VÄLJ: ANTINGEN DIN HUND, ELLER JAG! JAG STÅR INTE UT MED HUNDLUKTEN LÄNGRE! sa min fru. HON VALDE SIN MAN, KÖRDE HUNDEN TILL SKOGEN MEN SENARE PÅ KVÄLLEN SA HAN ATT HAN SKULLE LÄMNA HENNE FÖR EN ANNAN
12 juni
Jag älskade verkligen min fru, Elin, djupt och innerligt. Vi hade varit gifta i fem år, hade ännu inga barn, men däremot fanns där Arvid en gammal schäfer jag tagit hand om som valp, långt innan jag träffade Elin.
Arvid var en självklar del av familjen. Så klok, lojal, och han förstod mig utan ord. Men åren sliter: hans ben värkte, han luktade inte fräscht längre, och pälsen lossnade i stora tovor.
Elin tålde det länge. Men när Arvid, oförmögen att hålla sig, kissade i hallen på det nyinköpta parkettgolvet, brast hennes tålamod totalt.
Nu är det nog! utbrast Elin och tryckte ner den gamla hundens nos i pölen. Det luktar kennel här, det är hår överallt, och nu har vi kiss på golvet! Välj: antingen jag, eller det här vraket!
Elin var ska jag göra av honom? Han är tolv år sa jag, och höll om min skyldiga gamla vän.
Skänk honom. Lämna honom i skogen. Avliva honom, jag bryr mig inte! Om han finns kvar när jag kommer hem ikväll, då flyttar jag. Jag tänker INTE städa kiss efter din gamla hund! skrek hon tillbaka.
Jag är inte särskilt stark. Rädd för ensamhet, och orolig över tanken på att förlora Elin, som tog hand om ekonomin, och som jag och hade planer för semestern och huset med.
Jag valde Elin.
Jag tog Arvid och körde utanför Uppsala.
Med möda hoppade Arvid in i bilen, med ett litet gnäll från sina gamla leder, men han slickade min hand. Han trodde vi skulle på utflykt.
Jag grät hela vägen.
Vid en skogsdunge två mil utanför stan stannade jag. Jag band hans koppel runt en björk, så han inte skulle springa efter bilen.
Förlåt mig, Arvid förlåt, viskade jag utan att klara av att möta hans trofasta, grumliga ögon.
Arvid kämpade inte emot. Han bara satte sig ner och tittade på mig. Han förstod.
Jag lämnade hans matskål och körde därifrån. I backspegeln såg jag hur Arvid, trots värkande ben, kastade sig efter mig och slet i kopplet. Hans skall ekade hest i mitt inre hela vägen hem.
Jag kom hem, utmattad och med svullna ögon.
Elin var redan där. Hon höll på att packa sina saker.
Vad gör du? stammade jag. Jag har gjort det. Arvid är borta. Jag tog ut honom till
Elin lade ner sina kläder i resväskan och såg kallt på mig.
Bra gjort. Men vet du vad? Jag lämnar dig ändå.
Vad menar du? Vart ska du?
Till Lena. Du vet, hon på ekonomin. Vi har setts i ett halvår. Hon är gravid.
Jag sjönk ner på köksstolen. Allt snurrade.
Men du gav mig ett ultimatum varför?
Det var ett test, sa Elin hånfullt. Jag ville se om du hade någon ryggrad. Istället svek du din vän för att behålla ett förhållande med mig. Om du kunde lämna din hund sådär, skulle du lätt kunna göra samma sak med mig om jag blev sjuk.
Hon stängde sin väska.
Hejdå, Calle. Och glöm inte Arvid var den enda riktiga mannen i det här huset. Du svek honom. Det är oförlåtligt.
När ytterdörren slog igen, brast det för mig.
Jag insåg vad jag gjort. För en människa som aldrig älskade mig, hade jag krossat hjärtat på den enda som älskat mig förbehållslöst.
Jag kastade mig in i bilen och körde tillbaka till skogen.
Det regnade och var mitt i natten.
När jag kom fram till björken var kopplet söndergnagt, matskålen vält. Arvid var borta.
Arvid! Arvid! Snälla, pojken min! ropade jag desperat, irrande runt i det blöta snåret med rivmärken från buskarna i ansiktet.
Jag sökte i flera dagar, satte upp lappar, skrev i Facebook-grupper för bortsprungna hundar. Sov knappt, åt inget.
På fjärde dagen ringde de.
Du letar efter en schäfer? Vi hittade en på motorvägen, igenkörd av en lastbil.
Jag åkte dit.
Det var han.
Arvid hade säkert bitit av kopplet och försökt ta sig hem. Trots sina dåliga ben, all smärta och rädsla, sprang han hemåt. Till mig, trots sveket. Han dog vid vägrenen, utan att någonsin få komma in igen.
Jag begravde Arvid.
Två år har gått.
Jag lever nu ensam. Klarar inte att släppa någon nära. Varken litar på andra eller på mig själv längre.
Elin är lycklig med Lena och sitt lilla barn. Jag blev bara en parentes och ett svek. För henne var det bara “ett test, en bekväm ursäkt att lämna mig med all skuld.
Men jag jag jobbar numera ideellt på ett hundhem utanför stan. Jag städar burar, matar gamla hundar, läker sår, försöker sona mitt misstag.
Varje natt drömmer jag samma dröm: jag står intill björken, och Arvid ser på mig. Jag ropar, men han kommer inte. Han bara tittar, ingen vrede bara en hunds eviga, sorgsna längtan.
Den blicken är mitt livstrauma.
Min lärdom: Svek lämnar märken som inte försvinner. Offra aldrig vänner som alltid varit lojala, för den som ställer dig inför ultimatum. Den som älskar dig på riktigt kräver aldrig att du ska välja. Tvingar någon dig, har de redan svikit dig och då väntar bara förlust och ångest om du försöker hålla kvar.
