Du tog min pappa från mig – Mamma, jag har flyttat in! Kan du tänka dig, äntligen! Oksana klämde mobiltelefonen mellan axeln och örat samtidigt som hon kämpade med den trilskande låset. Nyckeln gick trögt, som om den ville pröva sin nya ägare på riktigt. – Älskling, tack och lov! Och lägenheten, hur är den? Allt okej? – mammas röst lät både orolig och glad. – Perfekt! Ljus, rymlig. Balkongen i öster – precis som jag ville ha. Är pappa där? – Här är jag, här! – Viktors bas hördes. – Har satt på högtalaren. Så, har fågelungen lämnat boet? – Pappa, jag är tjugofem, ingen fågelunge. – För mig är du alltid det. Har du kollat låsen? Drar det från fönstren? Elementen… – Vicke, låt barnet få landa! – avbryter mamma. – Oksan, var försiktig nu där. Det är ändå nyproduktion, man vet aldrig vem som bor bredvid. Oksana skrattade, lyckades till slut med låset och gled in genom dörren. – Mamma, det är inget kollektiv från sjuttiotalet här. Fint hus, fina grannar. Det kommer att gå bra. Framöver flöt veckorna ihop i ett enda långvarigt maraton mellan byggvaruhus, möbelbutiker och den egna lägenheten. Oksana somnade med tapetkataloger på kudden och vaknade med tanken på vilken fogfärg som bäst passar till kaklet i badrummet. En lördagsförmiddag stod hon mitt i vardagsrummet och jämförde tygprover till gardiner när telefonen ringde. – Hur går det? – undrade pappa. – Långsamt men säkert. Idag väljer jag gardiner. Velar mellan “elfenbensvitt” och “skummad mjölk”. Vad tycker du? – Jag tycker det är samma färg, det är bara olika försäljare som döpt dem. – Pappa, du kan ingenting om nyanser! – Men jag kan el. Har du fått ordning på vägguttagen? Renoveringen åt upp tid, pengar och nerver, men varje nytt penseldrag med färg förvandlade de kala väggarna till ett riktigt hem. Oksana valde krämvita tapeter till sovrummet, hittade en snickare för laminatgolvet på eget initiativ, och klurade ut själv hur den lilla köket skulle kännas rymligare. När sista hantverkaren burit ut byggsoporna, satte sig Oksana direkt på golvet i den skinande rena vardagsrummet. Mjukt ljus silade genom de nya gardinerna och det luktade fräscht – och lite målarfärg. Hennes första riktiga hem… Tre dagar efter flytten stötte hon för första gången på grannen. Oksana krånglade med nycklarna vid dörren när det klickade till från andra sidan korridoren. – Jaså, nyinflyttad! – En kvinna runt trettio kom ut. Kort hår, knallrött läppstift, nyfikna ögon. – Jag heter Alina. Bor rakt över, så nu är vi grannar. – Oksana. Trevligt att träffas. – Behövs det socker, salt eller bara någon att prata med, så knacka på! Det känns lite konstigt första tiden i ett nytt hus, jag minns det. Alina var lätt att prata med. Snart satt de med te i Oksanas kök, diskutera bostadsrättsföreningens krångligheter och detaljer om planlösningen i deras trapphus. Alina tipsade om bästa bredbandet, pålitliga rörmokaren och var man hittar de färskaste råvarorna i kvarteret. – Du, jag har ett recept på äppelkaka som är rena himlen! – Alina bläddrade i sin mobil. – Jag skickar det direkt. Den tar en halvtimme, men det smakar som om man stått hela dagen vid spisen. – Gärna! Jag har inte ens invigt ugnen än. Veckorna gick och Oksana uppskattade att ha en så öppen människa nära. De stötte ihop i trappan, drack kaffe ihop ibland, bytte böcker. En lördag kom Viktor – för att hjälpa till med bokhyllan som absolut inte ville sitta fast på väggen. – Du har köpt fel plugg, – konstaterade pappa och inspekterade skruvarna. – Dessa passar till gips, men dina väggar är av betong. Men, jag har rätt saker i bilen. En timme senare satt hyllan ordentligt. Viktor bockade sig nöjt, samlade ihop verktygen och granskat resultatet. – Nu hänger den i tjugo år till. – Du är bäst, pappa! – Oksana kramade honom. De gick ner tillsammans, pratade om allt möjligt. Viktor frågade om jobbet, Oksana klagade på nya chefen som tappade dokument och blandade ihop deadlines. Utanför porten mötte de Alina – med kassar från ICA. – Hej! – Oksana vinkade. – Det här är min pappa, Viktor. Pappa, det här är Alina, min granne. – Trevligt att träffas, – log Viktor. Alina stelnade, höll blicken länge på Viktor, sedan på Oksana. Hennes leende blev märkligt stelt. – Detsamma, – sa hon snabbt och försvann in. Efter det förändrades allt. Morgonen därpå mötte Oksana Alina i trapphuset, hälsade som vanligt – men fick bara en kylig nick. Några dagar senare bjöd hon in på fika – Alina hänvisade till fullsatt schema, utan att lyssna klart. Och så började klagomålen… Första gången ringde störningsjouren på dörren kvart i nio. – Det har inkommit klagomål på störande musik, – sa polisen, lite besvärad. – Högljudda ljud, oväsen. – Vilken musik? – sa Oksana förbryllad. – Jag läser bok! – Tja, grannarna klagar… En ström av klagomål följde. Föreningen fick brev om “oupphörligt stampande”, “ständigt oväsen” och “musik på nätterna”. Polisen dök upp titt som tätt, bad om ursäkt och skakade på huvudet. Oksana visste varifrån det kom, men inte varför. Varje morgon blev ett lotteri – vad nu? Äggskal kletat på dörren? Kaffegrut bortstoppad i dörrspringan? En påse med potatisskal under dörrmattan? Hon steg upp en halvtimme tidigare för att städa undan innan jobbet. Händerna sved och en klump satt i halsen. – Det här kan inte fortsätta, mumlade hon, och googlade säkerhetskamera för tittöga. Installationen tog tjugo minuter. En liten linskamera i dörrens tittöga, kopplad till mobilen. Oksana väntade. Det behövdes inte länge. Klockan tre på natten blinkade skärmen till. Underdräkt med morgonrock och tofflor smög Alina ut och började metodiskt kleta något mörkt på Oksanas dörr. Systematiskt, noggrant, som ett jobb. Natten efter satt Oksana vaken. Vid halv tre hördes ett prassel utanför. Hon slet upp dörren. Alina stannade med en påse som klafsade. – Vad har jag gjort dig? – Oksana hörde själv hur svagt det lät. – Varför gör du så här mot mig? Alina satte försiktigt ner påsen, hennes ansikte snörptes ihop till en mask av gammal ilska. – Du? Du har inte gjort mig något. Men din lilla pappa… – Vad har min pappa med det här att göra? – Jo, han är min pappa också! – Alina nästan skrek nu. – Men dig har han tagit hand om, älskat och stöttat, mig övergav han när jag var tre! Han betalade inte ett öre, ringde aldrig! Vi överlevde knappt, medan han byggde lycka med din mamma! Så du har, kan man säga, tagit min pappa från mig! Oksana snubblade bakåt, slog ryggen mot dörrkarmen. – Du ljuger… – Ljuger jag? Fråga honom! Fråga om han minns Marina Sohlberg och dottern Alina – som han kastade ut ur livet, precis som skräp! Oksana stängde dörren och gled ner på golvet. Hennes tankar rusade: inte sant, inte sant, inte sant. Pappa kunde inte. Inte pappa. Nästa morgon åkte hon till föräldrarna. Hon övade på frågan hela vägen, men när hon såg sin vanliga pappa – lugn, med tidningen – fastnade orden. – Oksan! Vilken överraskning! – Viktor reste sig. – Mamma är på ICA, är strax hemma. – Pappa, jag måste fråga… – Oksana satte sig och vred på väskremmen. – Känner du någon som heter Marina Sohlberg? Viktor stelnade, tidningen föll till golvet. – Var har du… – Hennes dotter – min granne, den jag presenterade för dig. Hon säger att du är hennes pappa. En evighets tystnad följde. – Vi åker till henne, – sa Viktor plötsligt. – Nu. Jag måste reda ut det här. Resan hem till Oksana tog fyrtio minuter. De sa inget. Oksana såg ut på husen som svischade förbi och försökte pussla ihop sin trasiga värld. Alina öppnade genast, som om hon väntat. Hon kastade en blick på dem båda, men flyttade på sig. – Kommer du för att bekänna, – fräste hon till Viktor. – Trettio år för sent? – Jag är här för att förklara. – Viktor tog ett vikt papper ur innerfickan. – Läs det här. Alina tog pappret, tvivlande. När hon väl läst såg ansiktet ut som en storm: från ilska till förvåning, vidare till osäkerhet. – Vad…? – DNA-testet, – sa Viktor lugnt. – Jag gjorde det när din mamma försökte få underhåll. Testet sa: jag är inte din pappa. Marina var otrogen. Du är inte min dotter. Pappret föll ur Alinas hand… Oksana och Viktor lämnade grannens lägenhet. Hemma slöt Oksana pappa i en hård kram, tryckte ansiktet mot jackan. – Förlåt, pappa. Förlåt att jag trodde. Viktor smekte hennes hår – precis som han alltid gjort när hon var liten. – Du har inget att be om ursäkt för, älskling. Det är andras fel. Kontakten med Alina återhämtades aldrig. Oksana ville inte heller. Efter alla de elakheterna var respekten för den kvinnan för alltid förlorad…