Mamma är väl ingen höjdare hos oss – Anja, har du lagt det blöta handduken på kroken i badrummet igen? Anns svärmor ropade från hallen så fort Anja hann kliva innanför dörren efter jobbet. Valentina stod med armarna i kors och gav sin svärdotter en blick som kunde få is att smälta. – Den hänger där för att torka, – sa Anja och sparkade av sig skorna. – Det är ju därför kroken finns. – I ordentliga hem har man handduken på tork – men vad vet du om det, förstås. Anja gick förbi utan att besvara svärmoderns kommentar. Tjugonio år, två universitetsexamina, chefstjänst – och ändå fick hon höra kritik om handdukar. Varenda dag. Valentina följde svärdottern med missnöjda ögon. Det här sättet hon hade – att vara tyst, ignorera, uppföra sig som om hon var drottning i huset. Femtiofem års livserfarenhet hade lärt Valentina att se igenom människor och den här tjejen hade hon aldrig gillat. Kall. Högdragen. Max behövde en varm kvinna i hemmet, inte en staty. De följande dagarna iakttog Valentina. Antecknade. Lärde sig… – Arvid, plocka undan leksakerna innan middag. – Jag vill inte. – Jag frågade inte om du vill – plocka undan. Sexåriga Arvid surade, men började samla ihop de spridda soldaterna. Anja tittade inte ens åt hans håll, hon fortsatte hacka grönsaker. Valentina såg det från vardagsrummet. Där var den, kylan hon lagt märke till. Ingen leende, inget vänligt ord – bara kommandon. Stackars barn. – Mormor, – sa Arvid när mamma gick till sovrummet och sorterade tvätt. – Varför är mamma alltid så arg? Valentina strök barnbarnet över håret. Ögonblicket var perfekt. – Vet du, lilla vän… Vissa människor är bara såna. De kan inte visa kärlek. Det är sorgligt, förstås. – Kan du det? – Självklart, min lilla. Mormor älskar dig mest i världen. Mormor är inte arg. Arvid la sig närmare. Valentina log. Varje gång de var ensamma lade hon till nya penseldrag. Försiktigt, steg för steg. – Mamma lät mig inte titta på tecknat idag, – klagade Arvid en vecka senare. – Stackare. Mamma är sträng, eller hur? Ibland tycker mormor också att hon är lite väl sträng med dig. Men du behöver inte vara ledsen, du kan alltid komma till mig. Jag förstår dig alltid. Pojken nickade och tog till sig varje ord. Mormor – snäll. Mormor – förstår. Men mamma… – Vet du, – viskade Valentina konspiratoriskt, – vissa mammor kan bara inte vara mjuka. Det är inte ditt fel, lille Arvid. Du är en fin pojke. Det är mamma som är dålig. Arvid kramade henne hårt. Något kallt och främmande växte i bröstet varje gång han tänkte på mamma. Efter en månad märkte Anja förändringen. – Arvid, kom hit till mamma, ska vi kramas. Sonen vände bort sig. – Jag vill inte. – Varför inte? – Jag vill bara inte. Han sprang till mormor. Anja stod kvar i barnrummet, med armarna utsträckta. Något hade gått sönder där hemma, utan att hon visste när. Valentina såg hela scenen från hallen. Ett nöjt leende drog över läpparna. – Arvid, är du arg på mig? – försökte Anja på kvällen. – Nä. – Men varför vill du inte leka med mig? Arvid ryckte på axlarna. Blicken var främmande, kall. – Jag vill vara med mormor. Anja lät honom gå. Det gjorde ont i hjärtat. – Max, jag känner inte igen Arvid längre, – sa hon till sin man sent en kväll. – Han undviker mig. Det har aldrig varit så förut. – Men kom igen. Barn är så där. Ena dagen si, andra så. – Det är inte nycker. Han ser på mig som om jag gjort något hemskt. – Du överdriver, Anja. Mamma är ju med honom när vi jobbar, han har kanske bara fäst sig vid henne? Anja ville säga mer, men blev tyst. Max hade redan vänt sig mot telefonen. – Din mamma älskar dig, – sa Valentina när hon la Arvid till sängs de kvällar föräldrarna jobbade över. – Men på sitt sätt. Kallt. Strängt. Alla mammor kan inte vara snälla, förstår du? – Varför då? – Så är det ibland, lilla vän. Men mormor – hon skulle aldrig göra dig illa. Mormor skyddar dig alltid. Inte som mamma. Arvid somnade till dessa ord. Morgonen därpå såg han på mamma med ännu större misstänksamhet. Nu visade han tydligt vem han föredrog. – Ska vi gå ut och leka, Arvid? – frågade Anja och räckte ut handen. – Jag vill med mormor. – Arvid… – Med mormor! Valentina tog pojkens hand. – Men varför tjatar du på barnet? Ser du inte att han inte vill? Kom, Arvid, mormor köper glass. De gick. Anja såg dem försvinna och något tungt tryckte i bröstet. Hennes egen son vände sig ifrån henne. Sprang till svärmor. Hon förstod inte ens varför. På kvällen fann Max sin fru i köket. Anja satt vid en kall kopp te med ofokuserad blick mot väggen. – Jag pratar med honom. Jag lovar. Hon nickade bara. Orken räckte inte till mer. Max satte sig bredvid sonen i barnrummet. – Arvid, varför vill du inte vara med mamma? Pojken såg bort. – Bara så. – Det är inget svar. Har mamma gjort dig illa? – Nej… – Vad är det då? Arvid var tyst. En sexåring kunde inte riktigt förklara, men mormor hade sagt att mamma var kall, arg. Då måste det vara sant. Mormor ljuger inte. Max kom ut från barnrummet utan svar… Valentina hade redan planerat sitt nästa steg. Svärdottern var smått knäckt, det syntes. Snart skulle hon lämna själv. Max förtjänade bättre. En riktig fru, inte den här isdrottningen. – Arvid, – sa Valentina i hallen dagen efter medan Anja duschade, – du vet väl att mormor älskar dig mest av alla i världen? – Jag vet. – Och mamma… Mamma är väl ingen höjdare, eller hur? Hon kramas aldrig, är bara sur. Stackars min pojke. Då hörde hon steg bakom sig. – Mamma. Valentina vände sig. Max stod i dörröppningen – kritvit i ansiktet. – Arvid, gå in till dig, – sa han lugnt, men så myndigt att pojken genast försvann. – Max, jag bara… – Jag hörde allt. Det blev tyst mellan dem. – Du har alltså medvetet vänt honom emot Anja? Hela tiden? – Jag vill honom väl! Hon är som en fängelsevakt! – Har du blivit galen? Valentina backade undan. Aldrig hade sonen sett på henne så – med avsky. – Max, snälla… – Nej. Nu får du lyssna. – Han klev närmare. – Du har vänt min son mot hans mamma. Min fru. Förstår du vad du gjort? – Jag ville bara väl! – Väl? Arvid är livrädd för sin egen mor! Anja är helt knäckt! Det här är alltså väl? Valentina lyfte hakan. – Hon är fel för dig. Kall, elak, känslokall… – Nu räcker det! Skriet väckte dem båda. Max flämtade av upprördhet. – Packa dina saker. Idag. – Du slänger ut din mor? – Jag skyddar min familj. Från dig. Valentina öppnade och stängde munnen. I sonens ögon såg hon domen. Inga förhandlingar. Inga fler chanser. En timme senare var hon borta. Inga avsked… Max fann Anja i sovrummet. – Jag vet varför Arvid förändrades. Anja såg upp med röda ögon. – Min mamma… Hon har sagt till honom att du är elak, att du inte älskar honom egentligen. Hon har vänt honom emot dig. Anja blev stel. Sen andades hon långsamt ut. – Jag trodde jag höll på att bli galen. Trodde att jag var en dålig mamma. Max satte sig och höll om henne. – Du är en fantastisk mamma. Det är min mamma… Jag vet inte vad som flög i henne. Men hon kommer aldrig att komma nära Arvid igen. De följande veckorna blev kämpiga. Arvid frågade efter mormor, förstod inte varför hon var borta. Föräldrarna pratade med honom – mjukt, tålmodigt. – Lilla vän, – sa Anja och rufsade honom i håret, – det som mormor sagt om mig… det är inte sant. Jag älskar dig. Väldigt mycket. Arvid såg misstänksamt ut. – Men du är arg. – Inte arg – jag är sträng. För att jag vill du ska bli en bra person när du växer upp. Stränghet är också kärlek, förstår du? Pojken tänkte. Längt. – Kan du krama mig då? Anja kramade honom så hårt att Arvid skrattade… Sakta – dag för dag – kom han tillbaka. Den riktiga Arvid. Han som rusade till mamma med sina teckningar. Han som somnade till hennes vaggvisor. Max såg på sin fru och son som lekte i vardagsrummet och tänkte på sin mor. Hon hade ringt flera gånger. Max svarade inte. Valentina blev ensam i sin lägenhet. Utan barnbarn. Utan son. Det enda hon hade velat var att skydda Max från fel kvinna. Till slut förlorade hon dem båda. Anja la huvudet mot Max axel. – Tack för att du rättade till allt. – Förlåt att det tog så lång tid innan jag förstod. Arvid kom springande, hoppade upp i pappas knä. – Pappa, mamma! Kan vi gå på Skansen imorgon? Livet gick faktiskt vidare…