Jag orkar verkligen inte att din son ska bo med oss efter bröllopet.
Anna, kan du hjälpa mig lite med matten? viskade Erik osäkert, och sneglade på pappas sambo med hopp i blicken. Jag har prov imorgon och pappa är på jobbet till sent.
Oj, lilla vän, jag har verkligen inte tid nu, svarade Helena utan att släppa blicken från datorn. Det är bara två veckor kvar till bröllopet och typ hälften är kvar att fixa. Du vill väl att vi ska ha ett perfekt bröllop, din pappa och jag?
Ja… mumlade Erik, och tassade besviket till sitt rum. Han gillade inte alls Helena. Men pappa såg lycklig ut, så för hans skull försökte han stå ut.
Eriks mamma var svårt sjuk och hade inte längre ork att ta hand om honom.
Ett åttaårigt barn ska inte behöva se sin mamma lida så där, sa Johan, Eriks pappa, och tog med sig sonen. Hans fästmö uppskattade inte situationen, men valde att tiga. Att börja bråka före bröllopet kändes lite för riskabelt.
Helena spelade gärna rollen som omtänksam och förstående inför Johan. Men så fort han stängde dörren till jobbet, ignorerade hon Erik helt. Hon ville inte ha någon annans barn.
Några dagar före bröllopet gick Johans dator sönder, och han lånade Helenas laptop för att skicka ett viktigt mejl. Bara webbläsaren, intalade han sig själv. Men av någon anledning klickade han in sig på webbhistoriken.
Ju mer han läste, desto mörkare blev hans ansikte. Till sist smällde han igen datorn och gick rakt ut till vardagsrummet, där nästan-hustrun satt och bläddrade bland tv-kanalerna.
Vad är det för struntprat om barnhem åt Erik? sa Johan sammanbitet.
Vad pratar du om? fräste Helena, rynkade pannan. Du sa ju att du bara skulle skicka ett mejl. Men du kunde tydligen inte låta bli att snoka runt. Skäms du inte ens?
Svara på min fråga, fortsatte Johan, helt oberörd av hennes anklagelser. Vem tror du att du är, som bestämmer över mitt barn?
Just precis DITT barn! kastade Helena iväg fjärrkontrollen över soffbordet. Vi kommer ändå att få egna gemensamma barn. Erik kommer bara vara i vägen. Han kommer ändå knappt igenom skolan klarar sig knappt till godkänt. Vad är det för förebild?
Han har det tufft! Hans mamma är dödssjuk! Och nu är han i ett helt nytt hem! Han kämpar som det är, och du tänker bara på hur du ska skriva bort honom ur vårt liv, Johans röst började darra av ilska. Tur att Erik var i skolan.
Sluta skälla på mig! skrek Helena. Jag har inte signat upp för att vara mamma till ditt barn. Han har ju mormor, låt henne ta honom om du inte gillar mitt förslag.
Och när hade du tänkt berätta om den här briljanta planen då? Johans ilska hade inte svalnat. Veckan efter bröllopet? Eller skulle du smyga med det i månader?
Om ett par dagar, slog Helena fast utan en gnutta skam. Varför dra ut på det? Jag har redan snackat med en kompis på socialtjänsten, så det är fixat. Han kommer ha det bättre där.
Lyssna nu noga, sa Johan plötsligt ovanligt lugnt. Jag kommer aldrig överge min son. Han betyder mer för mig än något annat.
Och jag då? fräste Helena och reste sig. Är inte jag viktig för dig? Älskar du mig inte? Det är antingen han eller jag.
Han, sade Johan iskallt, utan att tveka. Det finns fler kvinnor, men min son är unik.
Jasså? Lycka till med att hitta nån annan då! Tror du verkligen att en annan kvinna accepterar någons annans unge? Ingen vill ha andras barn!
Du har en timme på dig att packa allt ditt och sticka härifrån. Ta gärna med dig presenterna jag bryr mig inte. Johan tog på sig jackan, sen sa han lugnt vid dörren: Jag vill inte se dig mer. Trodde du på allvar att jag var störtförälskad? Jag ville bara försöka hitta en bonusmamma åt Erik, det var allt.
Men Johan, bröllopet då? Helena såg chockad ut, helt överrumplad. Hon hade trott han skulle be om ursäkt, men nu blev hon utdriven!
Har du fortfarande inte fattat? svarade Johan med ett snett leende. Det blir inget bröllop. Jag har gjort mitt val, och det är inte du. Packa ihop. Är du kvar när jag kommer tillbaka åker du ut med huvudet före.
Dörren slog igen och lämnade Helena ensam i lägenheten. Hon sjönk ner i soffan, helt paralyserad. Hon hade redan tagit för givet att det var hennes hem nu ville hon inte gå.
Det ringde på dörren. Helena hoppade upp och fäste ett leende på läpparna tänkte kanske Johan bara skojade och skulle be om ursäkt.
Paket till dig, sa budkillen glatt, skriv under här.
Med ilska klottrade hon sin underskrift. Budet sneglade konstigt på henne och försvann fort.
I paketet låg brudklänningen en svindyr historia som glittrade hånfullt mot henne. Helena sparkade till den där vita drömmen, trampade sönder tyget tills det bara var trasor.
Irriterat ringde hon bästa kompisen och släpade ut resväskan ur garderoben.
Vad har hänt nu? seg röst i luren. Du sover inte, låter ingen annan sova heller. Bröllopsnerver?
Det blir inget bröllop! ursinnig tryckte Helena på högtalaren. Jag måste packa, kan du komma och hämta mig?
Allvar nu? kompisen blev plötsligt gravallvarlig. Har han varit dum mot dig?
Dum? Det kan du skriva upp! sade Helena och berättade hela konversationen. Kompisen blev tyst. Hallå, har du somnat, eller?
Du menar allvar, att du vill bli av med en liten pojke?
Ja, vad ska jag med honom till? Vill ha egna barn.
Du vet, sa kompisen efter en lång paus, jag känner inte igen dig längre. Jag vill ärligt talat inte ens höra av dig mer. Jag trodde inte DU var sån.
Ja men bry dig inte då, röt Helena, försökte stänga väskan. Ska du komma?
Inte en chans, sa kompisen kallt. Ring nån annan.
Okej, får väl ta taxi…
***********************************************
Johan hämtade Erik från skolan, och de gick till Vasaparken för att mata fåglarna. Erik var så glad att få vara med pappa, men vågade ändå fråga:
Men ska du inte hjälpa Helena med bröllopet? Han tystnade, rädd att allt skulle ta slut och de skulle bli hemkallade.
Nej, sa Johan och log mot sonen. Det blir inget bröllop. Går det bra för dig om Helena inte bor med oss? Han blev plötsligt osäker. Han hade ju inte tänkt på vad sonen skulle känna.
Jag blir bara glad, sa Erik och lyste upp. Helt ärligt har hon aldrig tyckt om mig. Jag var mest i vägen.
Det ordnar sig, sa Johan, och kramade om sin son hårt. Vi klarar oss, du och jag. Förr eller senare dyker det upp någon som älskar dig på riktigt…
