Mattias, jag förstår dig inte. Har du blivit tokig? Vad menar du jag går?
-Det betyder vad det låter som. Jag har haft en älskarinna länge nu! Hon är sexton år yngre än jag! Och jag har bestämt mig, det är bättre för mig med henne!
-Hon kunde nästan vara din dotter!
-Ingen fara! Hon är tjugo redan.
Mattias gick fram till henne.
-Och vet du, Stina har rika föräldrar. Äntligen kan jag leva som jag alltid drömt om! Förstår du? Och sen ska hon ge mig ett barn, det som du aldrig kunnat göra!
Varje ord sved inom Ingrid. Hon hade länge anat att det här kunde hända, särskilt eftersom de inte fått barn ihop.
Men att det skulle hända på ett sådant förödmjukande sätt hade hon aldrig föreställt sig.
Hon och Mattias hade levt tillsammans i nästan femton år. Mycket hade hunnit hända, som i alla äktenskap. För Ingrid hade respekt alltid varit grundstenen för en familj.
-Ingrid, du kunde väl åtminstone fälla en tår för syns skull, så jag slipper känna mig så obekväm.
Kvinnan lyfte huvudet stolt.
-Varför skulle jag gråta? Jag är så glad för din skull! Ärligt! Det är ändå bättre att någon av oss uppfyller sin dröm.
Mattias grimaserade.
-Varför måste du alltid prata om dina målarpenslar? Det är ju knappt ett jobb, det är ingenting!
-Nej, det är en hobby. Men vet du, hade jag arbetat mindre och du tjänat lite mer, kanske även jag kunnat syssla med det jag älskar.
-Aj då, sluta. Vad har du annat för dig? Några barn kan du ju ändå inte få. Jobba på bara.
Hon vände sig mot honom där han försökte stänga igen sin resväska.
-Mattias, och din nya väninna. Hon kommer väl knappast att arbeta, hur ska ni klara er då? Du verkar ju inte själv så förtjust i att arbeta vidare precis.
-Det har du inget med att göra längre! Men eftersom jag är på gott humör idag så kan jag berätta: Vi behöver bara leva på egna pengar ett litet tag.
Sen, när Stina väntar barn, kommer hennes pappa att ösa pengar över oss! Redan nu har vi tillräckligt oroa dig inte!
Mattias stängde slutligen väskan och gick ut ur lägenheten med ett högt smällande av dörren. Ingrid rös, höga ljud hade hon alltid ogillat. Sakta vände hon om mot fönstret.
Nere vid porten stannade en glänsande röd Volvo. Ut ur bilen skuttade en ung kvinna och slängde sig om halsen på Mattias.
Naturligtvis stod genast alla tanterna i gården och stirrade på scenen. Tänk att han inte kunnat göra slut på något mindre offentligt sätt!
Ändå kände Ingrid någon sorts lättnad i bröstet. Sista tiden hade deras liv mest varit en trött fars.
Mattias var knappt hemma på nätterna längre. Hon hade förstått mycket, men kunde själv inte göra slut på det snåriga trassel som kallades familj.
Hon tog upp sin mobil.
-Hej Majvor. Vad har du för dig ikväll?
Väninnan lät förvånad.
-Det där var oväntat! Är du ur din tunga period nu?
-Äsch, så farligt var det aldrig. Lite tungsint, kanske. Ska vi gå ut ikväll? Ta ett glas, ha trevligt det finns till och med anledning!
För ett ögonblick blev det tyst i luren, sedan frågade Majvor försiktigt:
-Allt okej, Ingrid? Ätit några starka tabletter idag, eller har du feber?
-Åh sluta nu, Majvor!
-Om du menar allvar så är jag på! Jag är trött på att se ditt dystra ansikte! Fast
-Vad? Har du inte tid?
-Nej, så är det inte alls. Men hur ska det gå för din Mattias? Vem ska langa hans mackor till soffan och torka hans snor?
-Majvor, klockan sju på Diamanten!
Ingrid lade på. En vacker dag skulle hon ta kål på sin väninna. Troligen snart.
Ingrid log för sig själv. Hon hade haft lust att göra något sådant ändå sedan de lärde känna varandra.
Men vänskapen hade det aldrig förstört. Ingrid slet åt sig väskan och for ut genom dörren. Halva dagen hade gått och det fanns mycket att hinna.
Majvor kastade irriterat blickar på klockan. Ingrid brukade aldrig vara sen, men nu var det redan fem minuter över.
Då klev väninnan in, och inte bara Majvor spärrade upp ögonen. Det gjorde alla.
Ingrid hade alltid långt hår i en knut. Nu hade hon kort, ljust page.
Hon brukade knappt ha smink. Bara mascara och lite hudkräm. Nu var sminket perfekt.
Ingrid föredrog alltid byxor, men kom nu i en ledig klänning som avslöjade mer än de mest åtsittande jeans.
-Ingrid, vad i hela friden
Ingrid satte triumferande väskan på stolen och slog sig ner.
-Snyggt, va?
-Min sagt! Du ser tio år yngre ut. Säg nu inte att du kickade ut Mattias!
-Behöver inte han gick av sig själv.
Ett ögonblick såg de på varandra, och sedan skrattade de.
En halvtimme senare kom servitören med drinkar, skickade av en man några bord bort lite äldre än dem, fem år kanske.
Majvor gav Ingrid en blick full av betydelse.
-Ser man på, friarna har börjat rada upp sig.
Ingrid log och vinkade in mannen till deras bord. Majvor stirrade på henne.
-Du är underbar idag!
De satt kvar till sent. Mannen, som hette Henrik, var gladlynt, klok, bekväm och dessutom mycket stilig.
När han ordnat taxi åt Majvor, föreslog han att han kunde följa Ingrid hem.
-Jag går gärna tvärs igenom hela Stockholm! Men jag sätter mig inte bakom ratten i det här skicket!
-Behövs inte, jag bor bara två kvarter bort.
De kom hem till Ingrid när det nästan hade hunnit ljusna. De hade vandrat genom natten och pratat om allt och inget.
-Ingrid, jag måste fråga ni firade visst något ikväll? Var det kanske födelsedag? Då ska jag ge dig present!
-Nej eller kanske, beroende på hur man ser det. Igår lämnade min man mig.
Och Ingrid sken upp i sitt vänligaste leende. Henrik såg förvånad ut.
-Ja, Ingrid Du kan då överraska.
Tre veckor senare satt Ingrid och Majvor på ett kafé.
-Ingrid, hur är det med Henrik?
Kvinnan log.
-Majvor, jag tror aldrig jag varit så glad. Jag döljer ingenting för honom. Han avväpnar mig med bara ett ord.
-Men, det är något som gnager dig?
-Jo Mattias kan inte släppa taget. Han har nu skickat en inbjudan till sitt bröllop.
-Nämen varför då?
-Förmodar han vill se sin gamla fru blöt av tårar, eller visa upp sin nya.
-Fy fan Ingrid, ta med dig Henrik. Gå dit, gratulera, och åk därifrån. Du kommer sätta honom på plats!
Mattias tittade på Stina.
-Du är vacker, du.
-Jag vet. Tror du pappa kommer?
-Det är klart. Du är ju hans dotter
-Ja, jo men ett helt år har han inte skickat ett öre. Vill få mig att börja jobba själv. Riktig far, minsann.
Mattias kramade om henne.
-Oroa dig inte, han kommer. Sin dotters bröllop missar han inte!
Bröllopet var betalat på kredit. Både Mattias och Stina var övertygade om att pappa nog skulle öppna plånboken igen.
-Mattias?
-Mmm?
-Tror du Ingrid kommer?
-Tro det eller ej, hon ringde igår!
-Det kan inte vara sant!
-Så är det! Hon kommer säkert be mig komma tillbaka.
-Just det åh! Jag älskar såna scener!
När Ingrid förklarade för Henrik vad hon ville blev han förvånad.
-När sa du det börjar?
-Klockan två. Eller har du något annat för dig?
-Vad heter din ex-man?
-Mattias. Varför?
-Oj då så kan det gå. Självklart följer jag dig.
Han berättade det för henne först på vägen till kalaset. Ingrid blev så paff att hon inte hann protestera.
De gick arm i arm mot brudbordet. Ingrid log stolt med Henrik vid sin sida.
Men Mattias och Stina såg långt ifrån lyckliga ut. De gick fram.
Stina viskade:
-Pappa?
Och Mattias fick ur sig:
-Ingrid?
Han kände inte ens igen henne till en början. Han hade aldrig trott att hon kunde se ut så.
Henrik räckte blommor och ett kuvert till dottern och sa:
-Det är bra att du gift dig, blivit självständig. För nu ska jag och Ingrid resa lite över världen.
Han vände sig mot Mattias:
-Du förstår säkert att din nya svärmor också behöver semester. Nu lämnar jag över min dotter i dina goda händer. Ursäkta oss, vi måste gå.
De gick ut från restaurangen. Ingrid ville skratta, men visste inte hur Henrik skulle ta det. Då vände han sig till henne.
-Du förstår väl nu att du måste gifta dig med mig?
Ingrid tänkte efter. Sedan svarade hon allvarsamt:
-Om jag måste, så måste jag
De promenerade tätt intill varandra mot bilen, medan Henrik redan bokade flygbiljetter till en plats där det fanns värme och hav.
