Vännerna dök upp tomhänta till det dignande bordet och jag smällde igen kylskåpet.
Kalle, är du säker på att tre kilo fläskkarré räcker? Du minns väl hur de rensade allt sist, till och med doppa brödbitarna i såsen för att få ut det sista. Och Malin bad om en matlåda till katten, men postade sedan bilder på min gryta som sitt eget mästerverk på Instagram.
Elin drog nervöst i hörnet av kökshandduken och betraktade slagfältet ja, köket alltså. Klockan var bara tolv och hon var redan slut. Sen sex på morgonen hade hon hållit igång: först bondens marknad för att hitta kött färskt nog för självaste Drottningen, sen stormarknaden på jakt efter dyr snaps och delikatesser, sedan evigt hackande, kokande, stekande.
Kalle, Elins man, stod vid diskhon och skalade potatis med dyster min. Skalen bildade en hög bredvid honom, och hans irritation växte sig högre, även om han försökte kväva den.
Elin, hur mycket tror du att de orkar? Tre kilo kött till fyra gäster och oss? Det är ett halvt kilo var, de spricker ju. Du har gått all in: röd kaviar, rökt lax, tunnbrödsrullar Vi ska ju inte gifta oss, det är bara inflyttningsfest och sent påtänkt dessutom.
Du fattar inte, suckade Elin och rörde tung sås i stekpannan. Det är ju Malin och Ante, och Sofie och Henke. Gamla vänner vi har ju inte setts på år och dar. De tar sig hit hela vägen från andra sidan staden. Skulle kännas snålt om bordet var futtigt. De kommer ju tro att vi blivit snobbiga för vi har köpt bostadsrätt.
Elin var likadan som sin mormor: skulle kunna koka soppa på en spik och mata ett helt regemente. Tomt bord var skymf. Kom vänner då skulle det vara överflöd. Hon hade planerat menyn i en vecka, googlat recept, lagt undan slantar för att köpa den där flaskan dyr konjak Ante gillar, och Saumur-vinet som Malin alltid snobbar om.
De kunde gott tagit med sig något själva, muttrade Kalle. När vi var hos Henke på hans födelsedag kom vi med present, snapps och tårta som du bakade. Vad hade de när vi kom spontant förbi hos dem? Påste och torra skorpor från stenåldern.
Du är så småsint, Kalle, blängde Elin. De hade det tufft då. Bolån och renovering samtidigt Men nu går det väl bättre, Ante fått nytt jobb, Sofie köpte ny dunjacka, skryter om det på Facebook. De kanske har med sig något denna gång. Tårtbit eller frukt? Jag nämnde till Malin att det är deras tur med efterrätt.
Vid fem hade Elin skrubbat hela lägenheten, och vardagsrumsbordet såg ut som delikatessdisken på NK. Mitt på, tungt serveringsfat med kalvtunga i gelatin, runtom salader på längden och tvären (med kräftstjärtar, förstås, inte med någon simpel varmkorv!), silltårta, snittar på vilt, hemmalagad tjälknöl. I ugnen mös fläskkarrén med ugnsrostad potatis och kantareller. I kylen vilade dyra snapsen, en cognac från södra Frankrike och inte mindre än tre flaskor vin.
Svettig men elegant klädde Elin på sig sitt bästa, rättade till luggen och satte sig att invänta dörrklockans ringning.
Jag är nervös, mumlade hon till Kalle, som stod och knappade på skjortan. Första kvällen i vårt nya krypin. Hoppas verkligen att allt går perfekt.
Klockan fem, prick som ett sjukhus, ringde det på dörren.
Elin flög ut i hallen. Där stod gänget: Malin i den där nya dyra dunjackan (kostade säkert mer än Elins hela vardagsrum), Ante i skinngränsa, Sofie med överdriven makeup och Henke, redan en smula på kanelen.
Hurra! Inflyttade! vrålade Malin och svepte in, spred moln av parfym som kunde golva en älg. Nu vill vi se slottet!
Gästerna slet av sig jackor och kappor, slängde på Kalles utsträckta armar så han fick passa på med galgarna. Elin log artigt men kunde inte slita blicken från deras händer.
De var lika nakna som julskinkan. Ingen kasse, inget tårtpaket, ingen flarra vin, inte ens en kvarglömd Marabou.
Var är började Elin, men ångrade sig. Pinsamt att fråga. Kanske lämnat grejerna i bilen? Eller nåt i fickan?
Oj Elin, vad du magrat! tjoade Sofie och pussade henne på kinden med skorna på, och sladdade genast in i hallen. Fint ni fått det, om än lite ja, sparsmakat. Målade väggar, alltså? Herregud, känns som en kontorslokal. Skulle tagit paneler istället.
Vi gillar enkelhet, svarade Kalle torrt. Kom in nu, allt står framdukat.
Gänget dundrade in i vardagsrummet. Väl synkade blev Antess ögon som två hungriga vargar.
Djädrar, vilket kalas! gnuggade han händerna. Elin, du vet hur man bjuder till. Visste att du skulle leverera vi har svultit sen imorse för att spara plats åt din gryta!
Alla satte sig. Elin kutade till köket för att servera varma snittar. I huvudet malde tanken: “Kanske tänkte de ge pengar? I ett kuvert? Kanske därför händerna var tomma?”
När hon kom tillbaka hade vännerna redan huggit in på salladerna för glatta livet, utan att ens invänta skål.
Fantastisk potatissallad! slafsade Henke. Kalle, häll upp för tusan. Vad väntar vi på? Halsen är torr som sandpapper.
Kalle portionerade snaps till herrarna och vin till damerna.
Skål för nya hemmet! gol Ante. Må väggarna stå pall, grannarna hålla vattnet i rören ja, ni fattar.
Han drog i sig snapsen, snöt sig i skjortärmen (fast linneservetter låg på bordet!) och gick loss på den rökta laxen.
Elin, är verkligen snapsen kall? klagade han med munnen knökfull. Den borde varit i frysen.
Den stod i kylen, Ante, försäkrade Elin och kände första irritationen börja puttra. Fem grader, det är standard.
Pff, ska vara isig! Men visst Och cognac då? Vore gott med en sväng efter.
Finns, nickade Elin, men kanske mat först?
En sak i taget är för tråkmånsar! skrockade Henke.
Maten försvann i en rasande fart. Vännerna slukade som om de suttit i källare på vatten/knäcke i en vecka. Kritik glömdes dock inte:
Sillen var rätt torr, bedömde Malin, när hon tog sin tredje portion. Tog du för snålt med majo, eller snålar du?
Gjorde egen majo, den är inte så fet, försökte Elin.
Men Gud, köp från Ica som alla andra, avfärdade Sofie. Sen, kaviaren är det rysk? Ser små ut. Blir bättre med norsk!
Elin kastade en talande blick på Kalle. Han satt knallröd och höll gaffeln som om den vore ett vapen.
Men berätta nu om era liv! försökte Kalle styra samtalet. Malin, du var väl på Kreta?
Jajamän! Malin viftade med armarna. Femstjärnigt, all inclusive, skumpa till frukost. Köpte handväska för tjugotusen, men vad ska man göra? Man lever bara en gång! Ante surade men jag sa: Livet leker!
Ja, ni tjejer kan slösa, höll Ante med och svepte cognac. Själv ska jag köpa ny Volvo, har sparat länge vi lägger inte pengar på tramsiga reparationer heller.
Vad menar du nu? undrade Elin.
Ja, väggar är väggar, förklarade Sofie. Vi har fortfarande sjuttiotals-tapeterna kvar. Men vi åker utomlands varje år, kläder och vin livet är för kort för att bo snyggt! Ni är så vanliga.
Snack om restauranger, avbröt Henke mellan två munnar kallrökt älg. Igår var vi på Operakällaren. Tre tusen spänn i nota, men gud vilken nivå! Inte som hemma, man ska hugga sallad. Elin, när blir det kött? Vi vill ha fläsk!
Elin reste sig, började plocka smutsiga tallrikar. Pulsen rusade. De som skryter om väskor för tjugotusen och middagar för tre, kommer hem till henne utan så mycket som en blomma. Inte ens Geisha till kaffet.
Hon gick mot köket. Malin följde efter för att hjälpa, men mest för att snoka.
Oj, Elin, du har verkligen lagt ut dig, viskade hon konspiratoriskt. Det syns att ni bränt alla slantar. Vinet är sådär, har du inget bättre? Det här dricker vi bara till grill på landet.
Malin, det är franskt, 200 kr flaskan, stönade Elin, och laddade diskmaskinen.
Nämen! Du har blivit lurad smakar som ättika. Har du mat att skicka med hem? Vi har baksmälla imorgon, och du har ju mycket över släng inte det, snälla.
Elin frös till med tallriken i handen, vände sig långsamt.
Vill du ha med dig mat hem?
Men ja! Det är så vi gör. Sparar in på veckohandeln, hihi. Förresten har du någon efterrätt? Något sött måste man ju ha. Har du tårta?
Men du sa ju att ni tar med tårta, påminde Elin tyst.
Jag?! Har du drömt? Jag har diet, köper aldrig sött, tänkte du bakar din Napoleon-kaka! Eller något fräscht ni verkar ju ha råd för allt, med nya hemmet och allt.
Elin satte ner tallriken så att det small i porslinet.
Så ni trodde vi har allt? Och pengar över åt höger och vänster?
Självklart! Ni har bolån, renoverat och allting. Vi är fattiga kusiner, sparar till Maldiverna. Fram med köttet nu, gubbarna står redan och trampar.
Elin såg på Malin. I minnet dök allt gammalt upp igen: hon som lånade pengar akut till sista-minuten-resa och återbetalade på tre år, Ante som Kalle fått hjälpa flytta utan ens att få bensinpengar. De åt som troll på varje fest hemma hos dem och bjöd aldrig tillbaka och när de gjorde, var det billiga korvstroganoff.
Hon öppnade ugnen. Lukten av örtkryddad, saftig fläskkarré fyllde köket. Sedan tittade hon på kylskåpet, där den stora bärtårtan stod, beställd från konditori för femhundra kronor som överraskning, trots löftet att vi tar dessert.
Hon stängde ugnen. Vred av värmen. Tryckte igen kylen hårt.
Ingen köttgryta, sade hon högt.
Vadå, bränt vid? undrade Malin förvirrat.
Nej. Den blir inte serverad.
Elin gick in i vardagsrummet. Grabbarna hällde upp nytt, diskuterade regeringens skatter. Kalle satt hopplös och såg ut att vilja försvinna.
Kära gäster! utropade Elin högt. Rösten spänd som ett dragspel på fiolkonserten. Festen är slut.
Alla tystnade och stirrade. Ante frös med snapsglaset i hand.
Elin, vad är det? Någon sorts skämt? Vi har ju inte ens fått kött!
Jag sa kött, men det har jag ändrat mig om.
Vad snackar du om? gnällde Sofie. Vi är hungriga! Sallad räknas inte, vi vill ha mat!
Köttet stannar i ugnen. Ni samlar ihop era grejer nu, och går. Eller betalar på Operakällaren, där kan ni smälla en tusenlapp eller två och bli mätta.
Hur är det, är du full? skrek Henke. Kalle, styr upp kärringen! Vi är gäster!
Kalle reste sig långsamt. Såg på Elin och på vännerna. Han såg hennes darrande händer och ögon som blänkte av tårar. Han förstod allt.
Elin är nykter, sade han. Hon är tvärtom klarare än på länge. Ni har kommit till oss, inte haft med så mycket som halvätet wienerbröd, sänkt min cognac, klagat på Elins mat, kallat vårt vin ättika och vårt hem för IKEAs lager och skriker nu efter kött?
Vi skämtade bara! ylade Malin. Har ni tappat er humor? Vi glömde väl tårtan, shit happens! Vi bidrar ju med stämning!
På vår bekostnad? snäste Elin. Nej tack. Vet ni, jag har stått vid spisen sen gryningen, lagt hälften av lönen på det här. Ville ge er en fin stund. Men ni Ni är parasiter. Gratisätare. Ni reser till Thailand men snålar på en chokladkaka till värdinnan.
Jaha, så du säger! vrålade Ante och ställde sig, välte stolen. Svider snålheten? Ta ditt kött och kväv dig. Kom igen, vi drar! Kommer aldrig mer hit!
Ta på er, sade Kalle lugnt och öppnade dörren. Och glöm inte plastbyttorna. De är tomma precis som ni.
De trängde ut, muttrande och gormande. Malin skrek om vilken skitvän Elin var, Sofie fräste om förstörd kväll, gubbarna svor högljutt.
När dörren slog igen, blev det tyst så att Elin nästan hörde klockan ticka. Hon stod kvar bland rester av fest smutsiga tallrikar, vinskvätt på duken, servetter i en hög.
Kalle la armen om henne.
Hur är det? viskade han.
Mina händer skakar, erkände hon. Kalle, är jag snål? Skulle jag bara stått ut de är ju ändå gäster
Du är inte snål. Du har bara börjat respektera dig själv. Jag är stolt över dig. På riktigt. Jag hade kastat ut dem själv efter fem minuter!
Elin suckade och lutade sig mot honom.
Men köttet då? log Kalle snett. Finns det på riktigt, det doftar ju så hela huset luktar.
Elin skrattade på riktigt för första gången den dagen.
Det finns, Kalle. Och tårta också. En stor med hallon och blåbär.
De satte sig bland kaoset, sköt undan disk, drog fram köttet, plockade fram tårtan och fyllde varsitt glas av det “äckliga” vinet, det som faktiskt var bästa bordeauxen de nånsin smakat.
Skål, sade Kalle och stötte glaset mot Elins. Skål för oss, och för att bara de som bjuder med öppet hjärta (och inte tomma händer) får sätta sig vid vårt bord.
De åt, de njöt, de skrattade åt tomheten som gav plats åt livet. Och det var deras bästa middag någonsin.
En timme senare plingade Elins mobil. Sms från Malin: “Fy, vad du är dryg! Vi sitter på McDonalds och har det urtrist tack för det! Du borde skämmas!”
Elin log och tryckte blockera. Tog bort numren till Sofie, Ante och Henke också.
Fyra färre kontakter i mobilen men så mycket mer plats för luft i livet. Och kylen full med godsaker som räckte hela veckan. Inte en smula till någon som inte förtjänade det.
Och om någon undrar: ibland är en igenstängd kyl den vackraste påminnelsen om att vänskap faktiskt är en tvåfilig gata och att respekten för sig själv är värd varenda tugga karré.
