Min man tänker bara på sig själv – han äter upp allt i kylskåpet utan att lämna ens till vårt barn – Adam, var tog bananerna vägen? – frågar jag min man. – Jag åt upp dem, blev sugen. – Kunde du inte lämna en åtminstone till mellis till vår son? – Du gör en höna av en fjäder. Som om de inte säljer bananer i mataffären. – Då kan du väl gå och köpa några. – Jag ska se fotbollsmatchen. Hur ska jag kunna gå? Det är alltid så här i vår familj – kvarg, kakor, äpplen. Jag måste gömma maten för annars blir vår son hungrig med en sådan pappa. Vi har varit gifta i fem år. Vår son fyller snart två. Vi har bolån, så du förstår att ekonomin är tajt. Min man tycker att han är familjeförsörjaren eftersom han “gett oss” en lägenhet. Egentligen sålde han sin etta som insats och mina föräldrar hjälpte också till. Min mamma tycker Adam är egoistisk. Jag håller faktiskt lite med. En dag förberedde vi inför ett födelsedagskalas. Jag lagar mat till gästerna och han springer bara runt och tömmer faten. Värst var när han också åt av tårtan. Jag hade ställt den ute på balkongen när det inte fanns plats i kylen. När jag tar in den för att skära upp ser jag att det bara finns en liten bit av den dekorerade chokladtårtan kvar. Pinsamt. Det händer jämt. Visst, han tjänar pengar, men man kan väl ändå planera och bry sig om andra? Han har alltid samma ursäkt: “Vi köper mer, oroa dig inte!”. Okej, han bryr sig inte om mig, men hur kan man INTE bry sig om sitt barn? Speciellt när vi har ont om pengar och jag försöker planera. På en vecka kan vi äta upp mat som var tänkt för en månad. – Varför klagar du på honom? Han är en man, låt honom äta. Han tjänar pengar. Du får laga mer mat bara – försvarar svärmor honom. Men hur mycket jag än lagar finns det aldrig tillräckligt – han äter ändå upp allt. Att köpa mer är inte aktuellt – vi måste ändå betala bolån, köpa kläder och hushållsartiklar. Till sist sa jag till min man, att om han gör så här en gång till – då skiljer jag mig. Vi delar lägenheten och lever var för sig. Då blev han sur och klagade hos sin mamma. Nu vägrar min svärmor prata med mig. Men jag tycker ändå jag har rätt. Vad tycker du?

25 februari

Jag tror ibland att min man, Erik, bara tänker på sig själv. Han äter alltid upp allt i kylen till och med så att det inte blir kvar något åt vårt barn.

Erik, var tog bananerna vägen? frågade jag honom igår kväll.
Jag åt dem, svarar han. Jag var sugen.
Kunde du inte ha lämnat en till eftermiddagsmellis åt Alva?
Det är väl ingen stor sak. Bananer finns ju alltid i affären.
Ja men då kan du väl gå och köpa några nya?
Är du tokig? Det är ju hockeymatch ikväll. Hur ska jag hinna?

Det här händer hela tiden hemma hos oss fil, bullar, äpplen, allt möjligt försvinner. Jag måste till och med gömma maten ibland, för annars finns det nästan inget kvar åt Alva med en sån pappa i huset.

Vi har varit gifta i fem år nu och snart fyller vår dotter två. Vi har bolån, vilket betyder att vi alltid måste hålla koll på pengarna. Erik tycker att han är familjens försörjare för att han bidrog med lägenheten även om hans bidrag egentligen bara var att sälja sin gamla etta till handpenningen, och mina föräldrar hjälpte till lika mycket. Min mamma tycker att Erik är självisk, och det finns tillfällen jag kan hålla med henne.

En dag, när vi skulle ordna födelsedagskalas för Alva, stod jag och bakade hela eftermiddagen. Erik sprang runt i köket och nallade på allt. Det värsta var när han hittade tårtan. Jag hade ställt den på balkongen, eftersom kylen var full, men när jag tog in den för att skära upp såg jag att någon redan tagit en bit och allt det fina chokladpyntet var borta. Jag kände mig så generad inför gästerna.

Det här är inget nytt. Visst, Erik tjänar pengar, men man måste tänka på hela familjen. Hans enda ursäkt är: “Vi köper mer sen, det är ingen fara.” Jo visst, han bryr sig kanske inte om mig, men hur kan han inte ens bry sig om sitt eget barn? Särskilt när vi måste vända på kronorna och jag planerar för att maten ska räcka. På en vecka kan Erik äta upp mat jag tänkt skulle räcka en månad.

Varför gnäller du på honom? Han jobbar ju och drar in pengar, säger svärmor alltid. Laga mer mat istället för att klaga!

Men saken är den, att hur mycket jag än lagar, räcker det aldrig. Han äter allt. Vi har inte råd att köpa mer, det är lån att betala, kläder till Alva och annat vi måste prioritera.

Till slut blev jag så less att jag sa till Erik att om han fortsätter så här, kommer jag vilja skiljas. Då får vi dela på lägenheten och leva våra liv var för sig. Han tog illa vid sig och sprang direkt till sin mamma och klagade. Nu vill hon inte ens prata med mig. Men jag känner ändå att jag har rätt. Vad tycker ni?

Ibland lär man sig att man måste stå upp för sig själv ingen annan gör det åt en. Ibland betyder kärlek att våga säga ifrån, även när det är tufft.