Viktor slog sig ner vid sitt skrivbord med laptopen och en kopp kaffe. Det var några saker på jobbet han behövde göra klart. Oväntat ringde mobilen. Okänt nummer.
Hallå, det är Viktor.
Är det Viktor Dahlström? Det här är från BB på Karolinska, sa en äldre mansröst.
Ja? Vad gäller saken? Jag känner ingen på Karolinska.
Jo, känner du Anna-Lisa Berglund? Hon nämnde dig som pappa till sitt barn, rösten blev tyst och väntade.
Anna-Lisa? Nej, jag känner ingen Anna-Lisa Berglund. Vad handlar det här om? frågade Viktor förvånat.
Hon gick tyvärr bort igår i samband med förlossningen. Vi fick tag på hennes mamma. Hon sa att du är fadern till barnet, en liten flicka. Om du är Viktor Oskar Dahlström behöver du komma hit imorgon. Vi måste diskutera hur vi gör vidare…
Vad då diskutera? Jag förstår ingenting! Viktor blev nervös nu.
Kom till Karolinska imorgon. Fråga efter Niklas Pettersson. Jag är det. Så pratar vi.
Viktor stod med mobilen i handen bland tonerna av samtalets avslut. Han satte sig tungt igen, försökte ta in allt.
Anna-Lisa Vem är det? mumlade han och gick runt i rummet. Okej. Hur länge är man gravid egentligen? Nio månader Nu är det maj Nio månader bakåt, då var det september. Vad gjorde jag i september?
Viktor såg på kaffekoppen han fortfarande höll, grimaserade och ställde ner den. Något starkare än kaffe hade han gärna tagit nu
I september var jag i Båstad, kom det plötsligt för honom. Två veckor Där var det! Anna-Lisa!
Viktor mindes hennes ansikte bara vagt. Blond, blå ögon Hur många Anna-Lisor hade det inte varit de senaste åren? Han hade aldrig varit gift, snart fyrtio, och hade aldrig tänkt skaffa barn. Hans liv var precis som han ville ha det. Det skulle inte förändras av någon Anna-Lisa…
Men hon är ju död nu, påminde han sig med en malande känsla.
Hur kunde det gå så illa? frågade han taket som om svaret fanns där. Hon måste varit knappt tjugo?
Han var sugen på en cigarett, kom på att han slutat. Djupt inom honom vaknade ett känslosvall sorg, förvirring, kanske ånger?
Barnet… sa han högt, som om någon kunde höra. Hennes mamma får väl ta hand om flickan. Hon är ju mormor. Och vem vet om barnet ens är mitt?
Viktor hade redan bestämt sig. Han skulle köra till BB imorgon, träffa läkaren, skriva under pappret att han avsäger sig barnet. Sedan skulle allt bli som förut.
Men trots beslutet låg han vaken. Tankarna snurrade, något värkte i bröstet.
Kroppen kunde inte förstå att Anna-Lisa nu låg kall och död på ett bårhusbord. Viktor försökte svälja den klump i halsen som bara växte. Minnesbilder kom. Hennes skratt, studsen när hon sprang längs havet, blicken på honom förälskat barnslig. Den galna flickan han glömde direkt när han åkt hem. Och nu, nu ligger hon ensam där.
Nästa dag gick han oroligt i BB:s korridor. Med en rörelse bad han Niklas Pettersson om en minut ute i hallen.
Han lånade en cigarett av första bästa och tog ett snabbt bloss på trappan, slängde fimpen och gick tillbaka mot överläkarens rum.
Vill du se din dotter? undrade Niklas Pettersson.
Nej, jag vill prata med Anna-Lisas mamma först. Var är hon?
Hon sitter här ute i korridoren. Du gick förbi henne nyss.
Jag kommer snart, sa Viktor och skyndade ut.
Längre bort såg han en tunn kvinna i svart sjal. Han gick fram.
Hej! fick han fram.
Kvinnan såg upp på honom med ögon fyllda av smärta.
Så lik Anna-Lisa, tänkte han, samma leende.
Jag heter Vera. Vera Olofsdotter. Jag är Anna-Lisas mamma, sa hon tyst.
Jag är Viktor, Oskars son, sa han, kanske för mycket i situationen.
Jag vet. Anna-Lisa berättade om dig. Men nu kommer hon aldrig kunna berätta mer, sa Vera och tårarna rann.
Viktor var handfallen. Han visste inte vad som förväntades.
Ge inte upp din dotter, snälla! Jag kan inte låta mitt barnbarn hamna på barnhem! Förstår du?
Men barnhem? Du är ju hennes mormor. Ni måste få ta hand om henne? försökte Viktor, men tänkte Vera är ju jämnårig med mig!
Nej, de ger inte ut till mig. Jag har hjärtfel, det vet du kanske inte Men om du bara erkänner henne, så tar jag hand om allt. Vi kommer inte vara till besvär! Snälla!
Kom, sa Viktor, och drog henne med in till läkaren.
Niklas Pettersson såg upp från sina papper.
Vad krävs för att erkänna faderskapet? frågade Viktor nervöst.
Ett DNA-test, svarade Niklas, och såg vänligt på honom. Vad vill ni att hon ska heta?
Vem? undrade Viktor förvirrat.
Flickan.
Vill du se henne? frågade läkaren.
Viktor såg på Vera, skakade på huvudet.
Nej, det vill jag inte.
Formaliteterna gick fort. Testet visade: Ja, han var pappan. Han kände sig helt vilse. Men att bara radera barnet ur livet, gå vidare som innan, det kunde han inte längre. Men dotter det ordet kunde han inte säga högt än. Bara barn.
Jag ställer upp. Skickar pengar, köper barnvagn och allt som behövs, bestämde han sig inför utskrivningen.
När han såg en barnmorska komma bärande på ett rosa, spetsigt knyte tappade han nästan hakan.
Vera tog emot barnet, öppnade lite försiktigt och frågade:
Vill du se lilla flickan?
Viktor hann knappt svara, förrän dörren öppnades och Niklas Pettersson kallade in Vera en minut.
Vera räckte över knytet till Viktor och försvann in på kontoret.
Viktor stod som förstenad, barnet var varmt, doftade sött och nytt. Plötsligt började lilla knytet snörvla och ge ifrån sig ett pipande, nästan som en liten kattunge, sedan kom ett gällt skrik. Viktor tittade på barnet och såg sitt eget ansikte i flickan.
Benet vek sig och han satte sig tungt på en stol bredvid och gungade barnet lite försiktigt. Skriket tystnade, flickan tittade på honom, och ja, hon log nästan.
Efter en minut kom Vera ut och sträckte sig efter sitt barnbarn.
Här, ge hit så tar jag henne, sa Vera.
Nej, jag vill hålla henne lite till, utbrast Viktor. Hon log mot mig! Och så drog hans ansikte ut sig i ett leende större och varmare än något han känt förut. Kom, vi åker hem tillsammans, Vera, sa han tyst men bestämt. Vi åker hem tillsammans.
