Värmde upp äktenskapet
Du, Stina… Vad tror du om att testa öppet förhållande? föreslog Viktor försiktigt med orden svävande som dimman över en insjö.
Vad säger du? Stina blinkade långsamt, rösten fylld av förvåning likt björkkvistar mot ett vårfönster. Är det på riktigt du menar nu?
Varför inte? Det är helt normalt nuförtiden, sa Viktor och försökte hålla masken, så kall och lugn som aprilhavet i Skåne. Folk i Europa gör så jämt, överallt, och de säger att det eldar på äktenskapet. Du har ju själv sagt att lite fika när man bantar inte skadar, det håller hungern på avstånd. Ungefär så, man kan behöva lite variation.
Stina slog ner blicken och lät orden simma omkring som grodyngel i tankarna. Jämförelsen mellan en älskarinna och en dammsugare på konditoriet var lika dumdristig som att erbjuda surströmming på barnkalas.
Viktor… började hon långsamt. Om du nu vill gå, gå då. Jag ger dig frihet, men dra för all del inte in mig i det där eländet.
Men Stina, varför blir du så vass direkt? Jag älskar ju dig. Det är bara det att gnistan har slocknat. Det är bara aska kvar. Vi ligger rygg mot rygg och talar om bullens falukorv och elräkningar. Allt känns tråkigt, som halvljummet kranvatten. Vi behöver skakas om lite. Jag tänker inte sätta några gränser för dig. Umgås du med nån annan så kanske det piggar upp dig också. Kan det vara så farligt?
Stina kisade och såg på Viktor, hans ögon flackade som måsar över Östersjön, fingertopparna trummade nervöst på det slitna köksbordet. Hon förstod; han ljög. Frihet ville han ha, men inte imorgon eller nästa vecka, nej, snarare redan igår.
Viktor, helt ärligt nu. Har du redan hittat någon? Är det därför du vill dra in mig i det här, för att döva ditt eget samvete?
Åh nej, där kom det! Viktor viftade med handen i luften. Skulle jag föreslå det om jag hade någon? Jag ångrar direkt att jag ens frågade. Du är verkligen fast i det gamla, Stina. Glöm det bara…
Han reste sig upp med martyrens suck, likt en sur präst i kyrkbänken, och försvann in i ett annat rum. Stina blev kvar, ensam med tankarna som kröp runt henne som småkryp i midsommarkvällen.
Tjugofem år. Hon hade gett honom de bästa åren, stått ut med alla hans snår av livskriser, långa arbetstider och knapp ekonomi som idag fått nya färger i hennes minne. Och nu satte han sig där, mätt och välkammad, och erbjöd henne att delta i ett brott mot familjen. Skoja till det lite. Visst. Ett bekvämt ord.
Den natten sov de i varsitt rum. Eller, sov… Stina låg och stirrade växelvis i taket och genom fönstret ut på gatan som liknade en ödslig älv i januari. Hur kunde det bli så här? Tidigare brukade Viktor bära hem enorma knippen av syrén, han kämpade ihop till deras bröllop och blev faktiskt tårögd när deras dotter kom till världen. Nu… det hade varit lättare om han bara lämnat henne.
När var den där punkten ingen kunde återvända från? Var det den gången hon inte längre sminkade sig inför honom hemma? Eller var det när han glömde bröllopsdagen och skyllde på kris på jobbet? Fast, det spelade väl ingen roll nu.
Å ena sidan: bara ansöka om skilsmässa och glömma allt. Å andra sidan att kasta bort nästan halva livet så lätt?
De hade ingen passion, men gemenskap, möbler och ett inbott hem väger tungt det med. Viktor kändes ändå som en stadig fura. Dottern hade flyttat hemifrån, åldern närmade sig, och visst hade de vårdat och räddat varandra när det behövdes. Han hade hjälpt hennes mamma med ett lån en gång. Inte många hade gjort det.
Inom Stina kokade en soppa av känslor: sårad stolthet, rädsla och vresighet. Tror han att jag aldrig hittar någon? Att jag bara ska sitta hemma och koka ärtsoppa, sticka vantar, och vänta på att han behagar komma hem efter sina utsvävningar?
Nej, verkligen inte.
Okej då, sa hon krasst vid frukostbordet. Låt oss försöka på ditt sätt.
Vadå? På riktigt? Viktor hostade till i sitt te. Det där lugnet rämnade tvärt.
Jag är med på att vi är fria.
Viktor såg ut att svälja en hel kåldolme på fel håll. Han väntade sig skrik och drama och möttes av lugn.
Jaha… Fint. Du kanske till och med tycker det är kul, svarade han och fällde ner blicken. Förresten, jag blir sen ikväll.
Stina kände hur stick av is gick genom bröstet. Så fort, redan?
Kvällen låg tät över Göteborg; lägenheten tystnade som om den svalt sitt eget eko. Stina kände sig trampad på, som en gammal vinterstövel, utvärderad och bortval. Hon gick fram till spegeln; trötta ögon, skrattrynkor, huden var inte lika mjuk längre. Men figuren hade hållit sig hyfsad och håret var fortfarande tjockt. Kanske var hon ändå vacker? Var det istället Viktor det var fel på?
Andra män hade tittat på henne; tänk bara på Anders, chefen från avdelningen intill, nyinflyttad från Malmö, med hår som blivit salt och peppar och ett leende som brast i sneda smilband. Han hade gett henne kaffe, hållit upp dörrar, sagt vackra saker. Några gånger bjudit ut henne. Förra veckan bjöd han på restaurang.
Anders, jag är på diet. Den heter gift, sa hon då och avvärjde kritiskt.
Stina lilla, äktenskapet är en stämpel i passet, ingen järnring runt livet, log Anders. Men jag tjatar inte.
Viktor ville ha frihet? Att hon skulle skojja till det? Ja, varför inte?
Hej Anders. Gäller middagsinbjudan fortfarande? Jag är fri att våga bryta min diet, skrev hon i ett meddelande.
Det handlade inte ens om hämnd. Stina ville bara känna sig som en kvinna igen, blåsa liv i den del av sig själv som Viktor trampat på under två dagar.
Resten av kvällen blev ett kalejdoskop av känslor. Anders var perfekt: han drog ut stolen, fyllde hennes glas i exakt rätt ögonblick, hörde hennes minsta ord, såg på henne med värme, som om hon vore den enda kvinnan på Vasaplatsen.
Stina skämdes, men hon väcktes också till liv: glöden tändes, pirr i magen och lusten att stå i centrum. För en gångs skull handlade livet om något annat än disk och Viktors gamla hockeystrumpor.
Ska vi hem till mig? frågade Anders när hon ätit klart. Vi svänger förbi Systemet, köper ett vin, kanske tittar på något… fortsätter kvällen lite till.
Hon nickade. Något inuti pep: Stopp! Men minnet av Viktors nya frihetsprat dödade snabbt varningen.
Just när de kommit hem till Anders ringde telefonen oavbrutet. Viktor. Hon tryckte bort samtalet, igen och igen. Han gav sig inte.
Ja? svarade hon så lugnt hon kunde.
Var är du?! röt Viktor. Klockan är tio! Och här är det tomt i kylen. Ska jag svälta ihjäl? Har du tappat fattningen?
Stina hajade till. Anders drog sig undan från köket för att inte stjäla samtalet.
Faktiskt… Jag är på dejt, Viktor.
På dejt? Vad i hela friden?
Ska jag verkligen förklara? Det var din idé igår. Du sa att jag skulle umgås med andra, skojja till det lite. Nu gör jag det. Är det bara meningen att du ska ro iland, men jag ska hålla mig vid kajen?
Det blev tyst. Bara Viktors andhämtning hördes, som en igelkott i höstlöv. Sen brast det.
Du… du har verkligen gått till nån annan? Jag skojade bara! Ville testa dig! Förstår du? Ville prov-a dig! Och du hoppar direkt på första bästa?!
Vart var du själv ikväll? frågade Stina.
Ingenstans! Satt på jobbet! Så nu får du bestämma dig: antingen drar du, eller så gör jag det. Skilsmässa, Stina. Bestäm dig!
Han slängde på luren. Stina satt kvar och såg på väggen, sårad och förnedrad.
Är det bra? undrade Anders, försiktigt från hallen.
Det är lugnt… bara lite rörigt, försökte Stina le, men det gick inte.
Stina… Anders sneglade på klockan. Jag tror inte det är läge nu. Du kanske borde ta hand om ditt?
Sagan slocknade; pumpan var åter bara ett slokande höstkort och charmören blev en man som inte ville in i något kladdigt drama. Det gick att förstå. Han hade räknat med lättsamhet, inte ett meningslöst giftermål under lupp.
Hon borde kanske ha tagit ut skilsmässa på en gång. Men de bästa tankarna kommer alltid för sent.
Den natten kom inte Stina hem igen. Hon tog in på hotell byrån. Att återvända till Viktor var otänkbart, och hon behövde tid att förstå hur livet för alltid förändrats.
Tre år gick…
Livet, envist som en trägubbe på en farstubron, täljde bort det överflödiga, ibland t.o.m. delar av köttet.
Viktor hittade ny kärlek snabbt. Faktum är, misstänkt snabbt. Redan före den svenska skilsmässohandlingen. Men hans nya fru försvann också samma dag som de sålde den gemensamma lägenheten. Dessutom försvann hon med hans del av pengarna.
Anders blev inget heller. På jobbet hejade de kort, tolv rader mellan kaffeautomaten och kopiatorn. Stina insåg: män som gärna är älskare har bråttom ut i dimman så fort möjligheten att bli livskamrat visar sig.
Men Stina sökte inte längre. När hon ensam flyttade in i sin nya lägenhet förvånades hon över hur mycket energi och tid hon hade kvar. Allt det där brukade Viktor sluka. Nu började hon tänka på sig själv för ingen annans skull.
Morgonrundor till simhallen gjorde ryggen smidig, engelskkurser höll hjärnan vaken. Hon klippte sig, köpte nya kläder.
Framförallt: hon blev mormor.
Dottern, Moa, fick en liten för ett halvår sen. När skilsmässan pågick hade Moa ställt sig på pappans sida. Viktor hade målat upp sig som offer. Mamma är otrogen, splittrar familjen för en älskare, sviker honom, stackaren.
Men tiden löser det mesta. Moa kom till slut för ett samtal. Hon ville se mamman i ögonen, säga sitt hjärtas mening. Och såg framför sig inte en otrogen kvinna, utan en trött men hederlig mor.
Stina berättade rakt Viktor föreslog allt detta. Han hade hängt extra länge på jobbet i flera år, och Stina hade varit ensam länge. Moa, numera själv gift, kunde till slut förstå. När Viktor snabbt skaffade en ny, bytte Moa sida helt.
Nu satt Stina i Moas kök med lilla Sonja i famnen. Den lilla spretade efter mormors finger med hela livet framför sig.
Pappa ringde förresten igen, sa Moa med ett leende som var både barskt och ömt. Ville träffa Sonja.
Och vad sa du? Stina smekte barnbarnets hår.
Jag sa att vi är bortresta, suckade Moa. Jag vill inte ha honom här, mamma. Han pratar illa om dig, försöker övertala mig att ni ska bli ihop igen. Jag blir alltid stressad. Och jag vill inte att han vänder Sonja mot dig. Han får väl fortsätta leva med sin frihet…
Stina svarade inte, bara kramade barnbarnet ännu lite närmare.
Viktor hade fått sin totala frihet. Ingen krävde hans uppmärksamhet längre, ingen störde honom framför tv:n. Han smakade på friheten och kände att den var besk av ensamhet. Men då var det redan för sent.
