Den raskt framrusande servitören erbjöd sig att ta bort kattungen. Men den två meter långa karln lyfte den jamande, lurviga lilla krabaten och placerade hen på en stol bredvid sig:
En tallrik till min kattvän! Och det bästa köttet ni har!
Nu tar vi på oss något kaxigt, snudd på så utmanande att till och med yngre nymfer skulle rodna, och går till en svindyr restaurang. Dags att visa framfötterna och spana in karlarna
Så deklarerade självsäkert en av de tre vännerna Ingrid Lundqvist, rektor på en samhällsfin skolor med lika hög terminsavgift som prestation. Hennes uppdrag krävde kvicka, intelligenta uttalanden och lagom mycket pondus.
De här “nymferna” hade passerat 35 års-strecket, vilket de ansåg vara absolut rätt ålder för korta kjolar och blusar som lyfte fram snarare än doldes. De klev in med djupa urringningar, perfekt smink och fulla uppsättningen av charm.
Restaurangen matchade ambitionerna: dyr, elegant och nästan larvigt pretentiös. Men det var ingen större utmaning för dem att betala; de bokade bord, slog sig ned med pondus och började omedelbart torska in beundrande blickar från herrarna, och avundsjuka sådana från deras sällskap.
Som vanligt snurrade samtalsämnet snabbt in på det allra viktigaste män. Drömmar, förväntningar och krav dryftades. Alla jagade sin egen version av idealet: högrest, sportig, snygg och absolut välbärgad. Handkysning, hämta prosecco, ingen ställd diskmaskin och absolut inga tråkiga vardagskrav. Ädel börd? Perfekt.
Bara inte sådana som de där killarna
Väninnorna sneglade i riktning mot ett gäng glada herrar, alla med lite mage och tydlig begynnande flint. På bordet fanns öl, chips och berg av kött. De bubbla och bröt ut i gapskratt grov, äkta och helt otillgjord.
Fruktansvärt,
Men usch,
Vilken samling!
Domen var enhällig: ovårdade, burdusa och inte en tillstymmelse till adligt blod. Totalt odugligt för riktiga powerkvinnor. Sedan hände något som slog helt om på stämningen.
In promenerade Han mannen som anlände i en purfärsk röd Volvo Polestar (Ferrarin säljer förvånansvärt dåligt i Vasastan).
Greve Staffan Folke von Ulvås! ropade servitören högtidligt i dörren.
Väninnorna vaknade omedelbart och sträckte på sig likt jaktlabradorer med vittring.
Höglång, vältränad, med stilfull silverstänk i kalufsen och en kostym som luktade lika dyrt som Östermalms Skor gatan. Manschettknappar med diamanter och skjorta vit som vinterns första snö.
Oj oj oj
Ja jisses
Mmm…
Ur djupa urringningar lutade de sig än längre fram och radade upp sina mest intensiva inviter.
Där har vi mannen! väste Elvira.
Greve, stilig och miljardär, inflikade Märta. Själv har jag drömt om Maldiverna sen dagis!
Tredje väninnan, Siv, var tyst men hennes blick talade för hela bordet.
Det dröjde inte tio minuter innan damernas närvaro bjöds in till det grevliga bordet. De klev fram med kunglig pondus och en djup suck för alla andra restauranggäster särskilt de med ölglasen.
Greven visade sig vara lika skicklig på konversation som på slottsförvaltning; gammal släkt, herrgårdar och konstsamlingar avhandlades. Och spänningen steg: alla förstod att kvällens VIP-fortsättning skulle bara omfatta en av dem.
Tillfällig avväpning kom med maten: humrar, skaldjursfat och vin som nästan fått etiketten antik. Damerna åt, sneglade på greven och drömde om något långt bortom restaurangen. Röda kinder var kvittot på att plan A gick som smort.
Greven briljerade och drog vitsar, slängde ut stories från Båstad och barndomen på Gotland. Väninnorna brydde sig inte längre om vart kvällen skulle ta vägen. Bara att det blev något.
Restaurangen hade en liten trädgårdstäppa. Den fantastiska matdoften smög ut och lockade snart fram en liten grå kattunge, mager och hungrig. Kattungen slank in mellan borden och satte sig så hoppfullt vid grevens fötter.
Tyvärr.
Greven rynkade näsan och såg ut som någon petat honom med surströmming. Med en tydlig rörelse skuffade han undan kattungen med foten. Lilla krabaten for iväg och landade vid herrarnas chipsbord med ett pip. Hela salen tystnade.
Avskyr sådana där odugliga djur, förklarade greven högt. Hemma har vi bara raskatter och varmblod.
Servitören försökte tysta katastrofen:
Vi ska omedelbart reda upp detta, tusen ursäkter
Han skyndade mot ölbordet, men där hade en av karlarna redan rest sig. Bengt, gigantisk, nära två meter, ansiktsfärgen i faluröd och knytnäven stenhård. Kompisarna försökte lugna honom.
Han lyfte kattungen och satte den på stolen.
En tallrik! Till min lilla vän! skrek han. Det bästa ni har. Direkt!
Servitören blev spökvitt och stormade mot köket. Restaurangen exploderade i applåder.
En av de stumma nymferna, Märta, reste sig och marscherade fram:
Flytta på dig, och beställ in whisky till kvinnan!
Greven såg ut som ett rådjur som just sett både varg och finansinspektören på samma dag.
En minut senare satt övriga väninnor med vid herrbordet och gav greven sin bästa blick som tål att bli tapetserad på baksidan av Rödluvan.
Sällskapet splittrades. En trio lämnade restaurangen; en man, en kvinna och en grå kattunge.
Tiden gick. Idag är Märta gift med Bengt, finansbaron med firmanamnet på hissarna i Stockholm City. Ingrid och Elvira gifte sig med hans bästa vänner proffsiga advokater bägge två. Alla bröllop på samma dag, såklart.
De forna “nymferna” lever ett nytt liv: blöjor, vardagsmat och disktrasor. Alla har fått döttrar nästan samtidigt.
Och för att ibland ta sig till favoritkrogen, skickar de männen till fotbollen eller fisket, hyr in barnvakt och samlas igen för att snacka om sitt. Kvinnligt. Lite om män.
Greve Staffan Folke von Ulvås då? Ett år senare griper polisen honom. Stor rubrik: romantikbedragare, expert på att lura blåögda damer på deras slantar.
Men riktiga män, de går fria.
Jag menar dessa tre lite mage, lite flint, inga diamanter på manschetterna, men hjärtan stora som grannens Volvo.
Så är det.
Och så får det vara.
