– Hej där, vännen! Ingrid slog sig ner på stolen bredvid Märta. Det var länge sedan vi sågs. Hur är läget?
– Hej, Ingrid, svarade Märta, lite frånvarande. Jo, det är bra.
– Jaså, varför undviker du då min blick? Ingrid såg henne skarpt i ögonen. Är det Oskar igen? Vad har han ställt till med nu?
– Men sluta nu, dramatisera inte, Märta suckade och ångrade att hon alls kommit in på det här caféet. Allt är fint. Och mellan mig och Oskar är det perfekt. Han är snäll, faktiskt. Låt oss byta samtalsämne.
Hon orkade inte lyssna på sin upprörda vän, reste sig och gick därifrån, kvar på fatet låg en halv bit prinsesstårta. Märta ville inte höra någon annans åsikter, och trodde naivt att folk bara var avundsjuka på henne.
Oskar var ju så fantastisk. Snygg, trygg, omtänksam. Visst hade han lite underliga krav ibland som att han totalförbjöd Märta att färga håret ljust.
Det var första gången de bråkade på allvar. Nästan så att det tagit slut, och det över en sån dum sak.
Märta hade gått till frisören för att fixa till håret. En vän till familjen tyckte att hon var född till att vara blond. Hon kunde inte låta bli. När hon kom hem hade hon klara, platinablonda lockar.
Oskar blev alldeles vit i ansiktet av ilska. Med boken han just satt fredligt och läste på soffan, kastade han mot henne. Han sa många otrevliga saker och krävde att hon skulle färga tillbaka håret med detsamma. Blonda flickor hade ingen plats hemma hos honom.
Märta, som försökte svälja gråten, sprang till närmaste salong. Först försökte frisören övertala henne att behålla färgen, den passade henne verkligen. Men när Märta började gråta ordnade de så fort de kunde.
Oskar bara nickade nöjt och sa inget mer. Morgonen efter fick hon ett dyrt armband som om det var någon slags ursäkt.
Och Märta fick heller aldrig bära vitt. Rött, blått, grönt vad som helst, men aldrig vitt. Någon gång frågade hon skämtsamt honom vilken färg hennes brudklänning skulle ha, men hans konstiga blick fick henne snabbt att vilja byta samtalsämne.
– Du måste lämna honom, försökte Ingrid förklara för henne. Spring därifrån, medan du kan. Idag förbjuder han dig att bära vitt, imorgon kanske du inte får gå ut? Hur fin han än verkar, du måste hitta någon vettigare.
– Alla har vi våra egenheter, svarade Märta och ryckte på axlarna. Vi har det seriöst. Vi har till och med bestämt oss för barn. Oskar vill så gärna ha en liten flicka. Han har redan valt namn Tyra. Och ändå säger du att jag ska fly?
****************************************
Märta borde ha lyssnat på Ingrid. Väninnan hade rätt, Oskars idéer var underliga, och snart fick Märta bevis för det.
Det fanns nämligen ett rum i deras hus Märta aldrig fick gå in i. Det var alltid låst. En gång frågade hon skämtsamt:
– Är du släkt med Blåskägg, eller?
– Oroa dig inte, log Oskar snett, inga gamla fruars lik därinne.
Sedan var den diskussionen avslutad. Tills Märta av en tillfällighet råkade få en glimt av rummet. Hon kom hem tidigare från universitetet sista lektionen var inställd när läraren for på konferens. Märta visste att Oskar skulle vara hemma, men hon hittade honom ingenstans. När hon passerade den förbjudna dörren hörde hon en viskande röst. Försiktigt öppnade hon dörren på glänt, och det hon såg fick henne att stelna.
En väggtäckande målning av en leende flicka, som sträckte händerna mot någon. Oskar stod på knä framför tavlan. Flickan var slående lik Märta de kunde varit systrar, det enda som skilde var hårfärgen. Den främmande flickan var blond.
Bara lite till, Tyra, snart är vi tillsammans igen, mumlade Oskar om och om igen. Märtas ilska kokade och hon skulle just kasta upp dörren och konfrontera honom när hon hörde vad han sa näst.
Hon kommer föda en dotter åt mig, det vet jag. Och då, då kan din själ flytta in i den lilla kroppen. Då kommer du vara hos mig. För alltid. Jag ska ta hand om dig, och när du blir stor igen då ska vi älska varandra på nytt.
“Psykfall!”
Det blixtrade till i Märtas huvud och hon flydde i panik ur huset. Ingrid hade rätt, hade alltid haft det! Men vad skulle hon göra nu? Hur skulle hon fly från en sådan galning? Och vad som var allra värst Märta var faktiskt gravid. Men det var fortfarande tidigt; ingen kunde riktigt veta.
Familjen bodde långt bort, den enda hon kunde lita på var Ingrid. Så det blev till henne Märta sökte sig.
Jag hade aldrig kunnat tro att Oskar var sådan, viskade Märta, med knutna händer. Om jag inte sett det själv hade jag aldrig trott det!
Försök lugna dig, sa Ingrid och gav henne ett glas vatten. Märta drack i tysthet. Du måste bestämma vad du ska göra. Stanna kvar är inget alternativ?
Aldrig i livet! Märta skakade på huvudet. Han är livsfarlig, jag är rädd för både mig och barnet. Hon log snett. Nu förstår jag varför han förbjöd mig att färga håret och bära vitt. Då blev jag för lik henne.
Tur att du upptäckte allt före bröllopet, konstaterade Ingrid torrt. Har du berättat för honom om barnet än?
Skulle bli en överraskning…
Bra. Då säger du att du träffat någon annan och flyttar. Ingrid suckade tungt. Det kanske vore bäst för dig att flytta hem igen. Byt till universitetet där hemma och gör klart studierna. Håll dig så långt bort från honom du kan.
Det är nog precis vad jag ska göra.
*****************************************
De följande sex månaderna blev mycket tunga för Märta inte så mycket rent fysiskt som psykiskt. Flytten, att berätta allt för föräldrarna och studierna fick hon lägga på hyllan; någon abort kunde hon inte förmå sig till, barnet var ju oskyldigt. Det blev en flicka precis som Oskar önskat.
Oskar, till Märtas och Ingrids förvåning, släppte taget utan större krusiduller. Han antydde bara att det var bäst hon inte pratade för mycket. Inte ens vart hon skulle verkade han bry sig om.
Ibland undrade Märta om hon gjort fel som lämnat honom och aldrig berättat om barnet. Och även nu när lilla Gerd sov i sin säng, mindes hon allt medan hon stod vid fönstret och såg ut över kvällsmörkret.
Då ringde det på dörren. En budfirma levererade kvällsmaten hon beställt laga mat lärde hon sig aldrig riktigt. Efter en snabb middag satte hon sig med böckerna, fast besluten att ta upp studierna igen.
Men bokstäverna började simma, huvudet snurrade Märta försökte ta upp mobilen för att ringa ambulans, men armarna lydde inte, det gick inte att röra sig. Strax innan hon svimmade såg hon Oskar, hållandes sin nyfödda lilla dotter tätt mot sig.
***********************************************
Märta vaknade upp på sjukhuset. Hennes mamma hade kommit på besök i precis rätt tid.
Polisen letade länge efter barnet utan framgång. Oskar, som tagit lilla flickan, var som uppslukad av jorden.
Det skulle dröja flera år innan Märta fick ett enda livstecken. Ett foto där Oskar höll om en vacker, blond flickaTills den där soliga söndagen då en sliten anonymt postad försändelse landade i Märta och Ingrids brevlåda. Kuvertet var tjockt, adresserat med darriga bokstäver, utan avsändare. Märta tvekade länge innan hon vågade öppna det, hjärtat rusade medan Ingrid höll hennes hand hårt. Inuti låg ett gammalt nötta fotografi: en flicka, kanske fyra år, satt i gräset under en kastanj. Ansiktet var vänt mot kameran, de stora blå ögonen lika hennes egnamen håret, det var ljust, nästan vitt i solskenet.
På baksidan stod bara: “Hon är älskad. Mer än du kan förstå.” Sedan inget mer.
Tårarna brände. Märta tryckte bilden mot bröstet och kände en märklig blandning av vrede och sorg, men också en lättnadhennes dotter levde, någonstans, och bar på både hennes och Oskars historia, som en hemlig glöd i blodet.
Åren gick. Märta pluggade klart, arbetade, reste, byggde sakta sitt liv på nytt. Tankarna på Gerd bleknade aldrig, men smärtan mattades av, och allt oftare mindes hon det lilla, ödsliga leendet på fotot och lät det skänka hopp i stället för förtvivlan.
När hösten kom och kastanjerna åter blommade utanför hennes nya lägenhet, brukade Märta tänka att hon kanske ändå lyckats rädda sitt barnfrån Oskar, från mörkret, kanske till och med från sig själv. Och varje gång någon frågade om hon hade barn, log hon sorgset och svarade: “Någonstans, där kastanjeträden blommar, finns min dotter. Hon bär alltid ljuset i håret.”
Det fick räcka, tills vidare. Och någonstans i världen, kanske i ett främmande land, sprang en liten flicka över en gräsmattaoch när vinden tog tag i hennes hår, lyste det som silver i höstsolen.
