Min svärmor erbjöd sig att hjälpa oss med barnpassning under sommaren – nu är hon pensionär och har gott om tid, så vi tackade ja. Vi har båda jobb och tre barn, men det finns aldrig möjlighet till riktig semester. Ofta tar vi ledigt omväxlande när barnen är sjuka eller har något särskilt. Någon gång lyckas vi åka iväg en helg om inget händer hemma, men mer än så blir det inte. De senaste tre åren har vi haft ett 20-årigt bolån. Vi var trötta på att flytta runt mellan hyreslägenheter och bestämde oss för att köpa eget hus, trots högre månadskostnad. Då vi arbetar hela sommaren och har amorteringar kvar varje månad, har vi helt enkelt inte råd med semesterresor. Dessutom är det ingen som kan ta hand om barnen när skolan har sommarlov, men nu vet vi att de är trygga hemma under de varma månaderna! När sommaren närmar sig och vi lämnar barnen hos min makes mamma tar vi alltid med oss mat och ger henne pengar till extra gott. Hon säger att pensionen inte räcker till egna utgifter för barnbarnen, så vi brukar ge henne kontanter direkt, vilket blir billigare än att anlita barnvakt. Alla verkar nöjda med detta arrangemang. Nu har min mans bror – som också har tre barn – bestämt sig för att lämna sina barn hos farmor. Men hans barn är yngre än våra och behöver ständig tillsyn, dessutom förde han inte med sig vare sig mat eller pengar. I slutändan fick vi stå för all mat till dem också. Jag har bett min man prata med sin bror men han vill inte bli osams. Varför är det jag som måste jobba extra hårt för att någon annan ska få sina barn omhändertagna? Hur kan jag ta upp frågan med min svåger på ett sätt som inte leder till bråk?

Sommaren har alltid varit en logistisk utmaning för oss. Både jag och min fru har fasta heltidsjobb och tre barn att ta hand om, men möjligheten till en riktig semester finns nästan aldrig. När barnen är sjuka eller det händer något särskilt, turas vi om att vara hemma; ibland lyckas vi smita iväg på en helg om inget akut dyker upp, men det är sällsynt.

Vi har haft ett bolån i tre år nu, ett tjugoårigt lån som vi tog för att slippa hoppa runt mellan hyreslägenheter i Göteborg. Till slut ville vi verkligen ha vårt eget hem, även om det betydde högre månadskostnader. Även om vi arbetar hela sommaren, finns det inte utrymme i ekonomin för någon semester. När lönen kommer måste största delen direkt till bolånet. Eftersom skolan är stängd under sommaren, står vi där utan någon som kan ta hand om barnen när vi jobbar. Det är i alla fall en tröst att veta att de får vara hemma, trygga, och slippa ränna runt på fritids.

Min svärmor, Anita, hade precis gått i pension och erbjöd sig att hjälpa till med barnpassningen över sommaren. Det lät som en lättnad, så vi tackade ja. Inför varje sommarhelg hos mormor brukar vi ta med matvaror från Hemköp och swisha lite extra så hon kan köpa glass eller något gott åt barnen. Hon har alltid varit tydlig med att hennes pension från Pensionsmyndigheten är ganska låg, så hon spenderar aldrig egna pengar på barnen. Om vi ska vara ärliga är det ändå billigare för oss än att betala barnvakt, och alla verkar nöjda.

Men i år hade min svåger Erik fått samma idé. Han har också tre barn, yngre än våra och med betydligt mer spring i benen. Han släppte av dem hos Anita utan att ens ta med sig någon matsäck, än mindre några pengar till fika eller mat. Så där stod vi, och fick lägga ut för alla barnen i ett par veckor.

Det är egentligen inte konstigt att det gnager ibland har jag bett min fru Saga att prata med Erik, men det händer aldrig. Hon vill inte bråka, och det vill nog inte jag heller egentligen. Samtidigt undrar jag varför det alltid blir så att jag jobbar extra hårt, så någon annan kan låta sina barn ha det bra utan att själva bidra.

Jag har insett att man måste våga prata om sånt här i tid, innan man blir för irriterad. I Sverige gillar vi att hålla god ton, men ibland leder det till att man inte säger ifrån alls. Nästa gång ska jag försöka ta snacket själv, vänligt men tydligt det är nog enda sättet om alla ska må bra i längden.