Främmande i lägenheten När Katja först öppnade dörren stelnade hon till på tröskeln. Från vardagsrummet kom ljudet av tv:n, röster från köket och en främmande lukt. Bakom henne höll Max på att tappa resväskan av ren förvåning. — Tyst, — viskade hon och sträckte ut handen. — Det är någon härinne. På deras älskade beige soffa låg två främmande personer utspridda. En man i träningsoverall bläddrade på fjärrkontrollen och bredvid honom satt en rund kvinna och stickade. På soffbordet stod koppar, smuliga fat och några medicinförpackningar. — Ursäkta, vem är ni? — Katjas röst skakade. Främlingarna vände sig om, helt ogenerat. — Åh, ni är tillbaka, — kvinnan lade inte ens ifrån sig stickningen. — Vi är Lidas släktingar. Hon gav oss nycklarna, sa att ni ändå inte var hemma. Max blev dödsblek. — Vilken Lida? — Er mamma, — svarade mannen och reste sig till slut. — Vi är från Småland, kom till Stockholm för att låta Miche gå på undersökningar. Hon erbjöd oss bo här, sa att ni inte skulle ha något emot det. Katja gick långsamt ut i köket. Vid spisen stod en tonåring på ca femton år och stekte korv. Kylskåpet var proppfullt med andras mat. På bordet ett berg av smutsig disk. — Och du är? — viskade hon. — Miche, — pojken vände sig om. — Fick man inte äta här? Farmor Lida sa det var okej. Kvinnan återvände till hallen, där Max redan hade dragit fram mobilen. — Mamma, vad håller du på med? — hans röst var låg men ilsken. Ur luren hördes svärmoderns pigga stämma: — Max, har ni kommit hem? Hur var semestern? Jag gav Svetlana nyckeln, de är i Stockholm för att ta Miche till läkare. Tänkte ju att ni ändå var borta, synd låta lägenheten stå tom. De stannar bara veckan ut. — Mamma, du frågade oss aldrig? — Varför skulle jag? Ni var ju inte hemma. Bara säg till dem att jag tar ansvar och att de ska städa innan de går. Katja slet åt sig telefonen: — Lidia Petrovna, menar du allvar? Du släpper in folk jag inte känner i vårt hem? — Vilka främlingar? Det är ju min kusin Svetlana! Vi sov i samma säng som barn. — Vad spelar det för roll? Det här är vårt hem! — Katja, ta det lugnt. Det är familj. De är lugna, inget går sönder. Och pojken är sjuk, de behövde hjälp. Eller är du så snål? Maken tog tillbaka telefonen: — Mamma, du har en timme på dig att komma hit och hämta dem. Alla. — Max, men de ska ju vara här till torsdag! Miche har läkarbesök, konsultationer. De har redan bokat hotell, men jag hjälpte dem spara pengar. — En timme. Annars ringer jag polisen. Han la på. Katja sjönk ner på pallen i hallen och dolde ansiktet i händerna. Väskorna stod ouppackade, tv:n hördes från vardagsrummet, på spisen fräste korven. För två timmar sedan satt de på planet hem och längtade. Nu kände hon sig som en främling i sitt eget hem. — Vi ska packa ihop oss, — kvinnan från soffan stod nu i hallen och såg ursäktande på dem. — Lida trodde inte ni skulle bry er. Vi hade inget telefonnummer, och Lida frågade om vi ville bo här. Vi trodde vi skulle få stanna veckan ut för läkarbesöken. Max stod vid fönstret och teg. Katja såg hans spända rygg. Han brukade stå så när han var arg på sin mamma men inte visste hur han skulle reagera. — Var är vår katt? — utbrast hon plötsligt. — Vilken katt? — Murre. Röd. Vi gav ju nyckeln för hans skull. — Vet inte, — Svetlana ryckte på axlarna. — Har inte sett honom. Katja rusade iväg och hittade Murre under sängen, hoprullad längst in i hörnet. Ögonen stora, pälsen rufsig. När hon försökte locka fram honom fräste han och tryckte öronen bakåt. — Murre, vännen, — hon lade sig ner på golvet. — Det är jag. Det är okej. Katten bara stirrade, rummet luktade främmande. På hennes nattduksbord stod någon annans medicin, sängen var bäddad på ett helt annat sätt, och på golvet låg andras tofflor. Max satte sig på huk intill: — Förlåt. — För vad? Du visste ju inget. — För mamma. För att hon är sån. — Hon tycker att hon har rätt. — Hon har alltid betett sig så, — muttrade han argt. — Minns du när hon kom utan förvarning när vi precis flyttat in? Jag trodde jag förklarat att det inte funkade. Tydligen inte. Ur hallen hördes röster. Svärmor var framme. Katja reste sig, fixade håret och gick ut. Lidia Petrovna stod i hallen och såg förolämpad ut: — Max, har du blivit galen? — Mamma, sätt dig, — han pekade mot köket. — Sätta mig? Svetlana, Viktor, packa ihop, de slänger ut oss. Vi åker till mig. — Mamma, sätt dig nu. Lidia såg sonens ansikte och tystnade. De gick ut mot köket där Miche åt klart sina korvar. — Mamma, — Max satte sig mitt emot. — Hur kunde du ens tro att det var okej att låta någon annan bo här utan att fråga oss? — Men jag ville hjälpa! Svetlana ringde, grät. Miche mådde dåligt, och de skulle till Stockholm men hade ingenstans att bo. Jag såg ju att ni var bortresta. — Mamma, det här är inte din lägenhet. — Men hur inte min? Jag har ju nycklar. — Nyckel för att ge katten mat. Inte för att ha hotell här. — Max, nu överdriver du! Det är familj! Svetlana är min syster, Viktor är reko, Miche är sjuk och behöver hjälp. Och du skickar ut dem på gatan? Katja hällde upp vatten. Händerna skakade. — Lidia Petrovna, ni frågade oss aldrig. — Varför fråga när ni ändå inte var hemma? — Just därför skulle du frågat, — höjde Max rösten. — Vi har mobil. Det är bara sms:a eller ringa. Då hade vi kunnat bestämma. — Och då hade ni sagt nej? — Kanske. Eller gått med på ett par dagar, mot vissa villkor. Men då hade vi vetat. Det handlar om respekt. Lidia reste sig: — Sådär är det alltid. Jag försöker hjälpa och får bara skäll. Svetlana, packa ihop, vi åker till mig. — Mamma, du har bara ett rum, du sa ju att ni inte får plats! — Vi klämmer ihop oss. Bara vi slipper vara med de otacksamma. Katja satte ner glaset: — Lidia Petrovna, snälla sluta. Ni vet att ni gjorde fel, annars hade ni ringt i förväg. Svärmor stannade upp. — Ni visste att vi inte skulle gilla det här. Därför väntade ni tills vi kommit hem. Tänkte vi skulle stå inför faktum och inte slänga ut någon. Visst? — Jag ville bara väl. — Nej, ni ville göra som ni ville. Det är skillnad. Lidia såg plötsligt vilsen ut. — Svetlana grät. Miche hade ont. Jag tyckte synd om dem. — Vi förstår det, — sa Max. — Men du kan inte bestämma över vad som inte är ditt. Mamma, tänk om jag kommit till dig när du var bortrest och släppt in mina vänner i ditt hem utan att fråga? Hur hade du känt då? — Jag hade blivit arg. — Just det. De satt tysta. Från vardagsrummet hördes packningsljud. Svetlana grät lågt, Viktor plockade ihop väskor. Miche stod i dörren och såg ner i golvet. — Förlåt, — mumlade tonåringen. — Jag trodde det gick bra. Farmor sa så. Katja såg på honom. En vanlig pojke, rädd, oskyldig. Det var inte hans fel att de vuxna inte kunde prata med varandra. — Du har inte gjort fel, — sa hon trött. — Hjälp dina föräldrar nu. Lidia tog fram en näsduk och torkade tårarna: — Jag ville bara väl. Att fråga slog mig inte. Ni är ju mina barn, tänkte att för er var det självklart. — Vi är inte barn längre, mamma. Vi är trettio, vi har vårt eget liv. — Jag förstår, — svärmor reste sig. — Vill ni ha tillbaka nyckeln? — Ja, — Katja nickade. — Tyvärr, men förtroendet är borta. — Jag förstår. Svetlanas familj packade ihop snabbt. Ursäkterna före avfärden var långa och pinsamma. Lidia tog dem hem till sig och lovade att försöka få det att fungera. Max låste dörren och lutade pannan mot den. De gick tysta runt i lägenheten. Sängkläder behövde bytas, kylskåpet röjas, överallt spår av andras vistelse — kvarglömda saker, förskjuten möblering, smutsig disk. Murre satt fortfarande under sängen och vägrade komma fram. — Tror du hon fattade? — frågade Katja och öppnade köksfönstret. — Jag vet inte. Jag vill tro det. — Om inte? — Då sätter vi hårdare gränser. Aldrig mer så här. Hon kramade sin man. De stod mitt i all oreda som någon annans kaos skapat i deras hem och teg. — Vet du vad som känns värst? — Katja släppte taget. — Katten. Allt var ju för hans skull. Och så har han varit hungrig och rädd medan det här cirkusen pågått. — Undrar om de matade honom? — Det ser inte så ut. Skålen är tom, vattnet smutsigt. De har helt glömt bort honom. Max kröp ner på golvet: — Murre, förlåt, gamle vän. Mamma får inte nyckeln något mer. Till slut vågade Murre smyga fram, gnuggade sig mot Max ben. Katja hämtade mat, han kastade sig över den som om han inte ätit på en vecka. De började städa. Slängde all främmande mat, bäddade om, diskade. Murre åt och lade sig hoprullad i fönstret. Sakta blev lägenheten deras igen. Senare ringde Lidia. Rösten var tyst, osäker: — Max, jag har tänkt lite. Du hade rätt. Förlåt. — Tack, mamma. — Katja är väl arg på mig? Han mötte Katjas blick, hon nickade: — Hon är det. Men hon kommer förlåta. Med tiden. Efter samtalet satt de länge tysta i köket och drack te. Skymningen föll utanför fönstret. Lägenheten var tyst, ren och återigen bara deras. Semestern tog slut plötsligt och bryskt.

Främlingar i lägenheten

Det var Signe som först öppnade dörren och stelnade i hallen. Från lägenheten hördes bruset av en TV och röster från köket, och en främmande doft låg tung i luften. Bakom henne tappade Erik nästan resväskan av ren överraskning.

Tyst, viskade Signe och höjde handen. Det är någon här.

Där på deras älskade ljusa soffa satt två okända personer. En man i mjukisbyxor bläddrade igenom kanaler på fjärrkontrollen, och jämte honom satt en kraftig kvinna med stickning i händerna. På soffbordet stod kaffekoppar, fat med smulor och några medicinburkar.

Ursäkta, men vilka är ni? Signe fick knappt fram orden.

Främlingarna vände sig om, helt utan förlägenhet.

Åh, ni är hemma redan? kvinnan lade inte ifrån sig stickningen. Vi är Annettes släktingar. Hon gav oss nycklarna och sa att ni var borta.

Erik blev kritvit i ansiktet.

Vilken Annette?

Er mamma, sa mannen, som nu reste sig Vi kommer från Umeå, är här med Hugo för undersökning. Hon lät oss bo här, sa att ni inte skulle ha något emot det.

Signe gick långsamt ut mot köket. Vid spisen stod en pojke runt femton och stekte falukorv. Kylskåpet var fullt av främmande matvaror och diskhögen tornade upp sig på bordet.

Och vem är du? viskade hon.

Hugo, svarade pojken och ryckte på axlarna. Var det inte okej att äta? Farmor Annette sa att vi fick.

Signe återvände till hallen där Erik redan letade upp mobilen.

Mamma, vad är det här? hans röst var låg men spänd.

Annette svarade glatt i luren:

Erik, hej! Hemkomna redan? Hoppas semesterresan gick bra! Hör du, jag gav Sven och Anna nyckeln, de skulle in till Stockholm med Hugo till doktorn. Tänkte att lägenheten står ändå tom. Bara en vecka.

Mamma, frågade du oss?

Men varför? Ni var ju ändå inte här! Säg bara till dem att det är jag som ordnar, och att de städar innan de åker.

Signe tog telefonen:

Annette, är det på allvar? Du släpper in främlingar i vår lägenhet?

Vadå främlingar? Anna är min kusin! Vi har alltid varit nära.

Det spelar ingen roll, sa Signe. Det är ändå vårt hem!

Ojdå, du ska inte bli så upprörd, Signe lilla. Det är familj. De är lugna och ordentliga, och Hugo är sjuk, de behövde hjälp. Eller är du sådär snål?

Erik tog tillbaka telefonen:

Mamma, du får komma hit och hämta dem. Alla, inom en timme.

Men Erik, de skulle ju vara här till torsdag! Hugo har läkartider. Jag försökte bara hjälpa, så de kunde spara in några tusenlappar på hotell.

Mamma, en timme. Annars ringer jag polisen.

Han la på. Signe sjönk ner på puffen i hallen och höll händerna för ansiktet. Väskorna var orörda, TV-apparaten hördes från vardagsrummet, falukorven fräste i stekpannan. För två timmar sedan satt de på planet och längtade hem. Nu kändes det som om de var ovälkomna gäster i sitt eget hem.

Vi packar ihop, kvinnan från vardagsrummet kom ut i hallen, nästan urskuldande. Annette sa att ni inte skulle bry er. Vi hade ingen aning om hur vi skulle få tag i er. Annette föreslog det här, vi tackade ja, trodde det skulle fungera för en vecka.

Erik stod vid fönstret och teg. Signe såg hur hans axlar spändes. Han brukade stå så när han var arg på sin mamma men inte visste hur han skulle säga ifrån.

Men var är vår katt? mindes Signe plötsligt.

Vilken katt?

Måns. Röd och lurvig. Vi lämnade extra mat och vatten för honom, just därför du fick nyckeln.

Ingen aning, Anna skakade på huvudet. Vi har inte sett någon katt.

Signe började leta. Efter en stund fann hon Måns under sängen, hopkrupen i hörnet. Ögonen stora som tefat, pälsen stripig. Han fräste när Signe försökte dra ut honom.

Måns, lilla vän, viskade hon och la sig på mage. Det är ju bara jag. Allt är bra nu.

Katten stirrade misstroget på henne. Rummet kändes fullt av främmande dofter. Någon annans mediciner stod på hennes sängbord. Sängen var bäddad på ett helt annat sätt än hon brukade. På golvet låg ett par tyska tofflor.

Erik satte sig ner bredvid henne:

Förlåt.

För vad då? Du visste ingenting.

För mamma. För att hon alltid är så här.

Hon tror att hon har rätt.

Hon har alltid varit sådan, Erik ilska låg precis under ytan. Minns du när vi just flyttat hit och hon dök upp utan förvarning? Jag trodde jag hade förklarat att det inte funkar så. Men tydligen inte.

Det hördes röster från hallen. Annette hade kommit. Signe rättade till håret, reste sig och gick ut.

Annette stod upprörd i hallen:

Erik! Är du inte klok?

Mamma, sätt dig, Erik pekade mot köket.

Sätta sig? Anna, Sven, packa ihop. Vi får dra till mig istället.

Mamma, sätt dig nu, sa jag.

Annette såg på sonens ansikte och tystnade. De tre gick in i köket där Hugo satt och åt.

Mamma, Erik satte sig mitt emot. Förklara hur du tänkte. Låter du folk bo i vår lägenhet utan att fråga oss?

Men jag hjälpte ju bara till! Anna ringde och grät, Hugo var dålig och de måste till Stockholm utan någonstans att ta vägen. Lägenheten stod ändå tom…

Mamma, det är inte din lägenhet.

Men jag har ju nyckel!

Nyckel för att mata katten, inte för att göra om vårt hem till Bed & Breakfast.

Erik, vad säger du? Det här är familjen! Anna är min kusin, Sven är en hederlig karl, och Hugo är sjuk. Du vill slänga ut dem?

Signe hällde upp ett glas vatten. Händerna skakade.

Annette, du frågade oss inte.

Men ni var ju inte här!

Det är då man MÅSTE fråga, Erik höjde rösten. Vi har telefoner. Du kunde ringa, sms:a. Frågat. Då hade vi kunnat bestämma tillsammans.

Och vad hade ni sagt? Nej?

Kanske. Eller så kunde vi sagt ja för några dagar, men då hade vi vetat. Det heter respekt.

Annette reste sig.

Det är alltid så här. Man försöker hjälpa, men får bara höra hur fel man är. Anna, dags att packa, vi drar hem till mig.

Mamma, du har en etta. Du har ju själv sagt att det knappt går för fyra personer.

Det får lösa sig. Hellre det än att vara hos otacksamma.

Signe ställde ifrån sig glaset.

Annette, kan du stanna upp en stund. Du vet att du gjort fel, annars skulle du ringt och frågat oss först.

Annette blev stående, förvirrad.

Du visste att vi inte skulle vilja. Därför ställde du oss inför fullbordat faktum. Trodde vi bara skulle acceptera? Hoppade du på det?

Jag ville bara väl.

Nej. Du ville göra på ditt sätt. Det är inte samma sak.

För första gången såg Annette faktiskt rådvill ut.

Anna var ledsen, Hugo lider så. Jag tyckte så synd om dem.

Jag förstår det, sa Erik. Men du kan inte fatta beslut åt oss. Tänk om jag kom till dig när du var bortrest och släppte in mina vänner att bo i din lägenhet. Hur hade du känt då?

Jag hade blivit arg.

Just det.

Alla blev tysta. Från vardagsrummet hördes ljudet när Anna och Sven packade ihop. Anna grät tyst, Sven stoppade ner saker i väskorna. Hugo stod i köket och såg ner i golvet.

Förlåt, mumlade pojken. Jag visste inte. Farmor sa att det var okej.

Signe såg på honom. En vanlig pojke, ledsen och osäker. Det var inte hans fel att de vuxna inte kunde prata klart med varann.

Du har inte gjort något fel, sa hon trött. Hjälp dina föräldrar att packa.

Annette torkade ögonen:

Jag trodde verkligen jag gjorde rätt. Tänkte inte på att fråga. Ni kommer alltid ha mitt bästa, för så har det varit

Vi är vuxna, mamma. Trettio år gamla. Vi har eget liv.

Jag förstår, sa Annette. Vill ni ha tillbaka nyckeln?

Ja, nickade Signe. Förlåt, men förtroendet är borta nu.

Jag förstår.

Anna och hennes familj packade ihop snabbt. Avskedet tog lång tid och var klumpigt. Annette tog med dem hem till sig, lovade försöka lösa platsfrågan. Erik låste dörren bakom dem och lutade sig mot den.

De gick tysta runt i lägenheten. Sängen måste bäddas om. Maten och alla grejer behövde städas ut. Överallt spår av andra: glömda strumpor, flyttade möbler, smutsig disk. Måns låg fortfarande under sängen och vägrade komma fram.

Tror du hon förstod? frågade Signe, när hon öppnade köksfönstret.

Jag vet inte. Jag vill tro det.

Och om hon inte gör det?

Då blir vi tydligare. Aldrig mer så här.

Signe kramade om Erik. De stod kvar mitt i oordningen i sitt eget hem tysta.

Vet du vad som gör mest ont? viskade Signe. Katten. Allt detta för hans skull, och han har bara suttit här rädd och hungrig.

Undrar om de matade honom?

Det verkar inte så. Skålen är tom, vattnet grumligt. De har nog helt glömt honom.

Erik böjde sig ner mot sängen:

Måns, förlåt, gamle vän. Mamma får aldrig mer nyckeln.

Måns stack tveksamt fram huvudet. Till slut kröp han ut och strök sig mot Eriks ben. Signe hämtade mat, och Måns slängde sig över den som om han inte ätit på flera dagar.

De började sanera. Slängde Annas mat ur kylen, bäddade rent, diskade bort all främmande disk. Måns åt sig mätt och la sig till ro på fönsterbrädan, hoprullad. Steg för steg blev lägenheten återigen deras hem.

På kvällen ringde Annette. Rösten var ovanligt låg, nästan försiktig:

Erik, jag ville bara säga… Du hade rätt. Förlåt.

Tack, mamma.

Signe är fortfarande arg på mig?

Erik såg på sin hustru, hon nickade.

Hon är arg. Men det går väl över med tiden.

Efter samtalet satt de länge i köket i tystnad med varsin kopp te. Skymningen föll över staden utanför. Lägenheten var äntligen ren, tyst. Hemmet var tillbaka. Semestern var över, och det kändes ofattbart hastigt.