Barnbarnet.
Kerstin kom till världen utan att hennes mamma, Ylva, någonsin riktigt ville ha henne. Från allra första stund behandlade hon dottern som en möbel i lägenheten att hon fanns där eller inte spelade ingen roll.
Ylvas sambo och Kerstins far, Rikard, var ständig orsak till gräl. När han till slut lämnade Ylva, för att återvända till sin lagliga hustru, förlorade Ylva allt fotfäste.
Jaha, han stack alltså? Tänkte väl aldrig lämna sin diskare till fruga ändå! Han har slitit ut mina nerver, han ljög för mig! ylade hon i telefonen. Och nu har han lämnat mig med sin unge som jag inte ens vill ha! Jag släpper ut henne genom fönstret, eller lämnar henne på Centralen bland lodisarna!
Kerstin höll händerna för öronen och grät tyst. Hon sög i sig sin mammas brist på kärlek som en tvättsvamp.
Mig spelar det ingen roll vad du gör med din dotter. Jag tvivlar ändå på att hon är min. Hej då! svarade Rikard kallt i telefonen.
Som om Ylva blivit galen. Hon rafsade ihop Kerstins små kläder och några papper i en väska, tog femåriga Kerstin i armen och satte sig i en taxi. I huvudet snurrade ilskna tankar. Hon gav adressen till taxichauffören med ett högdraget tonfall.
Ylva skulle lämna dottern till Rikards mamma, Solveig. Solveig bodde i ett litet hus utanför Sundsvall.
Taxichauffören ogillade den snäsiga unga kvinnan redan när han såg henne mot dotterns rädda frågor.
Mamma, jag måste gå på toa, viskade Kerstin och drog ihop axlarna, beredd på det värsta.
Ylva fräste så högt åt dottern att chauffören fick lust att säga ifrån.
Han hade själv en sondotter i samma ålder. Hans sonhustru behandlade flickan som en prinsessa inte så här hemskt.
Håll dig! Du får gå hos din fina farmor sen!
Ylva vände ryggen till och stirrade ut genom fönstret, andades djupt av vrede.
Ta det lugnt, morsan. Annars sätter jag av dig och tar hand om flickan åt socialen, sa chauffören till slut.
Ursäkta?! Du håller bara käften, du! Ska du börja skydda små flickor nu? Jag kan lika gärna anmäla dig för närmanden mot mitt barn. Vem tror du de tror på? En taxichaufför eller en ledsen mamma? Det är min dotter jag uppfostrar henne som jag vill, så håll bara mun!
Mannen bet ihop. Bättre låta bli att lägga sig i. Men han tyckte synd om barnet.
När de efter ett par timmar kom fram, slängde Ylva tillbaka lite pengar till chauffören, tog Kerstin i armen och gick mot huset. Hon sparkade upp grinden med foten.
Så, här är er lilla skatt. Gör vad ni vill med henne. Rikard har redan sagt sitt. Jag behöver henne inte! skällde Ylva med hes röst, vände på klacken och försvann.
Solveig såg osäkert efter henne.
Mamma! Mamma, gå inte! skrek Kerstin förtvivlat, tårarna rann längs de smutsiga kinderna.
Flickan rusade efter Ylva, som redan var på väg bort.
Låt bli mig! Gå till din farmor. Det är ditt hem nu! ropade Ylva och slet loss Kerstins fingrar från kjolen.
Nyfikna grannar kikade fram bakom gardinerna. Solveig, som tagit sig för bröstet, skyndade fram för att trösta sitt gråtande barnbarn.
Kom nu, lilla vän. Kom. Min älskade bärnsten, sa Solveig med tårfylld röst. Hon visste inget om Kerstin! Rikard hade aldrig berättat om barnet.
Jag lovar, jag ska aldrig göra dig illa. Vill du ha nygräddade pannkakor? Jag har grädde också, försökte Solveig tröstande.
När de nått grinden såg Solveig hur Ylva klev in i en bil och for iväg, bara damm kvar.
Ylva hörde de aldrig av igen. Solveig tog emot sitt barnbarn som en gåva från ovan. Inte en sekund tvekade hon på att Kerstin var hennes egen. Hon liknade ju lilla Rikard som barn! Han, som nu sällan besökte sin mamma. Snart skulle hon glömma hur han såg ut.
Jag ska ta hand om dig, Kerstin. Så länge jag kan.
Och Solveig uppfostrade barnbarnet med kärlek och omsorg. Hon följde Kerstin till första skolstarten. Tiden flög.
Snart gick Kerstin i gymnasiets sista klass, med utspringet framför sig. Hon hade vuxit till en godhjärtad, klok och vacker ung kvinna och drömde om att bli läkare. Men just nu såg det ut att bli vårdcollege.
Synd att pappa inte vill veta av mig, suckade Kerstin och lade armen om Solveig. På kvällarna satt de ofta tillsammans på verandan och betraktade solnedgången.
Solveig smekte barnbarnets hår. Vad skulle hon svara? Rikard hade vägrat att se Kerstin som sin dotter. Han hade återförenats med sin fru och deras gemensamma son, som han älskade. Men Kerstin föraktade han, och när han kom brukade han kalla henne luspudel.
Du är den som är luspudel! stod Solveig inte ut en gång. Du kommer ju bara på min pensionsdag för att tigga pengar, fast både du och frugan jobbar. Skäms, Rikard! Kom aldrig mer hit.
Så det säger du, mamma? Då räkna inte med mig när du dör heller! bröt Rikard ur och ropade sonen Viktor till sig, som retade Kerstin på gården.
Sedan såg de honom aldrig mer.
Gud får döma honom, Kerstin, sa Solveig och reste sig. Ska vi ta en kopp te innan vi lägger oss? I morgon får du ditt avgångsbetyg!
Sommaren försvann bland sysslor i köksträdgården och snart skulle Kerstin resa in till Uppsala för att studera.
Det blir besvärligt med allt bagage, bäst grannen Kalle skjutsar oss till studenthemmet, sa Solveig, som dessutom måste passa på att ordna något i staden.
Framme utanför byggnaden kramades de länge.
Se nu till att plugga hårt. I framtiden måste man klara sig själv. Jag är ju gammal nu och snart orkar jag inte längre.
Kerstin svalde en tår.
Nonsens, farmor! Du är ju pigg som en lärka, en dam i sin bästa ålder!
Solveig smålog. När de tog farväl, tog Kalle henne vidare till notariekontoret. Hon ordnade det sista och åkte hem till byn, lätt om hjärtat.
Kerstin besökte Solveig varje helg. Hon oroade sig över farmors hälsa och drömde om att bli en framgångsrik läkare, helst innan farmodern försvann. För tänk om hennes kunskap kunde förlänga Solveigs liv!
Efter ett tag blev det mer sällan. Hon föll för kurskamraten Mats en fin, klok kille med läkardrömmar. Solveig var bara glad för hennes skull. Efter examen med fina betyg gifte sig de unga. De var båda bara tjugo år.
Vid det lilla bröllopet i stadens enklare restaurang var Solveig Kerstins enda släkting på plats.
Du är för mig min älskade farmor, min mamma och pappa i ett, sa Kerstin rörd. Du har gett mig trygghet och värme. Lärt mig allt om kärlek. Jag älskar dig! Tack för allt, farmor.
Kerstin föll ner på knä och omfamnade Solveig. Hon visste inte hur hon någonsin skulle klara sig utan henne.
Gästerna snörvlade av rörelse.
Upp med dig, Kerstin. Ingen fara, viskade Solveig förläget, men hjärtat svällde av stolthet.
Inte behöver hon resa sig! utbrast Mats. Nu är du själva stöttepelaren i vår familj, Solveig. Välkommen! och han gjorde en stor gest som omfattade hela sitt släktträd.
Kvällen präglades av skålar för de unga turturduvorna och för Solveigs hälsa. Hennes generositet och kärleksfulla hand märktes på Kerstin.
Kort efter blev Solveig sjuk. Hon tycktes liksom tyna ut.
Kerstin och Mats pendlade mellan stad och by, samtidigt som de kämpade med universitetsstudierna. En dag tog Solveig barnbarnets hand.
När jag inte finns kvar kommer min son och hans fru tillbaka som gamar. Men du står på dig. Allt är ordnat. Jag skrev över huset till dig för flera år sen. Det finns hos notarien.
Farmor
Säg inget nu, om du vill göra mig glad! Du har aldrig fått några riktiga föräldrar. Jag har varit allt du haft. Nu vill jag kunna gå vidare i frid, veta att du har ditt hem. Sälj huset sen och köp er en lägenhet i Uppsala.
Kerstin grät bara tyst.
Efter det samtalet levde Solveig ytterligare ett och ett halvt år, ljust och lugnt, innan hon en natt somnade in.
Exakt som hon förutspått, dök Rikard och hans familj upp efter sextio dagar.
Dags att packa ut! sa han bryskt. Nu när morsan är borta, tillhör huset oss.
Kerstin stirrade förvånat på hans föraktfulla ansikte, på hans okända fru samt på hennes halvvuxna bror Viktor, som kastade lystna blickar på huset.
Från affären kom Mats, ställde ned matkassen och såg på inkräktarna.
Och vem är du då? Tar du in främlingar redan? skrek Rikard.
Jag är hennes make. Och du? Inte tror jag vi setts förr.
Rikard rodnade ilsket.
Försvinn båda två! Ni har ingen rätt här!
Ursäkta mig, men vilket rätt grundar du det på? Kerstin är lagfaren ägare. Ska jag visa gåvobrevet? sa Mats lugnt.
Va vilket gåvobrev? nästan stammade Rikard.
Hon måste ha förgiftat din mamma! Vi måste dra det till tingsrätten! skrek frun.
Jag ger mig inte! Jag ska bevisa att du inte är min dotter eller Solveigs barnbarn! dundrade Rikard.
Packa dina väskor, luspudel, sa Viktor mellan tänderna, irriterad över utsikten att gå miste om huset och bilen han såg framför sig.
De gick, lämnade efter sig en sorglig tystnad. Kerstin sjönk ner på golvet i köket och brast i gråt. Varför behandlade de henne så här? Hade hennes far någonsin ens gett henne ett godis när hon var barn. Och nu ville han ta ifrån henne allt.
Lever de verkligen så dåligt? Har de inget eget ställe? Mats, det här är det enda jag har kvar av farmor, jämrade Kerstin.
Mats hjälpte henne vänligt upp.
Vi säljer huset redan imorgon. Annars lämnar de dig aldrig ifred.
Jag trodde aldrig det skulle behöva gå så här snabbt. Här finns ju hela min barndom.
Huset såldes. En välbeställd familj övertog det idylliska huset: äppelträdgårdar, långt från vägen, fönster mot tallskogen, en gammal punschveranda. Allt var noga skött.
Med pengarna köpte Kerstin och Mats en trivsam liten lägenhet centralt. De väntade barn och var lyckliga deras barn skulle vara önskat och älskat.
När Kerstin slöt ögonen om kvällen, vände hon sig i tanken till farmor: “Tack, min älskade du gav mig livet.”
