Var och en för sig själv – Mamma, du kan inte ana hur det ser ut på bostadsmarknaden just nu, – sa Max nervöst och bläddrade igenom en hög utskrifter, först staplade han dem prydligt, sen spred han ut dem som ett solfjäder över köksbordet. – Priserna rusar varje vecka. Om vi inte lägger handpenningen nu försvinner lägenheten framför näsan på oss. Lydia sköt fram en kopp avsvalnat te till sin son och satte sig mittemot. På utskrifterna flimrade planlösningar, siffror, amorteringsscheman. En trea i nybygge, barnrum åt Tim och Sofia, äntligen egna rum. – Hur mycket saknas? – Åttahundratjugo tusen, – Max drog handen över pannan. – Jag vet att det är mycket. Men Anna blir galen, barnen växer ur sina kläder, och vi bor fortfarande inhysta hos folk… Lydia såg på sin son och såg den lilla pojke som brukade plocka tussilago till henne. Trettiotvå år, två barn, men bekymmersrynkan mellan ögonbrynen var densamma som när han var barn och oroade sig för läxorna. – Jag har sparade pengar. De ligger på mitt konto. – Mamma, jag lovar att du får tillbaka dem. Så fort allt lugnar sig börjar jag betala tillbaka direkt. Hon la sin rynkiga, av matlagning och städning grova, hand över hans. – Max, det här är ju för barnbarnen. Hur kan du ens prata om att betala tillbaka? Familjen är viktigare än alla pengar i världen. På banken fyllde Lydia i papper med den prydliga handstil som trettio år som ekonom gett henne. Åttahundratjugo tusen – nästan allt hon sparat de senaste åren. Till en dålig dag, utifall att, ”man vet aldrig”. Max kramade henne hårt direkt vid kassan, utan att bry sig om kön. – Du är bäst, mamma. Det glömmer jag aldrig. Lydia klappade honom på ryggen. – Gå nu. Anna väntar säkert. …De första månaderna efter inflyttningen försvann i en karusell av resor tvärs igenom staden. Lydia kom med kassar från ICA – kyckling, gryn, matolja, kalvost till barnen. Hjälpte Anna med gardiner, satte ihop möbler, tvättade bort byggdamm från fönsterbrädorna. – Tim, försiktigt med skruvdragaren! – ropade hon samtidigt som hon hängde gardiner och förklarade för Anna hur man gör kåldolmar. Anna nickade och scrollade på sin telefon. Max kom hem sent, trött efter jobbet, åt snabbt av mammas mat och försvann in i sovrummet. – Tack, mamma, – slängde han ur sig på väg förbi. – Vad skulle vi göra utan dig? …Ett halvår senare ringde det välbekanta numret igen. – Mamma, det är lite kris… Både bolånebetalningen och bilservicen landade nu. Saknar trettiofemtusen. Lydia förde över pengarna utan frågor. Man vet själv hur tufft det är när barnen är små, allt är nytt och jobbet stressigt. De kommer på fötter, betalar tillbaka om de kan. Och om inte – vad gör det, det är ju familjen. Åren rann iväg. Tim fyllde sju och Lydia gav honom det där stora Lego-paketet han ältat hela året. Sofia snurrade i en klänning täckt av glittrande paljetter precis som någon prinsessa från teven. – Mormor, du är bäst! – sade Sofia och kramade henne hårt, doftande av barnschampo och godis. Varje helg tog Lydia hem barnbarnen till sig, eller körde dem till teater, tivoli, skridskobana. Hon köpte glass, böcker, leksaker. Fickorna på hennes gamla kappa hängde tungt av godis och våtservetter. Fem år av generös, frivillig slavtjänst. Pengar till bolånet – ”mamma, det är tufft den här månaden”. Sjuk barnvakt – ”mamma, vi kan inte ta ledigt”. Matinköp – ”du ska ju ändå handla…”. Tackorden blev allt mer sällsynta… …En morgon granskade hon rostiga fläckar i sitt eget kökstak. Hon hade blivit översvämmad, och nu gick det knappt att bo i lägenheten. Hon ringde sin son. – Max, jag behöver hjälp med renoveringen. Jag har blivit översvämmad, och när jag får pengar från försäkringen vet jag inte… – Mamma, – avbröt Max. – Du förstår väl, vi har helt andra prioriteringar nu? Barnen har aktiviteter, Anna har börjat kurser… – Jag ber inte om mycket. Bara hjälp att hitta hantverkare. Eller åtminstone… – Jag hinner verkligen inte med sådana småsaker just nu, mamma, – sa Max, som om han inte hörde. – Vi tar det sen, okej? Upptaget… Lydia la ifrån sig telefonen. Displayen visade en bild från förra nyår – hon själv, Tim, Sofia. Alla ler. De pengarna han fått utan att blinka. De helger hon gett till hans barn. All tid, all omsorg, all kärlek – allt var ”förr”. Nu hade de ”andra prioriteringar”. En vattendroppe föll kall mot hennes hand. Dagen efter ringde Anna själv. En ovanlighet som gjorde Lydia orolig redan innan svärdottern hade sagt något. – Lydia, Max har berättat vad ni pratade om. Du förstår väl att man får lösa sina problem själv? Vi drar vårt eget lass, betalar vårt bolån… Lydia höll nästan på att skratta rakt ut. Bolånet. Som hon täckt var tredje månad. Handpenningen som nästan uteslutande var hennes pengar. – Självklart, Anna, – svarade hon lugnt. – Var och en för sig själv. – Då är vi överens. Max oroade sig att du tog illa upp. Du är väl inte sur? – Nej. Inte alls. Upptaget… Lydia la telefonen på bordet, satt länge och betraktade den som ett främmande kryp. Hon gick fram till fönstret, men vände sig genast därifrån – utanför det dammiga glaset fanns inget som kunde trösta. Nätterna blev timslånga vakna timmar då taket tyngde och tankarna snurrade. Lydia repeterade de senaste fem åren som rosenkranskulor. Det var hon själv som skapat det här. Hon hade odlat sin sons känsla för att mamma är en outtömlig resurs. Nästa morgon ringde Lydia till en mäklare. – Jag vill sälja min sommarstuga med tomt. Sexhundra kvadrat, utanför Stockholm, el indraget. Stugan som hon och hennes man byggde i tjugo år. De äppelträd Lydia planterat när Max låg i magen. Altanen där så många sommarkvällar försvann. Det kom en köpare på en månad. Lydia skrev på papperen utan att tillåta sig att känna efter vad hon egentligen sålde. Pengarna föll in på kontot och hon fördelade dem sammanbitet: renovering av lägenheten, nytt sparkonto, liten buffert för oväntade utgifter. Hantverkarna flyttade in nästa vecka. Lydia valde själv kakel, tapeter, blandare. För första gången på många år gjorde hon av med pengar på sig själv utan att spara till ”en dålig dag” – och utan att fundera på vem som behöver hjälp härnäst. Max ringde inte. Inte två veckor, inte tre, inte på en månad. Lydia lät också bli att höra av sig. Första samtalet kom när allt var klart. Nya köket blänkte, fönstren drog inte, rören läckte aldrig mer rostvatten. – Mamma, varför kommer du inte förbi? Sofia undrade. – Jag har haft fullt upp. – Med vad? – Med livet, Max. Med mitt liv. En vecka senare hälsade hon på. Gav barnbarnen varsin bok – fina presenter, men i mindre skala än förut. Satt två timmar vid teet, pratade väder och Tims skolresultat. Tackade nej till middag. – Mamma, kan du passa barnen i helgen? – försökte Max, redan i hallen. – Vi hade tänkt… – Jag kan inte. Har planer. Lydia såg hur hans ansikte blev stelt. Han förstod inte. Inte än. Månaderna gick och insikten kom långsamt och smärtsamt. Utan mamma som betalade bolånet åt dem slukade lånet en tredjedel av hushållskassan. Utan gratis barnvakt fanns ingen att lämna barnen till. Lydia i sin tur öppnade ett nytt sparkonto med bra ränta. Köpte sig en varm ny kappa – inte på rea. Åkte till spa i två veckor. Anmälde sig på en kurs i stavgång. Hon tänkte på hur Annas föräldrar alltid hållit avstånd. Artiga gratulationer på födelsedagar, pliktskyldiga besök en gång varannan månad. Inga pengar, ingen hjälp, inga uppoffringar. Och inga krav på sin dotter. Kanske hade de alltid haft rätt? Träffarna med barnbarnen blev pliktskyldiga. Lydia kom, lämnade en mindre present, pratade om skolan och kompisar. Gick hem efter ett par timmar, sov aldrig över eller tog hem barnen över helgen. Tim frågade en gång: – Mormor, varför tar du oss aldrig till parken längre? – Mormor har fullt upp nu, Tim. Han förstod inte. Men Max, som stod i dörren, började nog förstå. Lydia kom hem till sin nyrenoverade lägenhet, med doft av färg och nya möbler, bryggde riktigt gott te och satte sig i fåtöljen köpt för pengarna från sommarstugan. Skuldkänslor? Jo, ibland om nätterna. Men alltmer sällan. Lydia hade till sist lärt sig en enkel sanning: kärlek är inte att offra sig själv. Särskilt inte när ingen ser eller värdesätter offret. Hon valde sig själv. För första gången på trettiotvå år som mamma…