Kärlek visas inte utåt Anita kom ut ur den röda stugan med en full hink grismat och gick med rynkad panna förbi sin man Kent, som för tredje dagen i rad höll på med brunnen. Han ville tälja fina mönster så den skulle bli vacker, som om han inte hade viktigare saker att göra! Medan frun sköter om hushåll och djur, står han där med stämjärnet, täckt av spån, och ser på henne med ett leende. Vad är det för karl Gud har skickat henne? Han säger aldrig ett kärleksfullt ord, dunkar inte näven i bordet, bara jobbar tyst, ibland kommer han fram, tittar henne i ögonen och drar handen genom hennes tjocka, rågblonda fläta – det är all ömhet hon får. Men åh, vad hon längtar efter att bli kallad “morgonrodnad” och “min lilla svan”… Hon började grubbla över sitt kvinnoliv och snubblade nästan över gamla Bosse, gårdshunden. På en sekund var Kent där, tog tag i henne och gav hunden en sträng blick: – Vad är det med dig, Bosse, ska du ställa till olycka så du skadar matmor? Bosse sänkte skamset blicken och lufsade mot hundkojan. Anita blev återigen förvånad över hur väl djuren förstod hennes man. Hon hade en gång frågat honom varför, och han svarade bara: – Jag älskar djur, så de ger samma tillbaks. Anita längtade också efter kärlek, att bli buren på händerna, höra varma ord viskade i örat, och få blommor på kudden varje morgon… Men Kent var snål med ömhetsbetygelser; hon började faktiskt undra – älskar han henne ens ett litet dugg? – Gud vare med er, grannar, – hördes ett rop över staketet från grannen Ulf. – Kent, håller du fortfarande på med det där? Vem behöver dina sniderier egentligen? – Jag vill att mina barn ska växa upp till goda människor, när de ser på saker som är vackra. – Då måste du först skaffa några barn, – skrattade Ulf och blinkade åt Anita. Kent såg sorgset på sin fru, och Anita skyndade generad in i huset. Hon hade inte bråttom att skaffa barn, ville leva lite till för sig själv – hon var ju ung, vacker och hade knappt fått något av livet. Kent var visserligen reko, men inget att hetsa upp sig över. Grannen däremot – lång, bredaxlad, och alltid så vänlig. När han mötte henne på gården talade han så varmhjärtat att det lät som sommarskurarnas mjuka viskning: “Min daggdroppe, mitt solsken…” Hennes hjärta bultade hårt då, benen blev svaga, men Anita sprang alltid ifrån honom, vägrade hans anspelningar. Hon lovade ju när hon gifte sig att vara trogen, och hennes föräldrar hade lärt henne vikten av familjen. Men varför längtade hon ändå efter att titta ut genom fönstret och låta blicken möta grannens? Nästa morgon släppte Anita ut kon och stötte på Ulf vid grinden: – Lilla Anita, varför undviker du mig så? Är du rädd? Jag kan inte se mig mätt på dig, huvudet börjar snurra bara jag ser dig. Kom till mig i gryningen. När din Kent går på morgonfiske, då kommer du till mig. Jag lovar dig all ömhet, du blir världens lyckligaste kvinna med mig. Anita blossade, kinderna hettade, hjärtat satte fart men hon sa inget till Ulf, bara skyndade vidare. – Jag väntar på dig, – ropade han efter henne. Hela dagen tänkte Anita på honom. Hon ville så gärna ha kärlek och närhet, och Ulf var oemotståndlig. Men ändå kunde hon inte ta steget, inte riktigt. Men det fanns ju tid tills imorgon gryning… På kvällen hade Kent bastun varm. Han bjöd in grannen på ångbad, och Ulf tackade ja – slapp elda själv och sparade ved. Så satt de där bland björkris och ångpust, sålde av dem och stönade av välbehag. Efter badet gick de in i förstukvisten för att vila lite. Anita ställde fram en karaff hembränt och tilltugg, men kom på att hon glömt inlagda gurkorna i källaren. Hon gick för att hämta dem och hann precis höra samtalet genom den halvöppna dörren. – Varför är du så blyg, Kent, – mumlade Ulf, – följ med mig, du kommer inte ångra dig. Där finns änkor som vet hur man skämmer bort en karl – riktiga skönheter! Inte som din Anita, en grå liten mus. – Nej du min vän, – hörde Anita Kents låga men stadiga röst, – jag vill inte ha några skönheter, knappt vill jag tänka på det. Min fru är ingen grå mus, hon är den vackraste kvinnan i hela landet. Det finns ingen blomma, inget bär som är skönare än hon. När jag ser på henne märker jag inte ens solen – bara hennes älskade ögon och den smala midjan. Kärleken svämmar över i mig, men det är min sorg att jag inte kan säga henne de ord hon behöver. Jag vet att hon grämer sig över det. Jag är rädd att förlora henne, jag klarar mig inte en dag utan henne, kan inte andas ett andetag utan henne. Anita stod tyst och lyssnade, hjärtat bankade, en tår rann på kinden. Sen lyfte hon huvudet stolt, stegade in i förstukvisten och sa högt: – Skynda dig, granne… gå och värm änkor, vi har viktigare saker för oss, min man och jag. Snart har vi någon som kan titta på allt du snidat, Kent. Förlåt mig, min älskade, för mina dumma tankar och min blindhet. Jag höll lyckan i handen men såg det inte. Kom, nu har vi slösat nog med tid… Nästa morgon gick Kent inte ut och fiskade i gryningen.

Kärlek behöver inte visas upp

Annika klev ut ur stugan med en full hink grisfoder och gick ilsket förbi sin man, Henrik, som i tre dagar hade hållit på med brunnen. Nu hade han fått för sig att den skulle snidas med ornament, som om han inte hade annat att göra! Själv slet hon med sysslorna på gården, matade djuren, medan han stod där med stämjärnet i handen, täckt av spån, och log mot henne. Vad var det för make som Gud sänt henne? Aldrig några vackra ord, aldrig slår han näven i bordet ens, bara arbetar tyst för sig själv. Ibland kommer han fram, ser henne djupt i ögonen och smeker hennes tjocka blonda fläta med handen det är allt. Men hon längtade efter att få höra lilla solstråle, vitaste svan, allt det där…

Annika tänkte ledsamt på sitt eget kvinnoliv, och var nära att snubbla över gamle Rufs, familjens tax. Genast var Henrik där och tog emot henne, och gav hunden en sträng blick:
Du får se dig för, Rufs, så du inte ställer till med olyckor för matte.

Rufs sänkte skuldbelagt blicken och lommade in i sin koja. Annika häpnade återigen över hur väl djuren förstod hennes man. Hon hade frågat Henrik om det en gång, och han hade bara sagt:
Jag älskar djur, och de känner igen riktig omtanke.

Annika drömde också om kärlek att bli uppvaktad, att få varma ord viskade i örat och en blomma på kudden varje morgon Men Henrik var snål med ömheten, så till den grad att hon ibland tvivlade på om han alls älskade henne.

Gud välsigne, grannen! dök Niklas upp över staketet. Henrik, du håller fortfarande på med det där galenskapen? Vem bryr sig om snidade brunnspiror?

Jag vill att mina barn växer upp till fina människor, och förstår skönheten i det lilla, sa Henrik lugnt.

Men först måste du ha barn, skrattade Niklas och blinkade mot Annika.

Henrik såg sorgset på sin fru. Annika rodnade och skyndade sig in. Hon hade inte bråttom med barn. Ung, vacker, ville leva lite för sig själv dessutom var hennes man varken det ena eller det andra. Men grannen, han var en karl det! Lång, bredaxlad Henrik var inte dålig, men Niklas var riktigt stilig. Mötte han henne vid grinden var han alltid så mjuk i tonen, och hans ord strök över hennes själ som en sommarvind: Ljuva Annika, mitt solsken… Hjärtat bultade alltid, men hon rusade alltid ifrån honom, ville inte lyssna på lockelserna. När hon gifte sig lovade hon att vara trogen, föräldrarna hade hållit ihop i alla år och visat henne vad det betydde att värna om familjen.

Men ändå varför längtade hon efter att se honom genom fönstret, möta hans blick?

Nästa morgon drev Annika ut kon till hagen, och mötte Niklas vid grinden:
Annika, lilla ängel! Varför undviker du mig? Är du rädd? Jag kan inte se mig mätt på dig, hela huvudet snurrar när du går förbi.
Kom till mig imorgon bitti! Så fort din Henrik har gått till sjön och fiskat, kom över. Jag ska ge dig all värme du saknat, jag ska göra dig lycklig, ska du se.

Annika rodnade, kinderna blossade, hjärtat slog hårt, men hon svarade inget, bara skyndade förbi.
Jag kommer att vänta på dig, ropade han efter henne.

Resten av dagen tänkte Annika bara på honom. Hon längtade efter ömhet, och grannen var så väldig och hon kände hans blick brinna Men hon vågade ändå inte falla för frestelsen. Men det var ju fortfarande tid kvar till gryningen, kanske

På kvällen värmde Henrik bastun, bjöd över grannen på ett bastubad. Niklas tackade förstås ja, slapp tända sin egen och spara ved. Snart piskade de varandra med björkris, stönade av njutning, och därefter gick de ut i omklädningsrummet för att vila. Annika hade redan ställt fram en karaff hembränd snaps och en bricka med sill och bröd och kom på att det stod inlagda gurkor nere i källaren. Hon smög ner dit, tog gurkorna, och hörde ett samtal genom den halvöppna dörren. Hon stannade till, nyfiken.

Du är för trög, Henrik, viskade Niklas. Följ med mig ut ikväll, du kommer inte ångra dig. Där finns fina änkor, de ska ta hand om dig så du aldrig vill hem igen! Och sköna är de också, inte som din Annika en litet grå mus.

Nej, min vän, svarade Henrik lågt men stadigt. Jag vill inte ha någon annan, inte ens tänka på det. Min fru är ingen grå mus, för mig är hon den vackraste människan som finns. Det finns inget blomster eller bär på hela jorden som kan mäta sig med henne. När jag ser på henne försvinner solen för mina ögon, allt jag ser är hennes ögon och smala midja. Kärleken till henne är som en älv om våren stark och omöjlig att styra. Jag kan inte förklara det med ord, kan inte säga det som hon vill höra, men jag känner att hon blir ledsen för det ibland. Jag vet att jag är skyldig, rädd att förlora henne, för utan henne orkar jag inte leva ens en dag, ja inte ens dra ett andetag.

Annika stod stilla, hjärtat bultade och en tår rann tyst nerför kinden. Så rätade hon på ryggen, gick in i bastuomklädningsrummet och sade högt:
Gå nu, grannen, du har andra änkor att roa, jag och min man har viktigare saker att ta itu med hemma. Vi har ingen som ännu betraktar Henriks vackra sniderier. Förlåt mig, min älskade, för mina dumma tankar och min blindhet, jag hade lyckan i händerna utan att se det. Kom, nu slösar vi inte mer tid

Och nästa morgon, när gryningen kom, gick Henrik inte till sjön för att fiska.