2 januari 2024
Dagarna efter nyår har för mig alltid burit på ett speciellt lugn kanske lite bitterljuvt, nu när jag blickar tillbaka.
Det började redan på bussen hem mot Småland. Mina händer var röda av kylan när jag kämpade med mina tunga kassar förutom det nödvändigaste hade mormor skickat med mig en stor påse nybakade kanelbullar som fyllde hela bussen med doft av kardemumma och smör. Det var ett sådant typiskt svenskt ögonblick, och jag såg ut över de snötäckta granarna som susade förbi bussefönstret.
Jag kunde inte hålla mig öppnade snabbt väskan och tog fram två gyllenbruna bullar. Bredvid mig satt en kille som måste ha stigit på i någon av de mindre orterna längs vägen, och eftersom han snällt låtit mig få fönsterplatsen blev jag genast lite varm om hjärtat.
Vill du ha? frågade jag, och log.
Gärna! sa han, och jag såg hur han hajade till vid tanken på en nybakad bulle.
Jag heter Linnea, presenterade jag mig.
Jag är Algot. Ska du börja plugga nu?
Ja! Vi har ju bara jordbruksskola hemma, men jag vill verkligen göra något annat än traktorutbildning.
Samma här! suckade Algot. Fast jag gillar verkligen lugnet i byn.
Resan till Växjö tog oss fyra timmar, och vi hann bli vänner till och med dela telefonnummer innan vi skildes åt i stan.
***
Tiden inför antagningsproven flög förbi. Vi båda kom in på universitetet, och det var en sådan obeskrivlig lättnad att se våra namn på listan. All oro och nervositet var som bortblåst när framtiden plötsligt kändes så möjlig.
En kväll ringde Algot:
Linnea! Ska vi fira vår antagning på något café?
Jag blev glad dels trivdes jag med honom, dels var det något tryggt med hans sätt. Vi möttes på ett kafé som hette Flodhästen. Vi satt vid fönstret och tittade ut över ån där sightseeingbåtar gled fram, och ljudet av guidernas röster blandades med sorlet i lokalen.
Varför heter det Flodhästen? frågade jag plötsligt.
Algot skrattade:
För att vi som är här äter oss runda som flodhästar, kanske?
Det lät rimligt. Jag log och tog en bit prinsesstårta.
Vi började ses ofta där, och det blev vårt ställe. Någon kväll kysstes vi för första gången, och jag tänker att den där första kyssen kändes både mjuk och hjärtlig jag tror aldrig att jag kommer glömma den.
Tiden gick, och ju mer vi sågs desto närmare blev vi. Jag kände att ingen kunde betyda så mycket för mig som Algot bortsett från mamma och pappa förstås!
När vi gick tredje året föreslog han plötsligt:
Hör du, Linnea kanske du vill flytta hem till mig? Vi kan gifta oss till sommaren.
Jag skrattade:
Är det här ett frieri, eller?
Något åt det hållet.
Så busade vi om det som i en gammal svensk film, och han snurrade mig runt på gatan utanför vårt studenthus.
Jag kom hem till min lilla delade etta med glädjen bubblande i bröstet.
Du ser lycklig ut! Vad har hänt? undrade Emma, min rumskamrat.
Snart flyttar jag nog till Algot! sa jag och snurrade runt i rummet.
Betyder det att vi får gå på bröllop? skrattade Sara.
Nej, vi väntar till sommaren! Men vi ska prova på att bo ihop först.
Emma såg lite skeptisk ut:
Linnea, vänta. Sommaren är ju långt borta! Tänk om något händer? Är det verkligen nödvändigt nu?
Jag log:
Emma, nu låter du som min mormor! Alla bor så här nuförtiden.
Men jag har ingen lust med samboliv! Mamma är jurist jag vet hur det brukar sluta… blev Emma lite stött.
Jag bad om ursäkt. Men orden bet sig fast någonstans inom mig. Jag ville verkligen tro att stämpeln i ett pass inte har med kärleken att göra, att vårt förhållande var ett på miljonen. Men jag blev ändå osäker, och sköt upp flytten.
Senare slutade Algot också att fråga.
***
I december, när snön låg tjock över hela staden och slingrade sig som kristaller längs gatorna, gick vi ut för att känna av julstämningen. Vi var genomfrusna när vi passerade Flodhästen.
Ska vi gå in? Jag och Algot brukar alltid fika här! föreslog jag.
Där sitter han visst, sa Sara dystert, och pekade mot fönstret.
Jag såg hur han satt vid vårt bord, mittemot en ung tjej. De log båda, och jag såg Algots busiga leende och det skrattade samtalet.
Jag vände bort blicken, och sa:
Jag tror jag går hem nu.
Vi går med dig! svarade Emma och Sara unisont.
Hemma försökte de lugna mig det betyder inget, du vet inte vad ni har för överenskommelse. Men jag kunde inte sluta tänka på hans blick mot henne, i vårt café, på vårt plats…
Det kändes som ett svek.
Jag slutade svara på Algots telefonsamtal, bad kompisarna säga att jag inte var hemma om han kom förbi, och när han en dag fångade mig vid universitetet och frågade vad som hade hänt, fräste jag tillbaka:
Tycker du att du har rätt att fråga? Och att jag skulle ha någon annan? Bra försök!
Jag slet mig loss och rusade in. Algot måste ha känt sig helt förvirrad.
***
Jag tog tåget hem till föräldrarna över jul och nyår för att försöka bearbeta min besvikelse och förvirring.
Vinterluften bet i kinderna och snön låg som ett täcke över allt. Tysta granar och gnistrande hus i solskenet tog emot mig, och röken steg rakt upp från skorstenarna.
Jag släpade min matkasse med julklappar och bullar till ytterdörren. När jag såg den gamla granen, som vuxit bredvid staketet sedan jag var liten, blev jag rörd mamma hade pyntat den som förr.
Gott Nytt År! ropade jag när jag kom in.
Linnea, älskling! hela familjen kom rusande. Vi hade en känsla av att du skulle komma!
Huset fylldes av värme och glädje.
Mörkret bäddade snabbt in byn, och pappa föreslog vi skulle tända granen.
När vi alla samlats runt middagsbordet, knackade det på dörren.
Någon av grannarna? undrade mamma och gick för att öppna.
Men tillbaka kom hon inte ensam utan med Algot, klädd som jultomte, och med en ung tjej i sällskap.
Jag blev stum det var ju hon från caféet!
Algot? Hur hittade du hit? Vad betyder allt det här? frågade jag, och försökte förstå.
Algot skrattade sitt vanliga glada skratt, och tjejen också.
Dina kompisar talade om var du var. Det här är min lillasyster, Ebba.
Din syster? frågade jag.
Ja, syster. Det syns väl? sa Ebba och log.
Det var som en sten föll från mitt hjärta. Jag insåg hur mycket jag oroat mig i onödan varför hade jag inte bara frågat?
Algot fortsatte:
Med hela din familj här, och min syster som vittne, vill jag fråga dig: Vill du gifta dig med mig, Linnea?
Han plockade fram en liten ask med en ring.
Ja, självklart! utbrast jag och omfamnade honom. Det här är mitt bästa nyår någonsin!
Det kommer bli många fler, om vi pratar klart ut om allt i framtiden! sa Algot.
Det lovar jag! svarade jag och kände hur lyckan fyllde hela mig.
