Ingalill, har du blivit tokig på gamla dar! Dina barnbarn går ju redan i skolan, vad är det för giftermål på gång? det var precis vad min syster sa när jag berättade att jag skulle gifta mig.
Men varför vänta? Snart, om en vecka, ska jag och Torsten gifta oss, så jag kände att det var dags att meddela syrran. Att hon inte skulle komma på själva ceremonin var självklart vi bor i varsin ände av landet. Något stort bröllop med snapsvisor och glada tillrop kändes väl inte aktuellt när man är sextio år. Nej, vi skulle skriva papper tyst och stilla, och sedan njuta av kvällen ihop, bara vi två.
Vi hade egentligen kunnat låta bli att gifta oss alls, men Torsten tycker verkligen det är viktigt. Han är gentleman ut i fingerspetsarna öppnar dörren, hjälper mig ur bilen och håller upp kappan på vintern. Han vill inte leva “utan papper”, som han säger. “Vad är jag, en ungdom? Jag vill ha något seriöst,” sa han bestämt. För mig känns Torsten faktiskt som en ungkarl, trots det grå håret. På jobbet kallar de honom “herr Ekström” och han har ett imponerande rykte. Där är han sträng och respektfull. Men när vi träffas känns det som han blir fyrtio år yngre, lyfter upp mig och snurrar runt mig på trottoaren. Jag skäms ju lite. “Folk kommer skratta”, viskar jag. “Jag ser ingen annan än dig”, svarar han lyckligt. Med Torsten får jag känna att bara han och jag finns i hela världen.
Men min syster Majken måste få veta. Blev ju lite orolig, tänkte att hon precis som andra skulle döma ut mig totalt, även om just hennes stöd egentligen var det viktigaste. Till slut tog jag mod till mig och slog en signal.
Ingalill, har du tappat förståndet? ropade Majken, när jag försiktigt yppade mina giftermålsplaner. Det har ju bara gått ett år sen Åke gick bort, och nu har du redan hittat någon ny! Jag blev faktiskt chockad att det var Åke, min avlidne man, som låg henne mest om hjärtat i saken.
Men Majken, vem har bestämt att jag måste vänta? Kan du ge mig en siffra, när får man bli lycklig igen utan att bli illa omtyckt?
Hon funderade ett tag.
För artighetens skull åtminstone fem år, tycker jag nog.
Så jag ska säga till Torsten: “ursäkta, kom tillbaka om fem år, nu är det sorg som gäller”?
Majken svarade inte. Jag fortsatte:
Och vem säger att vi slipper skvaller ens då? Folk kommer prata oavsett, det är jag ganska säker på. Men du betyder mycket för mig, så om du verkligen vägrar så lägger jag ner bröllopet.
Alltså, ni kan gifta er idag om ni vill, men jag kan INTE förstå dig, Ingalill. Du har alltid gjort som du själv velat, men här går gränsen faktiskt. Snälla, vänta åtminstone ett år till! Men jag fortsatte:
Och om vi nu bara hade ett år kvar att leva? Skulle vi då gå och vänta?
Majken snörvlade till.
Gör som du vill. Jag vet att alla vill vara lyckliga, men du hade det ju så bra med Åke…
Då skrattade jag.
Tyckte du verkligen det, Majken? Hela mitt liv har jag trott att jag var nöjd och lycklig. Men när jag ser tillbaka så har jag bara varit som en brukshäst jobbat, slitit, kämpat för alla andra.
Åke var en bra man. Tillsammans fick vi två döttrar, fem barnbarn och han pratade alltid om vikten av familj. Det var vårt liv; först slet vi för barnen, sen för deras, och sedan för barnbarnen. Jag minns hur vi drev småbruket på landet Åke ville alltid lite mer, för barnbarnens skull. Hyrde extra jord, köpte djur. Aldrig var det en lugn dag sent i säng, uppe med tuppen. Vi bodde nästan året runt på landet, bara inne i stan någon enstaka gång. När jag väl hann ringa en väninna var det alltid samma sak: den ena hade varit på Gran Canaria med barnbarn, den andra på teater med maken. Jag hann ju inte ens besöka ICA!
Vi hade knappt bröd hemma vissa dagar, men så länge vi kunde hjälpa barn och barnbarn kändes det okej. Storasyster bytte bil tack vare våra korvar, lillasyster gjorde om köket med vår hjälp då var slitet i alla fall inte förgäves. En gång kom min gamla kollega Berit på besök och utbrast:
Men Ingalill, jag trodde du skulle komma till ro här på landet, men du ser ju helt slut ut! Varför gör du så här mot dig själv?
Barnen behöver hjälp, svarade jag.
Men de är ju vuxna! Lev lite för din egen skull.
Lev för sig själv, jag förstod inte ens vad hon menade då. Men nu vet jag. Det går faktiskt att sova tills man vaknar, strosa runt på stan, ta ett biobesök eller åka skidor. Ingen lider! Barnen har det bra, barnbarnen svälter inte. Och framför allt har jag lärt mig att uppskatta det lilla.
Förr störde jag mig på löven som samlades på tomten om hösten, men nu älskar jag dem. I parken sparkar jag runt dem och blir lite barnslig. Jag har börjat gilla regnet ingen stress, bara titta ut genom kaféfönstret med Torsten. Moln, solnedgångar, snö som knarrar; jag har upptäckt allt det där fina i vardagen. Det var faktiskt Torsten som visade mig hur allt kunde vara.
När Åke gick bort var allting plötsligt tyst och tomt. Hjärtinfarkt, oväntat. Barnen sålde gården, huset, flyttade mig tillbaka till Örebro. Jag vandrade omkring hemma och visste inte vart jag skulle ta vägen, fortfarande vaken kl fem i gryningen.
Sen dök Torsten upp i mitt liv. Han bodde i lägenheten jämte, hade hjälpt oss bära möbler tidigare. Han berättade senare att han inte hade några baktankar, utan bara tyckte synd om mig. “Såg att bakom din trötta blick fanns energi, det behövdes bara lite luft,” sa han. Första promenaden blev i Stadsparken vi slog oss ner, han köpte var sin glass. Vi fortsatte till Svartån, matade änder. Aldrig förr hade jag ens tagit mig tid att faktiskt titta på djuren, trots att jag haft egna på landet! Och så roliga de var att titta på.
Jag kan inte fatta att man bara kan stå här och titta på änder, sa jag.
Torsten tog min hand och lovade visa ännu mer: Du har ett nytt liv framför dig.
Han hade rätt. Jag blev som en unge som upptäckte livet på nytt varje dag. Till slut kunde jag inte föreställa mig ett liv utan Torsten hans röst, hans skratt, hans närhet. En morgon vaknade jag och insåg att detta är det verkliga, och jag vill inte ha något annat.
Mina döttrar tog inte mina och Torstens känslor särskilt väl; de menade att jag svek minnet efter deras pappa. Det gjorde ont, jag kände mig nästan skyldig. Men Torstens barn blev glada; de sa att nu kunde de slappna av för deras pappas skull. Det enda som var kvar var att berätta för Majken, och det sköt jag upp in i det längsta.
När skriver ni er? frågade Majken när vi pratat klart.
På fredag.
Jaha, grattis då… Lycka till, hur det nu blir, svarade hon krasst.
Fredagen kom. Jag och Torsten hade handlat lite gott till oss, klätt oss finklädda, beställt taxi och for till rådhuset. Men utanför dörren blev jag stående. Där stod mina döttrar med sina män och barn, Torstens familj också och, viktigast av allt, min syster! Majken log mot mig genom tårarna, med en stor bukett vita rosor.
Men, Majken! Har du åkt hela vägen hit?
Klart jag måste se vem som får dig, skrattade hon.
Det visade sig att de i smyg hade ordnat bord på en mysig restaurang.
Nu har det gått ett år sedan den där dagen. Torsten har blivit en självklar del av mitt liv och familjen. Och jag kan knappt tro att det är sant tänk att man kan vara så här lycklig när man är äldre. Nästan så jag är rädd att glädjen ska försvinna.
