En annans son – Din man är pappa till mitt barn. Med de orden stegade en okänd kvinna fram till Kristina, som satt och åt lunch i lugn och ro. Utan att blinka slog sig damen ner mittemot och väntade ivrigt på någon slags reaktion. – Och hur gammal är ditt barn? frågade Kristina helt obekymrat, som om detta var vardagsmat och något hon hörde varje dag. – Åtta år, svarade Marina missnöjt. Den här reaktionen var inte alls den hon förväntat sig! Var var upprördheten? Lögnerna? Föraktet? – Trevligt, log Kristina svagt och tog en tugga av den fantastiska körsbärspajen som bara serveras på detta konditori. – Vi har varit gifta i tre år, så allt som hände före mig intresserar mig inte. Men en fråga – vet Artur om det? – Nej, suckade Marina och lutade sig bakåt. – Men det spelar ingen roll! Jag ska kräva underhåll! Han ska betala, fattar du? – Självklart kommer han det, nickade Kristina. – Min man älskar barn, så hade han fått veta tidigare hade han säkert varit delaktig i din sons liv. Vad heter han förresten? – Egor, svarade Marina på autopilot och rynkade sedan pannan. – Bryr du dig inte alls om att din make har barn utanför äktenskapet? – Som sagt, sånt som hände innan vi gifte oss rör mig inte, sa Kristina med ett milt leende. – Jag visste att jag inte gifte mig med någon oskyldig yngling. En man på trettio har såklart levt innan. Det rör mig inte. Det viktigaste är att nu är jag den enda. – Nåväl, vi ses i rätten. Fatta att du får öppna plånboken – jag ska kräva allt mitt barn har rätt till enligt lagen. Marina försvann, och kvar blev bara en tung parfymdoft. Kristina ansträngde sig för att inte rynka på näsan – kvinnan måste ha hällt ut halva flaskan. – Varsågod och försök, ryckte Kristina på axlarna samtidigt som hon tog sista tuggan av pajen. – Du kommer nog inte uppskatta nyheten att Arturs officiella lön bara är trettio tusen… Familjefirman står på hans pappa. Och hans sjuka mamma bor hos oss och behöver vård. Du lär inte få mycket. Hon började tycka lite synd om pojken. Kanske borde hon hälsa på dem och se hur de hade det. Kanske kunde de komma överens om en vettig summa till barnet varje månad. Om nu Egor verkligen är Arturs son, tänkte Kristina. Man vet aldrig. ********************* DNA-testet gick snabbt – har man resurser fixar sig det mesta direkt. Resultatet var tydligt – Egor var verkligen Arturs son. Pojken verkade ovanligt tyst och tillbakadragen. Det är inte normalt att en åttaåring sitter timvis på en stol och stirrar i tomma intet utan att fråga efter tecknat, springa omkring eller stöka. Han gjorde inget alls av det barn brukar göra när de måste vänta. Kristinas beslut att besöka sin nya släkting blev ännu starkare. En fin lägenhet i ett bra område. Portvakt i entrén. Tvårummare i toppskick. Påkostad inredning… Kristina noterade automatiskt detaljerna och förstod ärligt talat inte hur någon med sådan standard kunde klaga på ont om pengar? – Rättegång om en vecka, muttrade Marina när hon släppte in gästen. – Då kunde vi pratat. – Jag ville träffa Egor ordentligt. Artur är beslutsam att vara en del av hans liv. Kanske till och med ha honom hos sig på helger när han vant sig vid oss. – Tror du verkligen du får det? ilsknade Marina till. – Rätten ger honom rätt till det. Han är pappa, – svarade Kristina lugnt. – Men var är alla leksaker? – Har inte råd med sånt trams, snäste Marina. Får knappt ihop till kläder åt honom, så vilka leksaker pratar vi om? – På allvar? Kristina synade den exklusiva märkesväskan på bordet, klädesplagg från designermärken och den lyxiga sminkväskan vid spegeln. – Har du dåligt med pengar? – Jag är fortfarande ung och har rätt att skapa en familj, fräste Marina. Kristina gillade inte alls tonen. – Det angår inte dig! – Och vem passar honom när du går på dejter? frågade Kristina, som nu började förstå varför pojken var så tystlåten. – Han är inte så liten. Han klarar sig. Fler frågor? Annars ses vi i rätten! – Jag kommer kräva kvitto på varenda krona som betalas ut till barnet, sa Kristina. Hon ville inte stanna längre. Hennes hjärta värkte över hur någon kunde behandla sitt barn så. – Du lär inte gilla domslutet… ********************** – …tingsrätten beslutar att bifalla Marina Lipovas yrkande delvis. Artur Malin fastställs som far till Egor Lipov och Skatteverket ska justera födelsebeviset. Kravet på underhåll avslås. Motyrkandet från Artur Malin om att få vårdnaden om Egor bifalles… Kristina log belåtet, målet var nått – Egor ska bo hos dem. Många kanske dömer henne för att ha “tagit” barnet från mamman, men det var rätt beslut. Marinans grannar berättade enstämmigt att Egor var oönskad hos henne – hon skrek på honom, slog honom framför vittnen. Barnpsykologen rekommenderade dessutom omhändertagande. Både lärare och tidigare personal bekräftade samma sak. Nu skulle Egor få ett eget stort rum, massor av leksaker, en dator… Och framför allt – föräldrarnas kärlek, något han aldrig fått känna tidigare, för både Artur och Kristina hade redan tagit honom till sina hjärtan…

13 januari

Idag hände något som jag aldrig kunnat förutse. Jag satt och fikade, njöt av en kopp kaffe och en bit av det där ljuvliga körsbärspajet som de bara gör på vårt stamkafé på Södermalm, när en okänd kvinna kom fram till mitt bord. Utan att presentera sig satte hon sig mitt emot mig, med en självklarhet som om vi haft ett avtalat möte.

Din man är pappa till mitt barn.

Så sa hon. Rakt på sak, som om det vore det mest normala i världen. Jag vet inte om hon förväntade sig att jag skulle börja gapa eller kanske kasta min heta latte på henne men jag bara tog en klunk till och frågade lugnt:

Hur gammal är ditt barn?

Åtta, svarade kvinnan Malin hette hon visst med en min full av besvikelse. Antagligen blev hon paff över min reaktion. Inget raseri, inga anklagelser om lögner, ingen känslomässig storm.

Jaha, vad bra, sa jag och log lite medan jag njöt av mitt paj. Vi har varit gifta i bara tre år, så vad som hände innan dess är inte relevant för mig. Men en sak vill jag ändå veta vet Arvid om detta?

Nej, röt Malin och lutade sig tillbaka. Men det spelar ingen roll. Jag ska kräva underhållsbidrag! Han ska betala, förstår du det?

Självklart, sa jag. Arvid älskar verkligen barn. Om han hade vetat skulle han säkert ha tagit sitt ansvar redan från början. Vad heter pojken förresten?

Emil, svarade Malin innan hon spände blicken i mig. Bryr du dig inte om att din man har barn på annat håll?

Som jag sa, det som hände innan vårt äktenskap rör mig inte, sa jag med ett lugnt leende. Jag visste från början att jag gifte mig med en man i trettioårsåldern, ingen oskyldig pojkspoling. Det är klart han haft relationer innan, och det kan jag leva med. Det viktigaste är att han väljer mig nu.

Vi ses i tingsrätten då. Gör dig redo att hosta upp pengar, för Emil har rätt till sitt enligt svensk lag.

Med de orden reste hon sig, och kvar i luften låg en påträngande doft av parfym som fick mig att försöka andas genom munnen. Det luktade som om hon hällt en halv flaska på sig.

Lycka till, muttrade jag för mig själv medan den sista tuggan av pajen gled ner. Undra hur hon kommer reagera när hon inser att Arvids officiella inkomst är bara 30 000 kronor? Allt är ju registrerat på hans pappa och nu tar han dessutom hand om sin sjuka mamma. Det blir knappast några stora summor.

Stackars Emil, tänkte jag. Han har inte gjort något för att förtjäna detta. Kanske borde jag hälsa på dem? Se hur de har det och föreslå en vettig summa som kan gå direkt till Emil varje månad. Men det är förstås bara om Emil verkligen är Arvids son. Man vet ju aldrig

***

DNA-testet gick snabbt pengar förenklar verkligen livet ibland. Och resultatet kunde inte misstolkas: Emil är verkligen Arvids son.

Jag såg honom för första gången på kliniken. Emil var så tyst, satt stilla hela långa tiden som det tog att fylla i papper och vänta på provtagning. Ingen gnäll, inget bus, inte ens en önskan om att få se på barnprogram. Sällan har jag sett en åttaåring så apatisk. Det kändes märkligt. Min känsla av att jag måste se hur han har det hemma förstärktes.

Malin och Emil bodde i ett snyggt bostadsrättsområde på Östermalm. Portkod, hiss, och en fin tvåa med designerinredning. Direkt när jag steg in la jag märke till allt: väskan på bordet var äkta märkesvara, kläder och skor likaså; och badrumsskåpet var fullt av exklusiv hudvård. Vad lever hon på egentligen, undrade jag. Hur kan någon som bor så här klaga på att pengar knappt räcker?

Domstolen är om en vecka, fräste Malin i dörren.

Jag ville lära känna Emil lite. Arvid vill verkligen engagera sig. Kanske kan Emil tillbringa helger hos oss när han vant sig?

Glöm det! utbrast Malin ilsket.

Domstolen bestämmer, svarade jag lugnt. Han är pappa och har rätt till kontakt. Var är förresten alla leksaker?

Jag har inte råd med sånt trams, snäste Malin. Det går knappt runt till kläder ens, vilka leksaker skulle det röra sig om?

Verkligen? sa jag och lät blicken glida över handväskan, de utspridda märkesplaggen och den exklusiva sminkkollektionen.

Jag är fortfarande ung och vill träffa en man och bilda familj, väste Malin.

Och vem tar hand om Emil när du är ute på dejter? frågade jag lite för rakt, kanske, men hela situationen gjorde mig illa till mods.

Han klarar sig. Han är inte liten längre.

Jag kommer kräva att ni redovisar vad varje krona går till, sa jag och kände instinktivt att jag inte ville stanna där. Hennes ton, hennes kyla mot sitt eget barn Nej, jag hade sett nog.

***

Tingsrätten beslutar härmed att Malin Karlsson får sitt krav delvis beviljat. Arvid Malm bekräftas som far till Emil Karlsson. Skatteverket åläggs att ändra uppgifterna i folkbokföringen. Kravet om underhållsbidrag avslås. Arvid Malms motkrav om att få vårdnaden om Emil beviljas

Jag kunde inte låta bli att känna ett visst mått av seger när domen föll. Emil skulle få flytta hem till oss. Kanske kommer någon att döma mig, att jag splittrat mor och son, men det här var det enda rätta. Alla Malins grannar och även lärarna på Emils skola vittnade mot henne berättade om brist på omsorg, skrik och till och med örfilar. Barnpsykologen menade att Emil måste bort därifrån omedelbart.

Nu ska Emil få sitt eget rum, ett berg av leksaker, en egen dator… Men viktigast av allt: kärlek, trygghet och omsorg. Arvid och jag har redan tagit honom till oss i hjärtat. Och vi gör allt vi kan för att ge honom den familj han alltid borde ha haft.