Vi har ju fortfarande saker att göra här hemma… Gamla Valborg kämpade sig fram till den slitna grindstolpen, hasade sig långsamt genom trädgården och fumlade länge med det rostiga låset innan hon steg in i sitt kalla, otrivna torp. Hon slog sig ner på stolen vid den kalla spisen – och det luktade övergivet och ogästvänligt i stugan. Bara tre månader hade hon varit borta, men takbjälkarna var redan klädda med spindelväv, den gammeldags stolen gnisslade sorgset, vinden tjöt i röret och huset tog emot henne ilsket: Var har du varit, husmor? Vem har du lämnat oss åt? Hur ska vi nu klara vintern? – Vänta lite, min vän, bara en stund… Jag ska elda, så vi får det varmt igen… För bara ett år sedan for gamla Valborg kvickt omkring i stugan: kalkade om, målade lister, bar in vatten. Den lilla spensliga gestalten böjde sig i vördnad inför ikonhyllan, donade vid vedspisen och rörde sig kvickt ute i trädgården – hann plantera, rensa, vattna. När Valborg och hennes gamla hus trivdes som bäst tillsammans, glimmade golvtiljorna under hennes snabba steg, dörrar och fönster slog upp vid minsta beröring av hennes slitna, men kärleksfulla händer, och vedspisen bakade de saftigaste bullar. Hon hade blivit änka tidigt, uppfostrat tre barn, gett dem utbildning och manér. Den ena sonen blev sjökapten, den andra militär och bosatte sig långt borta – sällan kom de hem. Bara yngsta dottern, Tamara, blev kvar i byn som chefsagronom, arbetade från morgon till kväll, hann knappt besöka modern mer än en söndag i veckan, då bjöds det på bullar och kärlek – men snart var arbetsveckan i gång igen. Det största glädjeämnet – barnbarnet Sofia. Hon växte nästan upp hos farmor. Och vilken flicka det blivit! En skönhet – stora grå ögon, långt lockigt hår som moget havre, strålande och tungt, och när hon satte upp det i svans föll lockarna ändå över axlarna så pojkarna i byn blev alldeles stumma. Smärt, stolt hållning – var fick en enkel lanttös all denna grace ifrån? Valborg var söt som ung, men jämförde man hennes ungdomsporträtt med Sofias, var det som att sätta en vallpiga intill en drottning… Och dessutom var hon klok. Sofia tog examen på Lantbruksuniversitetet i Uppsala och återvände till hemtrakten för att jobba som ekonom. Hon gifte sig med byns veterinär och enligt kommunens nybyggnadsprogram fick de ett nytt, rejält tegelhus – nästan som en herrgård. I farmors gamla torp blommade äppelträden och det var frodigt och grönt, men framför barnbarnets nya hus hade inget hunnit växa – bara tre taniga blommor. Och Sofia var ingen odlaresjäl – trots landet i blodet var hon ömtålig och starkt omhuldad av farmor, skyddad från alla drag och hårt arbete. Snart föddes lille Karl – då fanns ingen tid för vård av trädgård, och Sofia började locka farmor att flytta in till sig: “Kom, vårt hus är stort och modernt, du slipper elda!” När Valborg fyllde åttio och benen började säga ifrån, lät hon sig övertalas. Efter två månader hos Sofia hörde hon ändå: – Kära farmor, du vet att jag älskar dig! Men du bara sitter där… du brukar ju alltid arbeta, vara igång! Jag vill ju att du hjälper mig starta hushåll – men… – Jag kan inte längre, min flicka, benen bär mig inte… jag är gammal nu… – Hm… men när du bodde hemma var du minsann inte gammal… Så skickades farmor hem igen, besviken över att hon svikit sitt kära barnbarn. Ledsen och orkeslös släpade sig Valborg fram, benen ville knappt längre bära. Bara att ta sig från sängen till bordet blev nu en stor prestation – och att ta sig till kyrkan blev omöjligt. Prästen, fader Börje, brukade komma med mat, hjälpa till med eldningen och se över Valborg. Hon satt alltid vid köksbordet, skrev sina månadsbrev till sönerna. Inne i huset var det kyligt, spisen slocknad, men på hennes tyg var det ändå prydligt, långt över vad styrkan tillät. – Snälle Börje, hjälp mig skriva adresserna på kuverten. Med mina darriga händer kommer det annars aldrig fram! Fader Börje kastade en blick på brevet – stora, darriga bokstäver: “Jag har det väldigt bra, kära son. Allt finns, Gud vare tack!” Men arken var också fläckiga av tårar. Grannen Anna började titta till henne oftare, fader Börje tog med sig halva fiskpajen och hjälpte till med veden. På högtid körde Annas man, gamle sjömannen farbror Pelle, henne till kyrkan på motorcykel. Livet blev långsamt lite bättre – men Sofia visade sig inte. Några år gick och Sofia blev svårt sjuk. Hon diagnostiserades till slut med cancer – och slocknade på bara ett halvår. Hennes man blev kvar på kyrkogården, dränkte sorgen i sprit, och lille Karl – fyra år – var ingen sig behövde eller ville ta hand om. Tamara tog hem honom, men som arbetande agronom hade hon aldrig tid, så beslutet fattades att Karl skulle till kommunens internat – visserligen välskött, men ändå inget hem. Då, med farbror Pelle vid styret på sin gamla “Ural”, anlände Valborg till Tamara och satte ner foten: – Jag tar Karl till mig! – Mamma, du går knappt själv – hur ska du orka med ett barn? Det ska ju tvättas, lagas mat…! – Så länge jag lever går Karl inte på internat! Tamaras protester tystnade inför den annars milda moderns beslutsamhet, och snart packades Karls saker ner. Till bybornas förvåning skötte Valborg både sig själv och det lilla barnbarnet oväntat väl. När fader Börje kom på besök fann han stugan varm och hemtrevlig, Karl lyssnade lyckligt på “Bamses äventyr” och Valborg donade med bulldeg, rörde i kaksmeten och rörde sig lika lätt över golvet som förr: – Prästen, jag har bakat bullar! Vänta lite bara, ska skicka över färska till madam Elisabeth och lille Knut också! Väl hemma berättade fader Börje vad han sett, och hans fru Elisabeth slog upp morfars gamla dagbok och läste: “Gamla Hanna hade avverkat sitt långa liv. Allt var över, alla drömmar, känslor, förhoppningar – allt vilade under snön. Men när barnbarnet fick barn sitt och lilla nyfödda flickan skrek så att farmor inte fick dö i fred, satte sig plötsligt Hanna upp, letade tofflorna, och när familjen kom hem på kvällen gick gamle Hanna där och vyssjade den lilla nöjda spädbarnet – och så fick hon leva tio år till och hjälpa sin dotterdotter med lilla flickan.” Elisabeth avslutade: – Min gammelmormor sa som i visan: “Och att dö, det får väl vänta – vi har ju ännu saker att göra här hemma!” Och fader Börje log mot sin hustru.

Finns det inte alltid något hemma att pyssla med…

Mormor Valborg lyckades med möda få upp grinden, haltade fram till dörren, slet en lång stund med det gamla, rostiga låset innan hon trädde in i sitt kalla, obebodda hus och sjönk ner på stolen vid spisen.

Det luktade tomt och gammalt inne. Hon hade bara varit borta i tre månader, men redan hade spindelväv samlats i takhörnen, den gamla stolen knarrade sorgset, och vinden ven i skorstenen huset verkade argt: Var har du varit, kära husmor, vem skulle ta hand om oss? Hur ska vi överleva vintern nu?

Vänta, min vän, bara en stund, låt mig hämta andan… Jag ska elda på, så vi får lite värme…

För bara ett år sedan brukade mormor Valborg ila runt huset: måla, laga, hämta vatten från brunnen, putsa fönster. Den lilla spensliga kroppen bugade sig ofta inför ikonerna, pysslade vid spisen, eller svängde förbi trädgården för att plantera, rensa och vattna.

Och huset trivdes, levde upp med sin husmor; golvet knarrade glatt under hennes lätta steg, dörrar och fönster öppnades med lätthet för de nötta men duktiga händerna. Spisen bakade livfulla kanelbullar. De hade det bra tillsammans, Valborg och hennes gamla villa.

Hon blev änka alltför tidigt. Tre barn hade hon uppfostrat, alla fick utbildning och bra yrken. Äldste sonen är sjökapten, mellanpojken blev major inom armén, bägge bor långt bort och kommer sällan till landet.

Endast yngsta dottern, Tyra, stannade kvar hemma i byn, nu som chefagronom, hon sliter från morgon till kväll och hinner bara titta förbi om söndagarna, stanna för några bullar och sedan är det en hel vecka tills de ses igen.

Valborgs största tröst var barnbarnet Stina. Man kan nästan säga att lilla Stina växt upp hos mormor. Vilken tjej hon har blivit! Ett riktigt charmtroll, stora grå ögon och långt lockigt hår som glänser som solmogen havre över ryggen. Gör hon en hästsvans faller slingorna mjukt mot axlarna grabbarna i byn tappar hakan. Och vacker var hon med rak i ryggen, självsäker. Hur kunde en lantlig flicka få sådan grace?

Valborg hade själv varit söt som ung, men om man jämför de gamla fotona med Stinas, så är det som herdeflickan och drottningen…

Klok var hon också, Stina. Klarade jordbruksuniversitetet i Uppsala galant och flyttade sedan hem till byn igen, nu som ekonom. Hon gifte sig med en veterinär, och genom ett socialt projekt fick de ett nytt, riktigt rejält tegelhus.

Det var ett fantastiskt hem, ett riktigt hus med pondus efter dåtidens mått. Men det var bara det medan mormors trädgård kring huset alltid blomstrade, så fanns det än knappt någon växt vid den nya villan. Tre små buskar, sedan inget mer. Och Stina var ärligt talat inte så mycket för trädgårdsskötsel. Trots att hon var uppvuxen på landet var hon ömtålig och mormor försiktig med att hon inte blev kall eller trött.

Snart fick Stina en liten pojke, Viktor. Då fanns varken tid eller kraft för trädgården.

Stina bjöd då in mormor: Kom och bo hos oss, det är stort och varmt, du slipper elda och frysa! Och Valborg, nu åttio år gammal, började känna sig svag. Benen ville knappt bära henne längre. Till slut gav hon efter.

Hon bodde hos Stina ett par månader. Men så en dag hörde hon:

Mormor, jag älskar dig det vet du! Men varför sitter du ju bara still? Du har alltid varit i farten! Här har du satt dig ner men jag vill ju ha hjälp på gården, hade trott du skulle vara till hands…

Men lilla vän, jag orkar inte längre, benen vill inte hänga med… jag har blivit gammal…

Jaha… så fort du kom hit blev du gammal…

Kort därefter flyttade mormor tillbaka hem. Hon hade inte kunnat leva upp till förväntningarna hos sitt barnbarn, och den sorgen fick henne nästan sängliggande. Benen släpade mot golvet, att gå från säng till bord blev en pärs, och kyrkan var nu långt bortom räckhåll.

Prästen, Erik, kom själv och hälsade på, den ständiga hjälparen i kyrkans alla bestyr. Han såg sig runt med vaksamt öga.

Valborg satt vid bordet, sysselsatt med att skriva sina vanliga månadsbrev till sönerna.

Det var kyligt i köket, dåligt uppeldat, golvet iskallt. Själv bar hon sin varmaste men slitna kofta, en smutsig sjal och uttjänta tofflor, vilket var olikt henne som alltid varit så noga.

Erik suckade hon behövde någon som hjälpte henne. Kanske kunde Anna i granngården, fortfarande vital, ta sig an Valborg?

Han tog fram bröd, pepparkakor och halva en rykande varm laxpaj (en hälsning från prästfrun Malin). Med ärmarna uppkavlade tömde han askan ur spisen, bar in en rejäl hög ved, eldade på och satte stöket igång. Han hämtade vatten och ställde en stor, sotig tekittel på spisen.

Åh kära barn! Förlåt, jag menar: Erik, blir du snäll och hjälper mig med adresserna på kuverten? Min kråkskrift går ändå inte att läsa!

Erik skrev adresserna, kastade ett öga på de darriga raderna. Med stora, skakiga bokstäver hade hon skrivit: “Jag har det bra, min kära son. Allt jag behöver finns, och Gud är god mot mig!”

Men breven om Valborgs “goda liv” var fulla av suddiga bläckfläckar, och det var nog salta tårar där.

Anna tog rollen som stöd för henne och prästen såg till att Valborg kunde bikta sig och ta nattvard. På högtider skjutsade Annas make, gamle fiskaren Lennart, Valborg på motorcykel till kyrkan. Livet rullade försiktigt vidare.

Stina visade sig nästan aldrig och så, efter ett par år, blev hon svårt sjuk. Hon hade länge klagat på magen och trott det varit gastrit, men det var lungcancer. Ingen vet varför, men på ett halvår så dog Stina bort. Hennes man började spendera nätterna på kyrkogården, alltid berusad, alltid ensam. Fyraårige Viktor blev ett problem ingen ville ta i lortig och hungrig.

Tyra tog honom, men som chefagronom orkade hon inte med ansvaret och Viktor skulle nu skickas till kommunens internat, vilket visserligen hade bra rykte och engagerad rektor barnen fick mat och kunde vara hemma till helgen men det var ändå ingen riktig familj.

I den stunden anlände Valborg till Tyra i Lennarts gamla sidovagn till motorcykeln. Han satt där, bastant, i randig skjorta, med ankare och sjöjungfrur intatuerade på armarna båda såg stridslystna ut.

Jag tar Viktor till mig, sa Valborg.

Men mamma, du har knappt kraft att stå! Hur ska du orka med en liten grabb? Han behöver någon som lagar mat, tvättar…

Så länge jag lever går Viktor inte till internatet! svarade Valborg bestämt.

Tyras förvåning över mormors annars så milda väsen fick henne att samla ihop Viktors saker utan protest.

Så skjutsade Lennart hem både Valborg och Viktor, nästan bärande in dem. Grannarna skakade på huvudet: “Så snäll och god, men nu är hon väl inte klok… Hon behöver själv hjälp, och tar dit ett barn det är ju inget föl… Han behöver kärlek och omvårdnad… Tyra borde väl begripa bättre!”

Efter söndagens mässa gick prästen Erik till Valborg, orolig att det hela var ett elände.

Och där var varmt och ombonat. Viktor, nöjd och ren, låg på soffan och lyssnade på “Bamses äventyr” från en gammal grammofon. Den svaga, trötta mormodern flög runt i köket: smorde en plåt, knådade deg, blandade ägg och kvarg benen flög över golvet, just som förr.

Erik, snälla, jag bakar ostkaka… Vänta lite så får Malin och deras Klas varsin varm bit…

Erik återvände hem, fortfarande förundrad, och berättade för sin hustru.

Malin funderade några sekunder, tog sedan fram en tjock blå anteckningsbok, bläddrade och läste:

“Gamla Olga levde sitt långa liv och allt är över, alla drömmar, känslor, hopp allt vilar under det tysta snötäcket. Snart är det dags att gå dit ingen sorg eller sjukdom finns. En stormig februaridag satt Olga länge vid ikonerna, gick till sängs och bad familjen hämta prästen nu ska jag dö.

Hennes ansikte blev blekt som snödrivorna utanför.

När priestern kommit, bikten var avklarad, låg Olga sedan ett dygn, varken åt eller drack, knappt ens andades.

Då hördes ett spädbarnskrik i hallen dotterdottern Maja hade kommit hem från BB. Alla andra var på jobbet, så nu var en döende gammal gumma och en trött nybliven mor själva hemma. Maja, ovan, hade ännu ingen riktig mjölk och babyn skrek så hela huset darrade.

Olga lyfte mödosamt huvudet, hennes tomma blick blev klar, hon satte sig försiktigt, satte fötterna i tofflorna och stapplade iväg mot babyn.

När släkten kom hem fann de inte en döende mormor, utan en livfull Olga som gick runt i rummet och vaggade nöjt barnbarnsbarnet till ro, medan Maja låg och vilade på soffan.”

Malin slöt boken, såg på sin man, log och sa:

Min gammelmormor Vera Olga älskade mig så mycket att hon helt enkelt inte kunde dö. Hon sa alltid: “Att dö, det är för tidigt det finns så mycket kvar här hemma!”

Hon levde ytterligare tio år, hjälpte mamma, din svärmor Kristina, att ta hand om mig.

Och Erik log mjukt tillbaka mot sin hustru.