inkallad, även helgdag. Nya unga sjuksköterskor – klart man blir kär i honom. Men när han fanns där var hon så lycklig. Ett år gick. Valter skilde sig aldrig. Enda smolket. Mamma malde om att prata ut, sätta ned foten. Men Oksana tvekade. På nyårsafton grejade hon i köket. Inne blinkade granens lampor, i sovrummet låg en ny klänning. Oksana kollade steken, då ringde mobilen. När hon kom in pratade Valter i telefon vid fönstret. – Jag kommer nu, sa han och vände sig om. – Jag antar att det är sjukhuset igen? frågade Oksana med svag röst. – Nej, det är min exfru. Hon säger att dottern väntar, gråter, kan inte sova utan mig. Jag åker snabbt och lägger henne, kommer snart tillbaka. Hinner till tolv. – Han pussade henne på kinden och gick. Oksana försökte sluta vara svartsjuk, men kunde inte. Hon dukade, tog på klänningen. Klockan närmade sig tolv, men Valter kom inte. Hon skrev ett sms, inget svar. Ringde inte, han körde ju. Till slut blåste hon ut ljusen, såg dystert på bordet. Just nu förstod hon verkligen exfrun. Och sin mamma. Och om exfrun kommer? Hon älskar ju Valter. Väntan blev outhärdlig. Oksana tänkte på damen i porten. Hon var alltid ensam, aldrig gift, inga barn. Även Oksana var nu ensam på nyåret. Hon packade tårta och sallad till två i matlåda, gick ner till första våningen. Gamla damen öppnade först motvilligt. Oksana snubblade med orden, men damen släppte in henne. Damen var liten, krokig, men lägenheten hemtrevlig, även utan gran – en liten TV stod på. – Här, sa Oksana och ställde maten på bordet. – Tack. Sätt dig, jag gör te, sa damen. – Bor du med Valter? – Ja. Damen nickade, gillade svaret. – Hans fru, hon brydde sig aldrig om någon, hälsade aldrig, jobbade inte. Du är annorlunda. Han blev väl kallad till sjukhuset igen? – Nej, åkte till dottern. Kvinnan nickade. – Han kommer tillbaka. Han är bra, en vettig karl. – Är du ensam? – Jag var för stolt, min väninna tog min pojkvän. Nyår för länge sen. Buss gick sönder på vägen. Jag gick i snöstormen för kärlek, frös och blev sjuk. När jag blev frisk hade min väninna tagit honom, sa att hon var gravid. Jag var för stolt. Han försökte prata men jag förlät aldrig. Sen fick jag höra att hon ljugit. Han drack ihjäl sig sen. Men jag älskade bara honom. Så blev det ett liv i ensamhet. Tårar glänste i damens ögon. – Jag såg dig i fönstret. Valter var aldrig lycklig med henne som med dig. Förlåt och sluta vara svartsjuk om du älskar. Bäst är att flytta härifrån, hon kommer aldrig släppa er ifred. Gör inte mina misstag. Följ hjärtat. Oksana gick hem, ställde undan allt, Valter kom nästa dag. – Förlåt, vet inte hur det blev. Somnade som en stock efter teet – hon måste ha lagt nåt i det. – Varför skiljer du dig inte? Älskar du henne än? – Absolut inte. Om du kände henne… Men jag älskar dottern. Inte exfrun. Tror du på mig? Oksana lutade sig mot honom, såg på honom. – Låt oss åka iväg. Du hittar jobb var som helst, du är ju kirurg … – Jag orkar inte prata om det nu. Sen, okej? Jag älskar dig. Han somnade. Oksana tänkte på kvinnans ord. “Dottern är så liten, barn glömmer snabbt. De har inte bott ihop på ett halvår. Hans ex styr och ställer. Men jag ska kämpa för honom. Han vaknar, vi pratar ut…” Oksana släckte granen, la sig nära Valter och kände bara en sak: “Jag älskar dig. Kärlek kan sägas på många sätt. Men jag älskar dig.” Svensk version av Annie Hall-citatet: “När man älskar kan man förlåta allt… utom att sluta bli älskad.”

Elin, är du upptagen? frågade mamma och kikade in i dotterns rum.
En minut, mamma. Jag ska bara skicka iväg mejlet, sen kommer jag och hjälper dig, svarade Elin utan att släppa blicken från skärmen.
Majonnäsen räcker inte till salladen. Jag räknade fel. Och jag glömde köpa dill. Skulle du kunna springa till Coop innan de stänger?
Okej.
Förlåt att jag tjatar. Du har ju redan gjort i ordning håret. Det snurrar i huvudet med allt inför nyår, suckade mamma.
Klart. Elin stängde datorn och vände sig mot mamma. Vad sa du?
Hon drog på sig stövlarna, och tog vinterjackan, men hoppade över mössan för att inte förstöra frisyren. Affären låg i huset bredvid, hon skulle inte hinna frysa. Utanför låg ett tunt lager snö, temperaturen låg precis under noll, och små flingor dalade alldeles som i en julfilm.
Det var få kunder i affären, mest folk som i sista stund kommit på att de glömt något. Dillen fanns bara kvar i en bunt ihop med vissnad persilja och gräslök. Elin tänkte ringa mamma och fråga om det dög, men upptäckte att mobilen låg kvar hemma. Efter lite tvekan tog hon buntarna ändå, valde en förpackning majonnäs från den nästintill tomma hyllan, betalade i kassan och gick ut.
Knappast hade hon hunnit gå runt hörnet, förrän en bil kom vinande och lyste upp gatan med starka strålkastare. Elin hoppade åt sidan. Klacken på stöveln slant på den isiga trottoaren under snön. Fotleden vek sig, och Elin föll med en duns. Kassen for iväg.
Hon försökte resa sig, men vristen gjorde fruktansvärt ont, tårarna fyllde ögonen. Ingen människa syntes till, och mobilen var hemma. Vad skulle hon göra? Bakom henne smällde plötsligt en bildörr försiktigt igen.
Hur gick det? En ung man böjde sig över henne. Kan du stå? Jag hjälper dig, sa han och höll fram handen.
Jag har nog brutit foten tack vare dig. Ni bilister gör hela vägen till is, väste Elin med tårarna brännande i rösten utan att ta emot handen.
Skyll dig själv. Vem går ut på klackar mitt i natten?
Lägg av, svarade Elin och snörvlade.
Tänker du sitta här hela natten? Jag är inte en galen mördare precis. Var bor du?
Där, Elin pekade mot porten till huset bredvid.
Mannen gick iväg men kom snart tillbaka, nu med bilen försiktigt backad ända fram till Elin.
Jag lyfter dig nu, försök att inte stödja på foten. Ett, två, tre innan Elin hann protestera lyfte han henne och ställde henne varsamt på den friska foten.
Kan du stå? frågade han och öppnade bildörren med ena handen.
Min kasse, ropade Elin när hon satte sig i passagerarsätet.
Han hämtade kassen och lade den i baksätet.
Vid porten hjälpte han Elin ut, och plötsligt tog han henne i famnen och sparkade igen bildörren.
Framför porten stannade han.
Nycklar i väskan? Är det någon hemma?
Mamma.
Slå då portkoden och be henne öppna.
Det fanns ingen hiss, så han bar Elin uppför trappan till tredje våningen. Hon höll om hans hals och hörde hur tungt han andades. Under trapphusets svaga lampor såg Elin svetten pärla sig i hans panna. Bra för dig, tänkte hon skadeglatt. Du ska inte köra så fort nära affären.
Släpp ner mig, jag klarar mig resten, flämtade Elin vid dörren.
Han svarade inte, bara pustade tyst. Då öppnades dörren och mamma stod där, chockad.
Elin? Vad har hänt?
Utan att säga något gick mannen rakt in, varpå mamma makade sig undan. Han satte Elin försiktigt på golvet och andades tungt.
Kan ni hämta en stol? sa han till mamma som tryckte sig mot hatthyllan.
Mamma tog en stol från köket, och Elin satte sig med benet utsträckt. Mannen ställde sig på knä framför henne.
Vad är det som händer? utbrast mamma.
Han brydde sig inte om henne. Han la försiktigt en hand på Elins fot och drog snabbt ner dragkedjan på stöveln. Elin skrek till.
Snälla, sluta, det gör så ont!
Vad gör du? Hon har jätteont! ropade mamma samtidigt som Elin, skräckslagen då vrister svällde och blev rödblå genom strumpbyxan.
Jag ringer ambulans, sa mamma.
Det är bara en stukning. Jag är läkare. Hämta is, fort, beordrade mannen.
Mamma protesterade inte, hämtade snabbt en påse fryst kyckling från frysen.
Lägg det mot vristen, sa mannen, reste sig och tog tag i ytterdörren.
Går du nu? frågade Elin oroligt.
Jag hämtar lindan i bilen och tar din kasse, sa han och försvann.
Glömde du väskan i hans bil? Vem är han, Elin? viskade mamma och tryckte den kalla kycklingen mot vristen.
Elin ryckte till av smärtan.
Han dök bara upp, jag såg honom inte. Han bar mig upp hit. Jag vet inget mer.
Tänk om han är en bedragare? Snart har han din väska, kort, pengar, nycklar Elin, ska vi ringa polisen innan han hinner springa?
Mamma, ska han råna mig skulle han inte ha burit hem mig! Han hade kunnat lämna mig ute i snön.
Vet inte, muttrade mamma.
Då tutade porttelefonen.
Det är han. Kan du öppna, mamma? bad Elin.
Mannen kom in, såg uppmärksamt på Elin och mamma och la kassen på byrån.
Kontrollera om allt är med, sa han, la jackan på golvet och ställde sig på knä.
Nu gör det ont, men jag måste rätta till stukningen. Håll i stolen, det brukar bli lättare då.
Han tog tag om foten och böjde försiktigt. Elin stönade, bet sig i läppen.
Det luktar bränt, sa mannen och kastade ett snabbt öga på mamman.
Hon rusade ut i köket.
Ett ögonblick senare exploderade smärtan i Elins fot, nästan så att hon svimmade.
Andas. Snart blir det bättre, viskade mannen.
Mamma stod i dörren, tårögd, såg Elin gråta.
Det var inget på spisen, började hon, men mannen avbröt:
Jag har rättat till stukningen. Det går över om några dagar. Vila foten. Han hjälpte Elin sätta ner benet, reste sig upp och tog på jackan.
Tack. Förlåt vad jag tänkte om dig, sa mamma snabbt. Vill du inte stanna? Det är bara en stund kvar till tolvslaget. Du hinner knappt hem nu allting är redan klart, tillade hon hastigt.
Mannen tveka ett ögonblick.
Om det är okej, gärna.
Självklart. Du får hjälpa mig öppna mousserande, sa mamma.
Mamma! utbrast Elin irriterat.
Jag hämtar steken, ni kan gå in i vardagsrummet, sa mamma.
Med mannen som stöd hoppade Elin in till soffan. Hon försökte försiktigt stödja foten. Det gjorde ont, men gick. Det var skönt att sitta nära honom, känna hans hand vid midjan.
Tack, sa hon och satte sig tillrätta.
Ingen orsak. Det var ju mitt fel egentligen, sa han lågt.
Nej, inte alls. Jag halkade ju själv. Vad heter du?
Henrik. Kan vi inte säga du till varandra?
Ja. Är du verkligen läkare?
Ortoped. Jag skulle in och handla något, sa han och slog sig ner bredvid henne.
Din fru väntar säkert på dig.
Hon lämnade mig för ett halvår sen. Hon var trött på att jag alltid kallades in till sjukhuset, även på helger och högtider. Hon tog vår dotter och drog hem till sin mamma.
Jag ser hemsk ut nu, mumlade Elin blygt.
Nej, tvärtom.
Så firade de nyår tillsammans, tre stycken. Som man firar in det nya året, så blir också året.
När Henrik gått och mamma och Elin gått och lagt sig, låg Elin vaken länge. Hon drömde fortfarande om känslan av hans armar och hans hand vid hennes midja. Sådant glömmer man inte.
Nästa morgon kunde Elin ta små steg, även om vristen svullnat ännu mer och stödbandaget satt hårt. Men det gick, och hon blev glad när Henrik kom förbi igen. Han tog av bandaget, undersökte och la om på nytt.
Allt ser bra ut. Kan du stödja på foten?
Ja, det går, svarade Elin.
Lite te? erbjöd mamma.
Nästa gång! Jag ska på jouren nu.
Kommer du igen? frågade Elin snabbt.
Henrik log.
Efter två månader flyttade Elin in hos honom.
Han har inte ens skilt sig. Tänk om hans fru kommer tillbaks? oroade sig mamma medan Elin packade.
Det gör hon inte. Han säger att hon träffat någon annan.
Jag vet ändå inte. Du kanske gör allt för fort?
Det blev ett lyckligt år. Elin blev svartsjuk när Henrik besökte dottern, eller träffade sin exfru. Elin hade sett hennes bild vacker. Men nu förstod hon henne bättre. Henrik kallades ofta in till sjukhuset på obekväma tider, även helger och nätter, och där fanns unga sjuksköterskor. Vem skulle inte falla för honom? Men när han var hemma lyste Elin av lycka.
Året gick, och fast allt inte var enkelt blev det ändå ett bra år. Att Henrik aldrig skildes från sin exfru grämde dock Elin, och mamma låg på om att de borde prata igenom allt. Men Elin väntade.
På nyårsafton var hon upptagen i köket, den pyntade granen glittrade i vardagsrummet, det nya klänningen låg på sängen. Hon kontrollerade steken i ugnen när mobilen ringde. Hon gick in i rummet Henrik stod vid fönstret och pratade.
Okej, jag kommer nu, sa han och vände sig mot henne.
Måste du till sjukhuset igen? sa Elin, röstlös av svartsjuka.
Nej. Det är min exfru. Dottern gråter och vill inte sova utan mig. Jag åker snabbt dit men är strax hemma.
Henrik, det är ju mindre än tre timmar till tolvslaget… viskade Elin med darr på rösten.
Jag hinner. Jag ger henne bara julklappen och säger godnatt. Jag är snabbt tillbaka, sa han och kysste Elin på kinden innan han gick.
Elin försökte att inte tänka på allt som kunde gå fel, men väntan kändes oändlig. Hon fixade det sista, tog på klänningen, men timmarna kröp fram och Henrik kom inte tillbaka. Hon ringde inte, i fall han körde. Hon skickade ett sms men inget svar.
Till slut blåste hon ut ljusen och tog ett tråkigt farväl av det vackra nyårsbordet. Nu förstod hon verkligen hans exfru. Om mamma hade rätt och exfrun ville ha tillbaka honom, vad skulle hon själv göra då? Hon älskade ju Henrik.
Det gick inte att bara vänta. Då mindes Elin tanten på bottenvåningen. Henrik berättade att hon aldrig haft familj eller barn. Elin packade två matlådor med sallad och nyårstårta, gick ner och ringde på.
Tanten öppnade långsamt, kisade misstänksamt mot Elin.
Jag har med lite sallad och tårta hoppas det går bra?
Kom in, svarade tanten.
Hon var liten och krum, men lägenheten var varm och pyntad. Ingen gran, inget nyårsbord, bara en liten TV som surrade.
Tack snälla. Sätt dig bara, jag kokar te, sa tanten och stapplade till köket.
Bor du med Henrik Karlsson? frågade hon över tet.
Ja.
Tanten nickade som om hon godkände det.
Hans fru pratade aldrig med någon. Brydde sig bara om sig själv. Men du… du är annorlunda. Blir han utkallad till sjukhuset igen?
Nej, till sin dotter.
Tanten nickade igen.
Han kommer tillbaka, var inte orolig. Han är förståndig.
Är du ensam? frågade Elin försiktigt.
Har alltid varit. Jag var kär också, en gång. Men min väninna snodde honom.
Hur då?
Efter gymnasiet flyttade jag från byn till stan. Han min Erik stannade kvar. Nyårsafton åkte jag ut till byn, men bussen gick sönder och jag fick gå i snöstorm. Framåt natt kom jag fram, hade frusit fingrarna, blev sjuk. När jag väl kvicknade till sa min väninna att hon väntade barn med Erik. Jag förlät honom aldrig, flyttade till Stockholm, sågs aldrig mer. Fick höra långt senare att hon hittat på allt. Erik började dricka. Han frös ihjäl en vinter. Han var en bra man.
Tanten torkade en tår.
Så blev jag ensam. Hade jag bara pratat med honom, förlåtit. Allt kunde blivit annorlunda. Tanten tog Elins hand. Jag har sett er genom fönstret. Henrik har aldrig varit så glad som med dig. Om du älskar honom, förlåt, var inte svartsjuk. Eller åk någon annanstans ihop. Gör inte mitt misstag. Lyssna till hjärtat.
Elin gick upp till sig, städade undan och la sig. Henrik kom hem först dagen därpå.
Förlåt. Jag vet inte vad hon gav mig för te, men jag somnade och vaknade med hemsk huvudvärk, sa han.
Varför skiljer du dig inte? Älskar du henne fortfarande?
Nej. Det är dottern jag vill träffa. Jag vet att du undrar över en massa saker inget har hänt mellan oss. Tror du mig?
Elin kramade honom och såg honom i ögonen.
Låt oss flytta någonstans. Det finns sjukhus överallt. Du är en duktig ortoped…
Inte nu, mitt huvud bultar. Sen, jag lovar. Jag älskar dig.
Han somnade. Elin låg vaken och tänkte på tantens ord.
Hans dotter är liten. Barn glömmer fort. Exfrun hoppas att jag ska ge upp, men jag ger mig inte. Vi ska prata, när han vaknar…
Elin släckte granen och kröp tätt intill Henrik, med hjärtat fyllt av kärlek och vissheten att ibland måste man våga tro på känslan, våga förlåta, och välja ett nytt kapitel för livet är för kort för att ångra det som inte blev.