Kunde inte hålla ut – Jag vill skiljas, sa Vera lugnt och räckte över tekoppen till sin man. – Eller rättare sagt, jag har redan lämnat in papperen. Hon yttrade det som om det vore något helt vardagligt, ungefär som att säga: ”det blir kyckling och grönsaker till middag”. – Får jag fråga, vad… Hm, okej, inte inför barnen, – Artur dämpade rösten när han såg barnens oroliga ansikten. – Vad har jag gjort för fel? Och barnen behöver trots allt sin pappa. – Tror du jag inte kan hitta en ny pappa åt dem? – Vera himlade med ögonen och gav ifrån sig ett litet skratt. – Vad du gjort för fel? Allt! Jag hoppades att livet med dig skulle vara som en stilla sjö, inte en vildfors! – Så, grabbar, har ni ätit upp? – han ville inte fortsätta samtalet inför barnen. – Skynda ut och lek nu. Och försök inte tjuvlyssna! – ropade Artur, väl medveten om sina pojkars busiga natur. – Så, nu kan vi fortsätta. Vera pressade ihop läpparna irriterat. Ännu en gång skulle han bestämma! Spela superpappa… – Jag får nog av det här livet. Vill inte jobba åtta timmar om dagen, le mot kollegor, fjäska för kunder… Jag vill sova till lunch, shoppa dyrt, gå på spa. Och det kan du inte ge mig. Så det räcker! Jag har gett dig de bästa tio åren av mitt liv… – Kan vi snälla hoppa de där stora orden? – avbröt Artur torrt. – Det var väl ändå du som kämpade för att gifta dig med mig då för tio år sedan? Jag var ju inte ens särskilt sugen på att gifta mig. – Alla gör misstag. Skilsmässan gick snabbt och stillsamt. Artur, om än motvilligt, lät pojkarna bo kvar hos sin mamma, mot att de tillbringade varje helg och lov hos honom. Vera gick lätt med på det. Ett halvår senare introducerade Artur barnen för sin nya fru. Glada, livliga Ljuba vann pojkarnas hjärtan, så de började längta efter helgerna hos pappa, vilket gjorde mamma ursinnig. Ännu argare blev Vera när hon insåg att Artur fått ett arv efter en avlägsen släkting, köpt ett stort lantställe och nu levde gott. Dock jobbade han fortfarande kvar, betalade endast låga underhåll, men såg till att själv köpa allt till sönerna – från kläder till prylar. Och underhållet höll han stenkoll på! Varför kunde hon inte bara hålla ut ett halvår till? Om Vera bara anat hur det skulle bli… Nu hade hon verkligen kunnat slå på stort! Fast, kanske är inte allt förlorat än? ************************* – Kanske vi tar en kopp te? Som förr i tiden, – Vera log inbjudande, snurrade en lock på fingret. Klänningen smickrade figuren, sminket gjorde henne yngre… Hon hade lagt ner sig, det gick inte att ta miste på! – Jag har inte tid, – svarade Artur och hann knappt se på ex-frun. – Har pojkarna packat? – De hittar inte riktigt sina grejer, de blir nog kvar ett tag till, – sa Vera hoppfullt, men fortsatte försöka. – Ska vi inte fira jul tillsammans? Kalle och Joel har pyntat granen hela dagen. – Vi kom ju överens i rätten: jag har barnen på loven. Vi firar i en härlig svensk fjällby, massor av snö och skidåkning. Ljuba har fixat allt. – Men… det är en familjehögtid… – Precis: vi firar som en familj. Börjar du bråka, söker jag vårdnaden om killarna. När dörren slagit igen efter ex-mannen och deras glada barn gick Vera i raseri och krossade den dyra servisen de fått i bröllopspresent. Ljuba… Alltid denna Ljuba! Alltid överdrivet glad över pojkarna, fast hon antagligen bara räknade dagarna tills de var tillbaka hos mamma. Vem om inte Vera vet hur jobbiga killarna kan vara! Men… det är en idé. Vera log slugt. Allt är kanske inte förlorat än. Snart kan pengarna rulla in… bara till henne! ******************** – Vad är det här? – Artur höjde ögonbrynen när han såg resväskorna i hallen. – Vadå? Grabbarna Kalles och Joels väskor, – Vera duttade med foten på en välpackad väska. – Jag har bestämt mig: nu när du fått ordning på ditt liv är det min tur. De flesta nya män vill inte ha andras barn, så pojkarna får bo med dig nu. Jag har redan varit hos socialen, de vet. Du får fixa resten av juridiken. Själv åker jag på semester med en lovande kille. Vera gick lugnt mot väntande taxi medan Artur stod chockad kvar. Hur länge skulle den där ”perfekta” Ljuba orka? En vecka? Två? Artur skulle självklart välja sönerna före sin nya fru. Och då skulle han komma tillbaka. Med alla pengar… Två veckor gick. En månad. Två. Men inget samtal med krav på att ta hem pojkarna. Och enligt barnen hade Ljuba inte ens höjt rösten mot dem! Och de där busfröna var plötsligt änglar? Omöjligt! – Hur går det med killarna? Har du tröttnat än? – Vera klarade inte hålla sig utan ringde. – De är fantastiska, sköter sig jättebra, hjälper till, – svarade Artur med värme. – Guldpojkar! – Jaså? – Vera lät förvånad. – Hemma var de alltid i full fart… – Barn behöver uppmärksamhet, – fnös Artur. – Inte konstant mobilslösurf. Förresten, vi flyttar nu. Om du vill, kan jag lämna pojkarna till dig på jullovet. – Men… det är ju också mina barn! – Du överlämnade ju vårdnaden, – skrattade Artur. – Snacka om att vara ”mamma”. Vera kunde bara gräma sig. Hon fick varken tillbaka mannen (eller snarare hans pengar!), relationen med nye killen sprack och barnen blev långt borta. Fast, så mycket skulle hon ändå inte sakna dem – det var ju rätt skönt att bara tänka på sig själv. Vilken orättvisa! Att stå ut i tio år – och ge upp bara ett halvår innan det lyxiga livet började… Orättvist…

Kunde inte hålla ut

Jag ansöker om skilsmässa, sa Vera lugnt och räckte över en kopp te till maken. Förresten, jag har redan lämnat in ansökan.

Hon sa det så vardagligt att det nästan lät som om hon berättade att det skulle bli falukorv och potatis till middag.

Får man fråga varför… äh, vi tar det inte inför barnen, viskade Artur och såg på sina två mycket nyfikna söner. Vad har jag gjort för fel egentligen? Och dessutom, barnen behöver väl sin pappa.

Tror du jag inte kan hitta en ny pappa? fnös Vera teatraliskt och rullade med ögonen. Vad som är fel? Allt! Jag hoppades att livet med dig skulle vara som en lugn insjö, men istället känns det som Göta Älv under vårfloden!

Grabbar, är ni klara med maten? Artur ville verkligen inte diskutera detta mitt framför barnen. Ut och lek nu, och inga smygande öron! ropade han efter dem, väl medveten om deras nyfikenhet. Så, nu kan vi fortsätta.

Vera knep ihop läpparna. Alltid ska han hålla på och bestämma! Tror han vinner årets pappa-pris varje år…

Jag är less på allt. Jag vill inte jobba åtta timmar varje dag, le mot kollegor, fjäska för kunder… Jag vill sova till lunch, shoppa på NK, gå på dyra spa. Och det kan du inte ge mig. Så, nu får det vara nog! Jag har gett dig mina bästa tio år…

Kan vi hoppa över de högtidliga klyschorna, tack, avbröt Artur torrt. Om jag minns rätt var det du som kämpade för giftermålet för tio år sen. Jag var inte direkt het på gröten, om vi säger så.

Man kan ha fel. Det händer alla.

Skilsmässan gick snabbt och tyst. Grabbarna lite motvilligt fick stanna hos mamman, dock på villkoret att de skulle vara med honom varje helg, även på loven. Vera nappade gärna på det.

Ett halvår senare presenterade Artur sönerna för sin nya fru. Glada, smågalna och gulliga Ljuba charmade snabbt pojkarna, som plötsligt började räkna dagarna till pappavecka. Vilket gjorde Vera galen.

Men ännu mer irriterad blev hon när Artur plötsligt ärvde pengar av någon avlägsen gammal släkting, köpte en flådig villa i Dalarna och levde loppan. Han fortsatte jobba (Varför? frågade sig Vera man har ju principer i Sverige!), betalade knappt underhåll men utrustade grabbarna från topp till tå och köpte dem varenda ny gadget för egna pengar. Dessutom hade han stenkoll på varenda öre!

Varför stod hon inte bara ut ett halvt år till? Om Vera bara anat hur det skulle bli Då hade hon då aldrig släppt taget!

Fast, det kanske inte är för sent än?

**************

Kanske skulle vi ta en fika, du och jag? Som förr i tiden, kvittrade Vera och snurrade på sitt långa blonda hår. Klänningen var lagom kort, sminket kliniskt perfekt hon hade svalt minst fem år på kuppen. Vera hade ladat upp, kan man säga!

Jag har inte tid, svarade Artur med lika mycket inlevelse som en kall fralla. Är pojkarna klara?

De har så mycket saker att rota fram, det tar minst tio minuter till, suckade Vera, men gav sig inte. Vi skulle kunna fira nyår ihop? Kalle och Jonas har pyntat granen halva dagen!

Vi har redan bestämt i tingsrätten: loven är mina. Vi ska fira i en liten stuga i Åre. Där finns massor av snö, skidspår, och Ljuba fixar allt.

Men… det är ju en familjehögtid…

Just det vi firar som en familj. Och försöker du bråka, driver jag igenom ensam vårdnad.

När dörren slog igen om ex-maken och de överlyckliga grabbarna, kastade Vera i raseri sin finaste servis (den där svindyra från Höganäs, bröllopsgåvan!). Ljuba… Varför måste det alltid vara Ljuba? Låtsas jämt vara lycklig när pojkarna kommer hon längtar säkert ihjäl sig tills det blir tyst igen. Vera visste bättre än någon hur bråkiga barnen kunde vara!

Fast… där fick hon en idé. Vera log nöjt. Snart var pengarna ÄNTLIGEN inom räckhåll…

**************

Och… vad är det här? frågade Artur och höjde ett ögonbryn när han såg resväskorna i hallen.

Vadå? Det är Kalles och Jonas grejer, sa Vera och sparkade lätt på en väska så den välte. Jag har bestämt att nu när du har ordnat ditt liv, tänker jag fixa mitt. Men du vet ju själv, ingen svensk karl vill ha någon annans ungar på halsen. Så nu får pojkarna bo hos dig istället. Jag har redan pratat med socialen, nu är det bara papper kvar, men det får du ordna. Jag sticker till Spanien med en mycket lovande herre.

Artur stod kvar som förstenad när Vera skred ut till bilen. Undrar hur länge den där ängeln Ljuba fixar ungarna? En vecka? Två? Hon skulle ge det max två. Och Artur, han kommer förstås välja barnen före frun och komma krypande tillbaka… med hela pengapåsen.

Det gick två veckor. En månad. Två. Inget samtal om hämtning av barnen. Och enligt grabbarna hade Ljuba inte ens höjt rösten EN gång! Vad i hela världens namn? Plötsligt hade hennes busfrön blivit små änglar? Orimligt!

Hur går det med pojkarna? Är du trött på dem än? Vera kunde inte hålla sig, hon ringde ex-maken.

Det går toppen! De är lugna, hjälpsamma, riktiga pärlor, svarade Artur och lät nästan varm på rösten när han nämnde barnen. Fantastiska killar!

Jaså? sa Vera förbluffat. De gjorde mig alltid tokig…

Man måste ENGAGERA SIG, snäste Artur. Men du satt ju alltid fastklistrad vid mobilen. Och för övrigt: vi flyttar. Om du vill, kan jag ta med pojkarna på lovet.

Men… det är ju mina barn också!

Du har gett mig ensam vårdnad, skrattade Artur. Snacka om att vara “morsa”!

Allt Vera kunde göra var att tugga i sig bitterheten. Någon man fick hon aldrig tillbaka (eller hans pengar), den nya dejten blev pannkaka och barnen? Jodå, de bor numer långt borta. Fast ärligt, hon saknade inte mycket. Det var rätt skönt att få lägga all tid på sig själv.

Vad är det för rättvisa? Uthärda i tio år, men missa målsnöret med bara ett halvår kvar till ett riktigt fett svenskt liv…

Så sjukt orättvist…