Natalia kom hem från affären med tunga matkassar i händerna. Hon var nästan framme vid huset när hon plötsligt fick syn på en bil vid sin grind. – Vem kan det vara? Jag väntar väl ingen, tänkte hon. När Natalia närmade sig såg hon en ung man på gården. – Han har kommit! – utbrast hon och skyndade sig mot sonen för att krama om honom. – Vänta mamma. Jag har något att berätta, – sa sonen plötsligt och drog sig undan. – Vad har hänt? – frågade Natalia oroligt. – Det är bäst att du sätter dig ner, sa Viktor tyst. Natalia satte sig på bänken och gjorde sig redo för det värsta. Natalia Andersson bodde ensam i en vacker by. Mannen gick bort för två år sedan och den enda sonen Viktor, som åkt till Lund för att studera efter lumpen, återvände aldrig hem till mamma. Han jobbar nu på fabriken som ingenjör, först hyrde han lägenhet i Malmö, men nu har hela hans liv förändrats. Han varken berättade eller invigde modern i några detaljer. Han kom sällan hem, åtminstone tills han skaffade bil. Det senaste året hade han tittat förbi oftare, lite nu och då, utan att först ringa – med sig hade han alltid mat och kläder. Natalia Andersson ville inte ta emot, men han insisterade. Senast hade han gett henne en handstickad yllesjal. Men om sitt privatliv berättade han inget. Alltid bara: “Allt är bra, oroa dig inte.” Det var allt. Men goda grannar finns överallt. Hennes unga granne Vera hade nu anledning att åka in till Malmö. Den hjärtegoda mamman skickade hemgjord sylt och inlagda kantareller till sonen. Eftersom Natalia hade Viktors nya mobilnummer, ringde Vera upp honom och de träffades. – Oj, tant Natalia, han kom i bil med någon snygg tjej. Tog emot allting. Hälsar så gott och lovar att komma förbi. – Och vem är den där tjejen? undrade Natalia Andersson förbryllat. – Hur ska jag veta? Hon klev inte ens ur bilen. Men jag tror faktiskt att hon är äldre än honom, säkert minst fem år, lite rund, ordentligt sminkad. Natalia blev fundersam. Sonen har aldrig delat sitt privatliv med henne, kanske dags att fråga nästa gång. Och den gången dröjde inte länge. På väg hem från affären stod plötsligt Viktor med en liten pojke på gården. Bilen stod parkerad vid grinden. – Han har kommit! Hon skyndade sig för att krama om sonen, men han drog sig lite undan. – Hej mamma. Får jag presentera – det här är Jocke. Han är som min egen son numera. – Kliv in i huset, vi behöver väl inte stå ute och prata. Hon ställde snabbt fram mat; kokt potatis, inlagd kål, mjukt kött. Jocke satt tyst och petade bara i maten. När de var klara skickades pojken ut att leka. – Mamma, så här ligger det till, började Viktor. – Jag gifte mig förra året. Vi skrev bara papper med Helena, det här är hennes son. Jag berättade inget för dig, bli inte ledsen. Helena vill inte träffa sin svärmor. – Varför då? Vad har jag gjort, är jag för lantlig eller vadå? – Nej då. Hon hade det tufft med sin första svärmor, mycket bråk. Hon gick ifrån sin förra man på grund av det, de har båda gått bort nu. Hon ärvde lägenheten och bilen. När vi träffades flyttade jag in, och vi gifte oss. Men om svärmödrar vill hon inte höra talas om. – Så varför har du lämnat pojken hos mig? – Det är sommar nu, Helena är gravid och föder i augusti, svårt för henne med Jocke när jag jobbar hela dagarna. Du kan väl ha koll på honom till hösten, sen hämtar jag honom? – Självklart, men vill han ens vara här med farmor? – Det är inte hans sak att bestämma, sa han bara. Natalia blev fundersam över Helens inställning, men lät saken vara. Hon kände ju inte Helena, och en åttaåring i huset – det skulle nog gå bra. Snart blir hon mormor/farmor också – vilken glädje! Nästa morgon for sonen iväg, och Jocke stod och glodde ut genom fönstret, sur. Natalia gick fram och sa: – Ska vi börja vårt liv här nu? Du kan kalla mig farmor Natalia. Vilken klass börjar du i? – Tvåan, muttrade pojken utan att vända sig om. – Kom så ska jag visa dig hönsen och jordgubbslandet, snart kan du plocka bär. – Jag följer inte med. Min mamma säger att du är dum och att jag inte ska stanna här länge. Och hunden bryr jag mig inte om. – Så där ja! Hur vet din mamma att jag är dum när vi aldrig träffats? Sitt här du, om du vill, jag har annat att göra ute, min lille vän. Natalia sysselsatte sig i trädgård och hönshus. Hon hade inget stort jordbruk; mjölk, ost och grädde köpte hon av Vira-Mor, så bytte de ägg och bär. Så gick sommaren. Efter en vecka började Jocke gå ut allesammans ute på gården. Klappa hunden, äta jordgubbar, men inget särskilt jobb – det krävde hon heller inte. En dag följde han till och med med till affären och pratade massor på vägen hem. Sedan förändrades han; städade, hjälpte till, matade hunden och fick vänner bland byns pojkar. Han blev gladare, läste en gammal Robinson Crusoe-bok högt för farmor, och de skrattade åt Fredag medan hon stickade om kvällarna. Hon mindes sin egen son i samma ålder. I augusti kom Viktor med glada nyheter – en dotter! Lilla Julia, hämtas från BB imorgon, han ville bara berätta och se hur Jocke haft det. – Pappa, jag trivs bra hos farmor Natalia, får jag stanna ett tag till? Jag kan träffa lillasyster sen, när skolan börjar. Så Jocke stannade till september. Natalia hade stickat babyfilt, små sockar och mössa till Julia, vantar till svärdottern. Sonen tackade hjärtligt, kramade mamma, tog sonen i handen som en riktig karl, och for hem. I slutet av augusti sprang Jocke och spelade boll när bilen svängde upp framför huset. Ut steg en rund dam med bebis, och Viktor hjälpte dem ut. Jocke ropade: – Mamma är här! och snubblade på en sten, men grät inte, plockade själv blad till knät, som grabbarna hade lärt honom. Helena kysste sonen och gick hand i hand med maken in. – Hur kan du låta Jocke springa omkring här utan tillsyn? frågade hon kyligt. – Hej och välkommen, svarade Natalia. Här i byn springer pojkar ute hela dagarna, Jocke hjälper mig både i hus och kök. Natalia gick fram till lilla dottern, som sov i farmors famn. Glädjetårar i ögonen. Värdinnan bjöd gästerna på borsjtj och nybakt bröd, och började småprata. – Vi hämtar Jocke nu, sa Helena bestämt. Det blir ju skola, och ni har väl tröttnat på honom här. Jocke reste sig hastigt: – Jag vill inte till stan! Vill bo hos farmor Natalia! Och mamma, du ljög om att hon är dum. Hon är snäll! Helenas kinder blossade, ansiktet sårat. – Man säger inte så, Jocke! Be om ursäkt och gå ut på gården, men till vägen får du inte gå, sa Natalia lugnt. Jocke nickade, mumlade och gick ut. – Ta det lugnt, Helena. Han är snäll och väluppfostrad, bra jobbat. Det har varit en glädje att ha honom här. Låt honom gärna komma varje sommar, det vore en lycka. Men då började lilla Julia gråta, Helena rusade dit. Familjen stannade två dagar; Viktor lagade saker på gården, Helena satt mest med dottern, Natalia lagade mat, Jocke hjälpte till överallt och berättade om hur bra han haft det. När de skulle åka kramade Helena svärmor och sa: – Tack, mamma. Jag minns inte riktigt min egen, och visste inte att svärmödrar kunde vara så här. Förlåt mig. Jag älskar Viktor, han har blivit en fin man. – Nu är han din, min dotter. Det här är en stor glädje för mig. Ta gärna hit Jocke nästa sommar, jag har blivit så fäst vid honom. Så skildes de åt. Allt blev bra för familjen. Till vintern tog de med mamma till stan för att hjälpa till med barnen och hemmet. Svärmor och svärdotter trivdes tillsammans – till Viktor och Jockes stora lycka.

Gunilla kom släpande hem från ICA med halvt avdomnade fingrar runt plastpåsarna. Hon var redan nästan hemma, när hon fick syn på en bil utanför häcken. “Och vem kan det vara då? Jag har då inte bjudit någon,” tänkte hon medan hon lutade sig fram för att se bättre.

På gårdsplanen stod en ung man. “Men titta där, han har kommit!” hojtade Gunilla och hastade fram för att krama sin son. Men han såg lite avvaktande ut och höjde handen som stopptecken.

“Mamma, vänta. Jag måste berätta en sak,” sa Henrik försiktigt.

Gunilla sjönk ner på bänken bredvid syrenen, redo för att höra eländiga nyheter, för en svensk förbereder sig alltid på värsta tänkbara.

Gunilla Andersdotter bodde i sin röda stuga i utkanten av Ludvika. Maken hade gått bort för några år sedan, och sonen Henrik for till Linköping efter lumpen för att plugga, och blev sedan kvar där. Han jobbade numera som ingenjör på Saab, bodde först i andra hand, men på senare tid hade hans liv tydligen fått någon sorts nystart. Exakt vad sa han aldrig.

Han dök upp ibland, men sedan han skaffat bil blev besöken mer frekventa. Ofta kastade han sig in med några kassar mat från Willys, någon tröja, och brukade lämna presenter hon inte bett om. Senast var det en handstickad ullhalsduk. Fast om sitt liv sa han bara: “Jodå, det är bra, mamma. Oroa dig inte.” Punkt slut. Men i Ludvika finns alltid någon som vet mer än man tror.

Grannflickan Moa, som nu pluggade i Linköping, erbjöd sig att överräcka lingonsylt och inlagda kantareller till Henrik i storstan. De träffades över kaffe och skvaller.

“Gunilla, han kom i bil, men han hade nån dam med sig, allt togs med upp. Han hälsar så mycket, han tänkte komma och hälsa på snart,” sa Moa.

“Va? En dam?” Gunilla höjde på ögonbrynen.

“Jag vet inte vem hon är, hon gick då inte ur bilen ens. Men jag säger då: äldre än honom, säkert fem år, kraftig, mycket sminkja, jag säger bara det.”

Gunilla funderade. Aldrig hade Henrik pratat om sitt kärleksliv. Kanske dags att ställa lite diskreta frågor nästa gång, tänkte hon, och behövde inte vänta länge.

Nästa gång Gunilla kom hem från affären stod Henrik på gårdenoch med sig hade han en liten pojke.

“Han har kommit!” Gunilla halvsprang för att kramas, men Henrik backade ett steg:

“Hej, mamma. Det här är Emil. Han är som min son nu.”

“Jaså minsann! Kom in för katten, det är kallt ju, vi kan prata inne.”

Gunilla fixade snabbt mat. Kokt potatis, inlagd gurka, kålpudding och Steffens bondsmör slutade aldrig vara rätt för en svensk mormor.

Emil satt tyst vid bordet och rörde bara lite lätt i maten. När de ätit och druckit Gevalia och skickat pojken ut på tomten, satte sig Henrik bredvid Gunilla igen.

“Mamma, det är så här… Jag gifte mig förra året. Eller alltså, vi skrev papper, jag och Kristina. Och Emil är hennes son. Jag sa kanske inget för att… Kristina vill inte träffa någon svärmor.”

“Jaha? Och varför då, är jag nån slags spökkärring, menar hon, eller har jag gjort nåt brott?”

“Nej då. Hon hade det inte så kul med sin förra svärmormycket bråk. Hon flyttade från maken på grund av henne faktiskt. Både maken och gamla svärmor är borta nu, men det har satt spår. Hon vill inte ha något med svärmödrar att göra alls.”

“Men varför tar du då med Emil hit?”

“Det är ju sommar nu, och Kristina väntar barn. Hon föder i augusti, orkar inte med Emil självoch jag jobbar hela dagarna. Om du kan ta hand om honom tills hösten, sen tar jag tillbaks honom.”

“Visst, klart jag gör. Men vill han stanna då?”

“Honom frågar ingen. Kristina sa det är hans plikt. Han får göra som han blir tillsagd.”

Gunilla höjde på ögonbrynen men sa inget. Hon kände inte den där Kristina, så vad spelar det för roll vad hon tycker? En åttaåring i huset gör det knappast trångt, och snart kanske hon får en liten rikitg barnbarn med.

Nästa morgon rullade Henrik iväg, och Emil stod vid fönstret och såg lika purken ut som en katt som fått regn i pälsen.

“Dåså, Emil, nu ska vi ordna vårt sommarliv här. Du kan kalla mig mormor Gunilla. Vilken klass ska du börja i?

“Andra,” muttrade Emil utan att vända på huvudet.

“Ja, men följ med så visar jag mina höns och jordgubbar. Jordgubbarna är tidiga i år, du får samla snart.

“Jag tänker inte följa dig någonstans.

“Nähä? Jag bits inte, inte Atos hellerdet är min gamla ridgeback, men han bryr sig bara när brevbäraren kommer.

“Mamma sa att du är dum. Och jag ska inte stanna länge. Och din Atos bryr jag mig inte om!

“Jaså, det var som sjutton. Hur vet hon att jag är dum, vi har ju aldrig setts? Nåväl, sitt du kvar och sura jag går ut på gården, jobbet gör sig inte självt, min kära pojk.

Gunilla försvann ut och lät honom vara. Hon tänkte att Kristina säkert fått lida av elaka svärmödrar, så pass att hon nu skrämt livet ur sin pojke också. Men Gunilla tänkte kämpa med vänlighet och småkakor; ingen svensk mormor ger sig.

Hennes gård var beskedlig. Några höns, två ankor, men mjölk, ost och grädde köpte hon av grannen Lenamot några ägg eller några liter hallon från landet. Så höll man det vänskapligt.

En vecka gick. Emil började öppna dörren själv. Kunden, klappade Atos, smög åt sig jordgubbar, hjälpte dock ogärna till. Gunilla lät honom hållas. En dag skulle hon till Coop och frågade Emil om han ville gå med. Han svarade ja, och när de gick hem pratade han som en bäck på vårkanten.

Efter det blev pojken plötsligt hjälpsam. Han plockade undan hemma, vattnade landet, matade Atos, hängde med grannpojkarna och kom ofta inte in förrän Gunilla gick ut och ropade att kvällsfikat var klart.

Han började till och med läsa hennes gamla bok om Robinson Kruse fast pärmarna höll på att lossna redan när Henrik var liten. Emil återberättade hela boken på kvällarna och skrattade så Gunilla nästan slog knut på stickningen.

I augusti kom Henrik. De var lyckliga. Han hade fått en dotter tillsammans med Kristinalilla Julia. Henriks ögon glimmade när han åt Gunillas hembakta bullar.

“Pappa, jag har det jättebra med mormor Gunilla. Jag vill stanna kvar så länge jag kan! Jag kan träffa syrran senare, när skolan börjar.

Så blev Emil kvar till september. Gunilla överlämnade stickade sockor, en liten mössa och en fjäderlätt yllefilt till sitt barnbarn. Kristina fick ett par vantar. Henrik tackade sin mamma, pussade henne och skakade hand med Emil som om pojken var vuxen. Sedan åkte de.

Mot slutet av augusti lekte Emil fotboll med killarna på gatan när en bil närmade sig. Alla stirrade när bilen stannade utanför Gunillas hus. Ut klev en dam med barn på armen och så Henri. Han tog emot lilla Julia från sin fru, medan Emil rusade mot bilen.

“Mamma är här!” han hann inte långt innan han snubblade på en sten.

Han gnällde inte, utan gjorde som svenska ungar alltid: tryckte ett blad groblad mot sitt skrapade knä, precis som de stora killarna visat.

Kristina pussade sin son, tog honom i handen och följde efter sin man in.

“Så där, Emil springer tydligen fritt här? Han hade väl ändå kunnat vara mer under uppsikt? frågade Kristina istället för att säga hej.

“Hej, Kristina, svarade Gunilla med ett litet leende. “Här i Ludvika springer pojkar alltid lite som de vill. Emil hjälper till både i huset och i landet. Lite lek förtjänar han väl.

Gunilla böjde sig över vaggan och såg att barnbarnet sov sött som en liten nordisk älva, och fick tårar i ögonen.

Efter att ha serverat köttbullar med rårörda lingon och nybakt bröd, började Kristina meddela sina planer:

“Vi ska ta med Emil hem till stan. Dags för skolan. Det kan ju inte vara skoj för dig att ha honom här, och han längtar nog hem.

Då hoppade Emil upp från stolen och sa:

“Jag vill inte till stan! Jag vill bo här med mormor Gunilla! Och mamma, du ljög faktiskt om henne. Hon är jättesnäll!

Kristinas kinder blev röda som lingon, och hon svarade stelt:

“Så där säger man inte till sin mamma, Emil. Be om ursäkt och gå ut en stund men lämna inte gården!”

Emil böjde huvudet, mumlade ett “förlåt, jag lovar” och smet ut.

“Kristina, oroa dig inte för honom. Han är en fin pojke, väluppfostrad, det ska du ha tack för. Och vilket fint sommarminne! Du får gärna låta honom komma varje sommar, jag skulle bli så glad.

Då pep lillan till och Kristina skyndade till dottern. De stannade två dagar och Henrik skruvade med någon trasig ränna, Kristina gick på tå kring Julia, och Gunilla ställde fram mat och bullar till hela bunten. Emil var ständigt till hjälp: nu till pappa, nu till mormor eller vaggade sin syster.

Till slut var det dags att åka. Henrik kramade sin mamma, Emil vinkade tappert och Kristina kom fram till Gunilla, slog armarna om henne och sa:

“Tack, Gunilla. Jag kommer knappt ihåg min egen mamma, och visste inte att det finns såna svärmödrar som du. Förlåt mig och du har gjort Henrik till en riktig fin man.

“Släpp det nu, Kristina! Nu har du honom, och mig som bonus. Och Emil är som min egen numera.”

Så skildes de åt och det gick riktigt bra för hela familjen. På vintern flyttade Gunilla in till dem i stan för att hjälpa till med barnen, och plötsligt hördes inget gnäll mellan svärmor och svärdotter mycket till Henriks och Emils förtjusning.