Knastret av en torr gren hörde inte ens lille Ivan där han klättrade. Plötsligt vändes hela världen upp och ner; färger snurrade som i en kalejdoskop och splittrades i tusentals stjärnor som samlades till en brännande smärta i vänster arm, strax ovanför armbågen. – Aj… – Ivan tog sig för armen och ylade till. – Ivan! – ropade hans kompis Sanna och sprang fram till honom, föll på knä, – gör det ont? – Nej, såklart det är skönt! – stönade Ivan med en grimas. Sanna sträckte försiktigt fram handen och rörde hans axel. – Låt bli! – fräste Ivan oväntat hårt. – Det gör ont! Rör mig inte! Först var det chocken över den brutna armen – kommande månader av gips och gliringar från kompisarna. Men mest skämdes han för att han själv klättrat i trädet för att imponera på Sanna – och nu stod där, förnedrad och förbannad på sig själv. Beslutsamt, med armen hängandes längs sidan, började Ivan gå mot akuten. – Ivan, det kommer gå bra, Ivan! – pep Sanna bredvid, försökte trösta, – Det ordnar sig! – Sluta, har du inte fattat? Jag har brutit armen! Gå hem, lämna mig! Han lämnade henne stående kvar, med stora grön-grå ögon och viskningar: “Det ordnar sig, Ivan… Det ordnar sig…” *** – Ivan Viktorovich, om vi inte ser pengarna på kontot inom 24 timmar blir vi väldigt besvikna. Förresten, SMHI varnar för blixthalka imorgon – kör försiktigt. Olyckor händer så lätt. Ha en fortsatt trevlig dag. Samtalet tystnade. Ivan slängde mobilen, drog fingrarna genom håret och lutade sig bakåt. – Var ska jag få tag på de där pengarna? Tranche nummer två skulle inte komma förrän nästa månad… Ännu en telefonsignal. – Olga, kan vi föra över pengarna till koncernen idag för utrustningsleveransen? – Men… Ivan Viktorovich… – Kan vi eller inte? – Jo… men tidsplanen för våra övriga betalningar… – Skit i det! Vi löser det senare! Pengarna ska över till koncernen idag. – Okej, men då kan vi få… Ivan tryckte av luren. – Blodsugare… Plötsligt känner han en mjuk hand mot axeln, rycker till. – Sasha, har jag inte sagt att du inte ska störa när jag jobbar? Hans fru Alexandra smyger sig intill, kysser honom vid örat, stryker håret. – Ivan, oroa dig inte, det ordnar sig… – Jag orkar inte höra mer om att det “ordnar sig”! Fattar du inte att de kan ta livet av mig imorgon? Gå och koka din soppa och lämna mig ifred! Hon suckar, går mot dörren, men vänder sig om i dörren och viskar samma tre ord. *** – Vet du… Jag ligger här nu, tänker på hela vårt liv… Den gamle mannen öppnar trötta ögon mot sin åldrade hustru. Hennes vackra drag har blivit fårade, axlarna sänkta, hållningen krokig. Hon håller hans hand och rättar försiktigt droppslangen, ler tyst. – När jag hamnade i trubbel, när jag var nära döden, när allt var som svårast… Alltid kom du, sa samma mening. Du anar inte hur galen jag blev – ville nästan strypa dig för din naivitet. – Han försöker le men börjar hosta. När han tystnat fortsätter han. – Jag bröt armar och ben, de hotade livet ur mig, jag förlorade allt, föll så djupt att få kom tillbaka. Men du repeterade det där – “det ordnar sig.” Och du ljög aldrig. Hur visste du? – Jag visste ingenting, Ivan, – suckade den gamla, – det var så jag lugnade mig själv. Jag älskade dig hela livet, som ingen annan. När du mådde dåligt, var min själ vänd ut och in. Så många tårar jag gråtit, så många sömnlösa nätter… Och ändå, om stenarna så föll från himlen, tänkte jag: “Så länge han lever, ordnar det sig nog.” Den gamle slöt ögonen, kramade hennes hand. – Så var det… Och jag blev bara förbannad. Förlåt mig, Sasha. Jag tänkte aldrig på dig, inser jag nu – vilken idiot jag varit. Tyst föll en tår över hennes kind medan hon böjer sig över honom och viskar: – Ivan, oroa dig inte… Hon stannar till, söker hans blick, lägger huvudet mot hans tysta bröstkorg och stryker hans hand. – Allt VAR bra, Ivan… Allt VAR bra…

Smällen av den torra grenen under foten hörde inte Jonatan ens. Världen vänds plötsligt upp och ner framför hans ögon, snurrar som ett färgglatt kalejdoskop innan allt splittras till tusentals gnistrande stjärnor samlade i hans vänstra arm, strax ovanför armbågen.

Aj… Jonatan greppar panikslaget sin skadade arm och kan inte hålla tillbaka ett skrik.

Jonte! hans kompis Linnéa kastar sig genast fram, faller ner på knä framför honom, gör det ont?

Näe, såklart det är skönt! svarar han syrligt, ansiktet grimaserande av smärta.

Linnéa sträcker snabbt ut handen och rör försiktigt vid Jonatans axel.

Lägg av! Han ryter oväntat, ögonen blixtrar till, det gör ont! Rör mig inte!

Jonatan känner dubbelt ont nu. Dels, troligtvis ett brutet ben som garanterar minst en månad med gips, tråkigheter och kompisarnas retande. Dels, det var han själv som skulle visa Linnéa hur smidig och tuff han var genom att klättra upp i trädet. Med första orsaken kunde han kanske försona sig, men att ha förnedrat sig själv inför henne, och nu dessutom bli tyckt synd om det var outhärdligt. Så, ståendes upp med den trasiga armen hängande, marscherar han resolut mot närmaste akutmottagning.

Jonte, ta det lugnt, det ordnar sig! Linnéa trippar bredvid och försöker febrilt muntra upp honom, allt löser sig, Jonatan! Det löser sig!

Lämna mig ifred, han stannar, fräser ut svaret och spottar ilsket på marken, ser du inte att jag brutit armen? Är du inte riktigt klok? Gå hem, du är bara jobbig!

Utan att titta tillbaka stegar han längs trottoaren, kvar lämnas Linnéa med stora grågröna ögon och ett viskande mantra:

Det ordnar sig, Jonatan… Allt ordnar sig…

***

Herr Jonatan Svensson, om vi inte ser insättningen på banken inom tjugofyra timmar kommer vi att bli mycket besvikna. Förresten, det ska bli halt imorgon, så var försiktig bakom ratten. Ni förstår säkert olyckor händer så lätt under svenska vintrar, inget någon helt kan gardera sig mot. Ha en fortsatt trevlig dag.

Telefonrösten tystnar. Jonatan slänger ifrån sig mobilen, trycker in händerna i håret och låter huvudet falla tillbaka mot kontorsstolens rygg.

Hur ska jag få ihop dom där pengarna, då? Utbetalningen var planerad först till nästa månad…

Han suckar tungt, tar upp telefonen igen och slår numret till sin ekonomiansvariga.

Olivia Karlsson, kan vi föra över betalningen till bolagets samarbetspartner redan idag för utrustningen?

Men… herr Svensson…

Kan vi eller ej?

Ja, men i så fall skjuts ju de andra betalningarna upp…

Skit samma! Vi tar det sen! Gör överföringen till bolaget idag.

Okej, men… Då kan det bli problem med…

Utan att lyssna klart trycker Jonatan på att lägga på, slår frustrerat knytnäven i stolens armstöd.

Blodsugarna…

Något rör försiktigt hans axel, så mjukt att han rycker till och nästan hoppar till i stolen.

Linnea, har jag inte sagt åt dig att låta mig vara när jag jobbar?

Hans fru Linnea lägger försiktigt armen kring honom, kysser honom vid örat och stryker handen genom hans hår.

Jonatan, snälla, ta det lugnt nu. Det ordnar sig.

Jag orkar inte höra ditt jäkla “det ordnar sig” längre! Ser du inte att de kanske tar livet av mig imorgon? Ordnar det sig då också, eller?

Han reser sig snabbt, knuffar undan Linnea och stirrar på henne.

Vad gjorde du här inne? Lagar du köttbullarna? Gå ut och gör det då! Låt mig vara, det är illa nog ändå!

Hon stannar upp i dörren, ser hastigt bakåt och viskar tre ord.

***

Vet du… Jag ligger här och tänker på allt vi varit med om…

Den gamle mannen öppnar ögonen och ser mot sin åldrande hustru. Det vackra ansiktet är nu täckt av mjuka rynkor, axlarna har blivit sluttande, hållningen inte lika stolt som förut. Hon släpper inte hans hand, ordnar försiktigt droppslangen på hans arm, ler tyst.

När saker gått snett, när jag varit nära att dö, när hemska saker hänt… Alltid kom du och sade samma sak. Du anar inte hur arg jag blev på dig. Ville nästan strypa dig för din naivitet och envishet, försöker han le men börjar hosta långt. När spasmen lagt sig, fortsätter han, ben och armar bröts, hot om livet, jag förlorade allt, kämpade ur djupa gropar, och genom hela livet sa du samma sak: “Det ordnar sig”. Men du hade alltid rätt. Hur visste du allt i förväg?

Jag visste ingenting, Jonatan, suckar hon, tänker du att jag sa det till dig? Det var för min egen skull, för att orka. Jag har älskat dig som en tok hela livet. När du led, led jag dubbelt. Så mycket tårar jag fällt, så många sömnlösa nätter… Jag upprepade bara för mig själv: “Så länge han lever blir allt bra, även om himlen faller ner”.

Han blundar kort och kramar hennes hand. Varje ord kostar kraft.

Så var det alltså… Och jag blev bara arg. Förlåt mig, lilla Lina. Jag visste inte. Jag har levt livet och ändå tagit dig för given. Vilken idiot jag är.

Hon torkar tyst bort en tår från sin kind, böjer sig ner och stryker håret från hans panna.

Jonatan, var inte orolig…

Hon pausar, ser djupt i hans ögon, lägger lugnt huvudet mot hans bröst och håller hans kalla hand mjukt.

Allt VAR bra, Jonatan, allt VAR bra…