Skäggigt silver men hjärtat av guld: “Du ljög för mig! Jag avslutar vår brevväxling. Djupt besviken på kvinnor. Hur kunde du låtsas så länge, ljuga? Jag ville gifta mig med dig, men du förstörde allt. Man kan inte inleda ett familjeliv med lögner och misstro. Farväl. Skriv inte mer, jag svarar inte. Din före detta gentleman.” Sådant brev fick jag från en engelsman. Jag och Connor hade brevväxlat i nästan ett år. Det skulle leda till en träff på hans hemmaplan – i Sheffield. Men tyvärr… Det blev inget. …Då var jag fyrtionio år. Skild sedan länge. Barn och barnbarn fanns. Ville så gärna känna mig som kvinna igen innan åren rusar förbi. Barnen hade sitt, sina egna liv. Jag kunde inte sitta instängd och bara minnas fornstora dar. Då blir man snart bitter, stickar kilometerstrumpor och broderar lakan i evigheter. Mina väninnor var gifta och knutna till familj och hem. Jag granskade noga alla tillgängliga “kavaljerer” på jobbet men fastnade inte för någon. På kollegans inrådan gav jag nätdejting ett försök. Skadar ju inte. Fyllde i en lång profil och lyfte fram mina bästa sidor, bifogade ett lyckat foto. Väntade på ett under – men trugade inte på ensamstående män. Jag höll på stilen. Efter några veckor dök ett mail upp – det enda. Pirrigt började jag läsa brevet, sittande hemma i Norrköping. Sådär, en engelsman, 59 år, företagare, skild, två vuxna söner. På bilden var han stilig, proper, respektabel – framför ett imponerande trevåningshus. Ville lära känna mig. Och kanske, så småningom, bjuda till giftermål. Där låg min chans till lycka – bara att sträcka ut handen och svara rätt… Jag ville nästan skriva direkt “ja, jag är redo, kan komma till Sheffield och bli din”, men istället spelade jag lite svår. “Behöver tänka, har många intressanta erbjudanden, kan inte svara alla, du får ha överseende, Connor.” Han var tålmodig och artig. Svarade att givetvis – fina kvinnor som jag har många beundrare, inklusive honom själv. Jag svävade av hans komplimanger. Vi fick en varm, innerlig kontakt. Det kändes som ödet – varför skulle vi annars bo i olika länder? Han kallade mig “Mysterious Rose”, jag honom “Min gentleman”. Jag vande mig vid hans mjuka ord och kunde inte föreställa mig livet utan dem. I tankarna var jag redan gift med honom och bodde i hans stora hus. Allt klaffade. Ju mer vi skrev, desto närmare kom vi varandra. Jag berättade för barnen att jag planerade lämna dem, testamentera lägenheten och sluta jobbet. De (en son och dotter) försökte ovänligt väcka mig från drömmen: “Mamma, ärligt talat, pensionen närmar sig och du tänker gifta dig? Är du galen? Vem skulle vilja ha dig? Din gentleman är snart dammig själv, med sviktande hälsa och spring på toa halva natten… Ska du bli hushållerska och vårdare åt honom? Och snart blir han bara grinig. Ta det lugnt, mamma, akta dig för engelsmännen.” Jag brydde mig inte om barnens råd. Klart jag ville bli lady! Jag bytte stil, garderob, frisyr – allt för resan. Väntade på visum. Och plötsligt: ett bistert mail från Connor… “Du är ingen ‘Mysterious Rose’, bara en simpel lögnerska. Skriv inte – jag svarar inte.” Jag förstod ingenting. Vad hade jag ljugit om? I ett halvår väntade jag ändå på svar. Inget kom. Men så, när jag nästan gett upp, och ändrat testamentet tillbaka till barnen, kom ett nytt brev från “Min gentleman”: “Mysterious Rose, förlåt! Jag låg länge på sjukhus, visste inte om jag skulle överleva. Ville inte oroa dig. Bad min son Oliver fortsätta vår brevväxling och vara hövlig. Men han sa att du plötsligt avbröt kontakten – varför? Jag mår bättre, är redo att ta emot dig, min gudinna, som min hustru.” Jag grät när jag läste. Visste inte vad jag skulle svara. Men förstod att det var Oliver som saboterat allting. Och vad skulle hända om jag kom till Sheffield? Tänk om Oliver vid minsta chans viskade lögner eller rentav förgiftade min havregröt? Connor skulle såklart tro på sin son framför mig, och kasta ut “gudinnan”. Varför ska jag in i det dramat? De får reda ut sina familjetrassel. …Och mina barnbarn börjar i första klass i höst. Måste hjälpa dem med läsning och matteläxor. Dessutom behöver jag till landet: plantera tomater, slå gräs, vattna blommor… Även den enklaste busken kan vara ovärderlig hemmavid. Jag tar en paus från dejtandet – det tar energi. Livet går ändå. “Hej där, grannfrun! Trodde aldrig jag skulle få se dig, det var länge sen du var ute på landet. Fullt upp eller har du gift dig?” Min granne på kolonin tittade nyfiket. “Tjena, Niklas! Har saknat dig lite. Du är väl inte gift? Kan du hjälpa till att hugga ved? Bjuder på te sen, har så mycket att prata om…” Jag var glad att se Niklas. “Inte kan jag gifta mig när min brud hållit sig undan i ett år?” flinade Niklas lite retsamt. “Vad menar du?” frågade jag kokett, fast jag fattade precis. “Gift dig med mig, Ann. Behöver vi fundera mer? Vi har ju känt varann i hundra år… Som man säger, gamla träd står stadigt – och lever länge.” Tja, min brudgum har grått skägg – men ett varmt hjärta. …Niklas och jag har nu varit lyckligt gifta i sju år…

SKÄGGET ÄR GRÅTT MEN SJÄLEN ÄR VACKER

Du har ljugit för mig hela tiden! Jag avslutar vår brevväxling. Jag är djupt besviken på kvinnor. Hur kunde du låtsas så länge och ljuga för mig? Jag ville gifta mig med dig och nu har du förstört allt. Man kan inte inleda ett familjeliv byggt på lögner och misstro. Farväl. Skriv inte mer. Jag kommer inte svara. Din före detta gentleman.

Ett sådant brev fick jag av en engelsman. Jag och Connor hade brevväxlat i nästan ett år. Det lutade åt att vi skulle träffas på hans hemmaplan i Sheffield. Men det blev aldrig av.

Det var så länge sedan nu, jag hade fyllt fyrtionio då. Skild sen länge, barn och till och med barnbarn i Stockholm. Jag ville hinna känna mig som kvinna en gång till, innan åren helt sprang ifrån mig. Barnen hade sina liv, sina bekymmer, egna familjer. Jag kunde inte bara sitta inne och minnas det som varit bäst. Då vissnar man sakta, börjar sticka strumpor på löpande band, brodera örngott i evighet. Mina väninnor var gifta, bundna till hem och hushåll. Inte hittade jag någon passande friare på jobbet heller.

Efter kollegans råd kikade jag till slut in på en dejtingsida. Vad hade jag att förlora? Fyllde omsorgsfullt i den långa profilen. Beskrev mig själv från min bästa sida, la upp en smickrande bild. Sedan satt jag där och väntade på något slags under. Själv tog jag inte kontakt värdigheten främst.

Några veckor senare kom ett mejl. Bara ett, faktiskt. Jag satt där i min lägenhet på Söder och hjärtat pickade till medan jag läste det på engelska.

En engelsman, femtionio, företagare, skild, två vuxna söner. På bilden: proper, stilig, respektabel, framför sitt stora trevåningshus. Han ville lära känna mig kanske till och med fria i framtiden. Det där lyckliga livet, rakt framför nosen! Bara att svara rätt på brevet Jag gick i köket och nynnade svensk folksång av glädje. Ville nästan skriva direkt: jag är redo, bara skicka flygbiljett till Sheffield! Men jag bet mig i läppen, skrev att jag behövde tänka efter lite svårfångad får man vara.

Jag förklarade att jag fick många förfrågningar, hade inte hunnit svara alla än. Inte skulle han ta illa upp för det, denne Connor.

Han svarade artigt, med brittisk finess: En kvinna som du charmar ju vem som helst. Jag är smickrad. Flög nästan ett par centimeter ovanför golvet efter det. Brevväxlingen blev snabbt intim och förtroendefull. Det kändes verkligen som vi var gjorda för varandra. Jag började undra varför vi ens föddes i olika länder.

Connor kallade mig Mysteriska rosen, jag honom Min gentleman. Allt snurrade kring hans ömma ord. I tankarna var jag redan gift, bodde i hans stora hus, gick långa promenader och drack te med honom om mornarna. Ju mer vi lärde känna varandra, desto mer flätades våra själar ihop.

Jag sa till mina barn att jag nog inom kort skulle lämna över lägenheten i arv, säga upp mig från arbetet. Sonen och dottern skrattade hånfullt:
Mamma, känner inte igen dig! Du har snart pension ska du gifta dig nu? Det där är galenskap. Vem vill ha dig där borta? Din gentleman är ju inte purung, snart rinner sanden ur honom, blodtrycket skenar och han måste på toa hela nätterna… Vill du bli hushållerska och sköterska åt en engelsman? Vänta så ser du snart gnäller han som en geting i augusti. Låt bli, mamma!

Men deras ord spelade ingen roll. Jag ville vara en dam och punkt. Ny garderob, ny frisyr, övade på artighetsfraser. Väntade på visum. Och så plötsligt kom Connors oförskämda, kalla brev Du är ingen mystisk ros bara en simpel lögnerska. Skriv inte mer!

Jag förstod ingenting. Vad hade jag ljugit om? Tankarna snurrade vilt. Men till slut skrev jag ändå ett brev till honom. Väntade förgäves ett halvt år på svar. Det kom aldrig.

Rätt när jag hunnit ge upp, slutat tänka på att skriva över lägenheten till barnen, då kom det plötsligt ett mejl från Min gentleman:

Förlåt, Mysteriska rosen! Jag låg länge svårt sjuk, trodde det var slutet. Ville inte bekymra dig. Bad min son Oliver att ta över våra brev så länge, bad honom vara vänlig. Men han påstod att du tvärt avbrutit kontakten. Varför? Nu har jag tillfrisknat och vill gärna ta emot dig, min gudinna, i mitt hem.

Jag läste brevet flera gånger och började gråta. Visste inte vad jag skulle svara. Det var ju tydligt Oliver ville inte att hans far gifte sig. Han var det som beskyllt mig för lögner.

Efter mycket grubblande bestämde jag mig ändå för att inte svara Connor. Tänk om jag hade rest till Sheffield vad om Oliver diskret hällde gift i min gröt eller viskade falska rykten om mig? Connor skulle såklart tro sonen och kasta ut sin gudinna ur huset. Nej, de fick reda ut sitt. De var ändå släktingar.

Och så närmade sig hösten, och barnbarnen i Nacka skulle börja skolan. Det var dags att damma av gamla läroböcker, kanske plantera om tomaterna, rensa ogräs vid sommarstugan på Dalarö och passa på att vattna blommor. Det egna landet är ändå bäst.

Jag behövde vila från dramatiken kring nya förälskelser. Sådant slukar ju energi. Och livet, det rinner obönhörligt vidare.

Nej men hej, grannen! Har inte sett dig på länge, blev det giftermål eller var det jobb som tog tiden? ropade Bengt, min stuggranne, en dag när jag dök upp vid lotten.

Hej, Bengt! Vet du, jag har faktiskt saknat dig. Och du då, har du hållit dig ungkarl än? Kan du hjälpa mig hugga lite ved? Kom över på en kopp te ikväll, det finns massor att prata om.

Inte kan jag ha gift mig när inte bruden visat sig på hela året! skojade han med glimten i ögat.

Vad menar du med det? utbrast jag, men redan log jag och kunde inte låta bli att skratta.

Gift dig med mig, Anneli. Vi har ju redan känt varandra i hundra år som man säger, gamla träd knakar men lever ändå.

Så blev min Bengt med sitt gråa skägg och vackra själ min make. Och nog är vi fortfarande lyckliga, sju år senare, bland hallonbuskar och kaffekoppar i svenska sommarnatten.