Guds gåva…
Morgonen var mulen, tunga moln seglade lågt över Stockholmshimmeln och någonstans i fjärran mullrade åskan dovt. Ett oväder närmade sig. Det var vårens första riktiga åskväder.
Vintern hade äntligen släppt sitt grepp, men även våren dröjde med sin fulla prakt. Kylan höll sig kvar, vindarna svepte fram över gatorna, gamla löv for som sista rester av förra året över asfalten. Den späda grönskan kämpade för att tränga sig upp genom den hårda jorden. Trädkronorna var ännu knoppiga, men höll tillbaka sina rikedomar.
Naturen väntade otåligt på regnet. Vintern hade varit snöfattig och blåsig, marken hade inte fått vila under ett tjockt täcke och längtade efter den näring som bara regnet kunde ge. Ett riktigt vårregn skulle snart tvätta bort dammet, ge livskraft och sätta fart på grönskan först då, tänkte jag, skulle våren bli generös och blomstrande, fylld av kärlek och värme som en ung, förälskad kvinna.
Jorden skulle snart spira av gräs och färggranna blommor, träden digna av knoppar och smakrika äpplen. Fåglarna skulle sjunga och bygga bon bland spirande grenar i villaträdgårdarna. Livet gick vidare.
Simon, kom och ät frukost! ropade Viktoria. Kaffet kallnar snart!
Doften av kaffe och stekt ägg låg tät från köket. Egentligen ville jag bara ligga kvar. Efter den förra kvällens tunga samtal, Viktorias gråt och min egen sömnlösa natt var det svårt att gå upp. Men man måste livet fortsatte, vare sig man ville det eller ej.
Viktoria såg också sliten ut, ögonen var rödkantade och mörka ringar låg under dem. Hon räckte fram sin bleka kind för en morgonkyss och försökte le.
God morgon, älskling! Det verkar bli oväder. Jag hoppas regnet kommer jag längtar efter våren. Lyssna, älskling, ett par rader dök upp i mitt huvud:
Jag väntar på våren, en befrielse
Från vinterns kyla och rotlöshet.
Jag hoppas våren löser mina knutar,
Att den klargör mitt vilsna hjärta.
Det känns som om allt blir som bäst
När våren når oss på nytt.
Allt blir lättare, ärligare, tydligare,
Tryggare, sannare.
Var är du vår? Kom snart!
Jag lade armen om hennes smala axlar, kysste det blonda huvudet där doften av sommaräng dröjde kvar. Hjärtat värkte av sorg. Min kära, för vad straffar Gud oss? Vi hade åtminstone haft hoppet, det hade burit oss år efter år.
Men igår, professor Lindström på Karolinska, vårt sista hopp, hade sagt sitt slutgiltiga ord.
Jag är ledsen, men ni kan inte få egna barn. Ditt arbete i Tjernobyl, Simon, har satt sina spår. Tyvärr finns det inget vi kan göra, sa han sorgset.
Viktoria torkade beslutsamt tårarna, ruskade på sitt hår.
Simon, jag har beslutat mig. Vi ska adoptera ett barn från ett barnhem. Det finns så många barn som inget hellre vill än en familj. Vi tar en pojke vi får en son till slut. Vad säger du? Vi har väntat så länge…
Hennes tårar föll, jag kramade henne hårt och kunde själv inte hålla tillbaka gråten.
Så klart vi ska det! Gråt inte, älskling, sa jag och då small åskan med sådan kraft att huset skakade. Regnet bröt loss, slog mot fönstren äntligen! Gud hade hört våra böner.
Det efterlängtade regnet öste ner, himlen mörknade. Åskan dånade nästan utan paus, blixtarna flög över taken. Vi stod tätt ihop vid det öppna fönstret, kallt regnstänk letade sig in. Doften av regn fyllde oss med ny styrka.
Det dunkla täcke som vilat över våra själar sköljdes bort av vårregnet. Vi ville inte att det skulle ta slut. Längtans regn livet självt, dess fortsättning och välsignelse!
Några dagar senare stod vi utanför porten till Solgårdens barnhem. Våra hjärtan bankade, vi skulle få träffa vårt efterlängtade barn. Våra tankar var redan hos honom, fast vi inte ens visste vem det skulle bli. All kärlek vi sparat på väntan blev nu hans.
Med andan i halsen ringde jag på dörren. Det öppnades, vi var väntade.
Vi hade redan pratat med föreståndarinnan Kerstin några dagar innan, nu visades vi direkt in bland barnen. Första rummet vi gick igenom satt där en liten flicka på en blöt filt. Hennes skjorta var smutsig, snuvan hade torkat under näsan, men de blå, stora ögonen följde oss med en sorg som gjorde ont. Man kände genast detta är barnhemmet, en plats för övergivna barn.
Vidare till nästa rum. Här låg flera småbarn i sina sängar. Systern berättade kort om var och en, deras ålder, det lilla man visste. Alla var rena, låg eller satt på fräscha lakan.
Barnen lyftes försiktigt upp, visades från alla håll. Som på marknad, tänkte jag bittert. Och vi som köpare, bara prislappen saknades.
Simon, kan vi titta igen på den ledsna flickan i förra rummet? viskade Viktoria. Jag nickade.
Syster, kan du visa oss flickan där inne, den blåögda?
Men ni sa att ni ville ha en pojke? Den flickan är inte aktuell för visning.
Vi vill gärna se henne igen.
Systern tvekade, men ledde oss tyst tillbaka.
Jag hämtar Kerstin så länge, vänta här, sa hon.
Viktoria lutade sig mot min axel.
Simon, låt oss välja henne. Mitt hjärta stannade till när jag såg henne.
Mitt också. Hon liknar dig så, ögonen, håret. Och så ensam!
Kerstin kom med systern. Hon såg bekymrad ut.
Ni har valt ett barn som inte passar er. Hon är svårplacerad.
Men titta på henne, hon är ju som Viktoria själv! sa jag och gick snabbt bort till sängen där flickan satt.
De hade hunnit tvätta barnets ansikte, ge henne torra byxor. Ansiktet var redan gladare. Hon log mot oss, små fina gropar syntes på kinderna. Hon sträckte sig mot oss, försökte resa sig och då såg vi hennes fötter, som var vridna bakåt. Viktoria grep krampaktigt min hand.
Utan att tveka lyfte jag upp henne i famnen. Hon tryckte sitt lilla ansikte mot min kind, blev alldeles stilla. Tårarna steg i ögonen, Viktoria gömde sitt ansikte mot mitt bröst. Kerstin vände sig bort, snöt sig i en näsduk.
Kom, vi går till mitt kontor, sa hon. Syster, ta med dig Matilda. Vi följde efter, hand i hand.
Flickan hade fötts uppe i en liten by i Norrbotten, av äldre föräldrar med redan många barn. Hon hade många fel på benen under knäna var de vridna, fötterna helt deformerade. När föräldrarna såg henne bestämde de sig för att lämna kvar henne. Modernitetens mirakel var ointressant, för dem fanns inget hopp, och ingen ekonomi för operationer.
Det är upp till er, sa Kerstin. Det krävs tålamod, mycket arbete och stor kärlek. Jag ger er adressen till en ortoped på Karolinska som bedömt Matilda. Gå hem och fundera, ni får en månad. Inga fler besök innan ni bestämmer er. Barnen vänjer sig snabbt. Har ni tvekan, låt det vara.
En månad senare, redan första dagen efter barnhemsbesöket, bestämde vi oss: Matilda var vårt barn. En konsultation med professor Lund bekräftade att operationer ja, flera stycken kunde rätta till fötterna, och att hon sedan skulle kunna springa och leka precis som vem som helst. Jag räknade på våra besparingar, om vi sålde vår nya Volvo och lade bygget av huset på is ett tag skulle pengarna räcka.
Tiden gick långsamt, men slutligen befann vi oss åter vid de bekanta dörrarna. Hjärtat bultade. Jag höll ett fång rosa pioner, Viktoria hade fyllt en IKEA-kasse med presenter. Kerstin blev så rörd att hon nästan grät. Ännu ett barn skulle få föräldrar!
Tillsammans gick vi in till barnen. Matilda hade vuxit, ljust hår i lockar, kinderna rosiga, de första tänderna på väg. Hon kvittrade och log när jag tog henne i famn, omfamnade min hals.
Hela dagen gick vi igenom allt man måste kunna som förälder från mat till ditten och datten. Men vi fick ännu inte ta hem henne, utan adoptionen måste först spikas lagligt. Juni månad gick åt till papper, rättegång mot de biologiska föräldrarna som nu blev helt rättslöst kopplade från Matilda.
Så fick vi äntligen ta hem henne. Viktoria slutade jobba för att ge henne all omsorg. Första operationen i Stockholm närmade sig.
Vi blev kvar på Karolinska nästan en månad. Läkaren visade stolt hur Matilda lärt sig äta själv, hur hon jamade som katten eller härmade morfars getter. Benen var ännu svåra att se på, och utomhus visades hon bara i täckbyxor. Hon gick stapplande, som en liten anka. Barnet var dock livlig, pratade tidigt, kunde alla vid namn och hälsade på varenda granne. Men allra mest älskade hon sin pappa. Min pappi sa hon. Nu säger även Viktoria det och jag dyrkar denna dotter, hon är mitt solsken, mitt allt.
Ytterligare några operationer följde. Vi reste fram och åter till Stockholm. Stackars barn, så mycket hon fick utstå! Vår kärlek och Viktorias vakande närvaro nätter igenom höll oss uppe. Segern blev stor: benen blev som alla andras. Nu kunde Matilda springa och hoppa.
Vid fem började hon på dagis där de såg att hon hade ovanliga talanger i teckning. Rekommendationerna kom om konstskola. Vid sex började hon där, och snart dök hennes färgsprakande bilder upp även på barnutställningar. Besökarna häpnade över åldern på konstnären. Det var en talang utöver det vanliga.
Vid sju började hon skolan. Från första dagen blev hon klassens mittpunkt duktig på allt, ledare, glad och social. Fortsatte med bildkurs, började även i dansgrupp. Omkring henne alltid vänner, skratt och glasögonpinglor. Aldrig hade vi skämts för utvecklingssamtal: bara gott om vår dotter. Ingen anade vad hon och vi gått igenom den verkliga prövningen för föräldraskapet är inte att föda ett barn, utan att älska och vårda det varje dag.
Guds omsorg följde oss. Efter Matildas ankomst vände lyckan. Mitt lilla konsultföretag tog fart. Vi kunde uppfylla vår dröm vi flyttade till Stockholm och köpte en fin lägenhet. Matilda började på en toppenskola och går fortfarande i bildskola. Hon är nu i sjätte klass lika duktig, fortfarande med sina djupa blå ögon och det långa blonda håret i fläta. Öm, artig, älskad av alla.
Guds gåva det är vad hon är.
