Och så insåg hon att svärmor faktiskt inte var så elak som hon hade trott i alla år Morgonen den trettionde december var precis som alla andra, de senaste tolv åren, så länge Nadja och Jimpa hade levt tillsammans. Allt var som vanligt: han åkte ut tidigt på jakt och skulle inte komma hem förrän på nyårsafton till lunch, sonen var hos mormor, och Nadja var ensam hemma igen. Genom åren hade hon vant sig, Jimpa var en inbiten fiskare och jägare, spenderade alla helger och högtider i skogen oavsett väder, medan hon väntade hemma. Men just idag kände hon sig påtagligt ledsen och ensam. Tidigare brukade hon ägna sådana dagar åt städning och matlagning – det finns ju alltid något att göra hemma. Nyår var först imorgon, och som alltid skulle de fira hos svärmor, som de gjort alla tolv åren, inget nytt, allt som vanligt. Men idag förmådde hon inte göra någonting, allt föll ur händerna på henne. Därför kom väninnans samtal väldigt lägligt, Nadja blev faktiskt glad. Hennes bästa väninna sedan skoltiden, Irma, var alltid på gott humör, nyskild och brukade ha små fester hemma hos sig. Och så ringde hon: — Vadå, är du ensam hemma igen? Det var mer ett konstaterande än en fråga. — Jimpa i skogen som vanligt? Kom över ikväll, det blir en skön samling, varför sitta ensam och deppa? Nadja lovade inget och hade inte tänkt gå, men framåt kvällen blev ensamheten övermäktig. Hon började minnas, och just idag gjorde det extra ont att maken inte var där. Alla dessa år hade Nadja bara haft: hemmet, jobbet, sonen — och inget mer. De gick inte ut, Jimpa tyckte det var tråkigt att hälsa på folk, hade bara fiske och jakt i huvudet, och Nadja ville inte gå ensam. Därför åkte de inte heller på semester; det blev alltid hos Nadjas mamma ute på landet. Hon uppskattade förstås att maken kom så bra överens med svärmor, men hon själv hade velat se havet, resa, uppleva världen. På kvällen tänkte hon: varför inte hälsa på, då slipper jag sitta hemma själv? Hon gjorde sig i ordning och gick till Irma, där det var trevligt och fullt av skolkamrater och gamla vänner — Nadja hade en fantastisk kväll. Och viktigast av allt var att Grannen var där, hennes första kärlek från skolan. På något sätt blev det så att hon sov över hos honom – Nadja förstod knappt själv hur det gått till, även om hon inte drack mycket, så gjorde minnena att hon tappade fotfästet. Morgonen efter hade hon dåligt samvete och ville bara glömma det pinsamma misstaget, och flydde i princip från Grannens lägenhet. Hemma väntade en överraskning: det första hon såg var Jimmas kläder — han var hemma tidigare än vanligt. Hon fick nästan panik av rädsla. Om maken fick veta att hon inte sovit hemma… Hon såg redan framför sig skandalen och att han skulle lämna henne. Hon visste att han inte skulle förlåta — och hon skulle nog inte ha gjort det själv heller. Hon förbannade sig själv för att hon så dumt var på väg att förstöra sitt äktenskap; hon älskade ju sin man! Men så ringde telefonen: Det var svärmor. — Jag vet inte vad som händer hos er, men i natt ringde Jimpa, han fick inte tag på dig. Jag sa att du var hos moster Karin, hon mådde dåligt, så du var med henne – dra inte ner mig i det här nu… Från svärmor väntade Nadja sig minst av allt hjälp. De hade haft märkliga relationer, de grälade inte men Zinaida, svärmor, hade aldrig varit särdeles förtjust i sin svärdotter. Hon hade motsatt sig deras giftermål från början, tyckte de var för unga, och efteråt hade hon gjort de första åren svåra för Nadja. Först när de fick eget boende minimerades kontakten; de höll alltid neutralitet och sågs bara på familjehögtider. Men nu var Nadja henne tacksam, och plötsligt var hon inte ens rädd för vad som skulle hända – det viktigaste var att maken inte visste var hon varit. På kvällen åkte de tillsammans till svärmor, och Nadja passade på att prata med henne i köket när de blev ensamma. Hon ville erkänna och tacka, men svärmor ville inte ens höra på. — Men snälla du, tror du jag är mindre mänsklig än någon annan? Tror du inte jag vet hur det är att leva med någon som bara har sina egna intressen i huvudet? Jag är inte heller någon ängel. Ta din svärfar till exempel, han har sprungit i skogen ett helt liv. Tror du inte det kännts? Huvudsaken är att det inte blir en vana – du förstår vad jag menar? Nadja förstod, och dessutom upptäckte hon – svärmor var faktiskt inte en så elak typ som hon alltid trott, hon förstod. Så det hela slutade lyckligt, och Nadja lovade sig själv att aldrig mer lämna hemmet utan sin man.

Och dessutom insåg hon att svärmor inte alls var så jobbig som hon trott alla dessa år.

Morgonen den trettionde december var likadan som de andra under deras tolv år tillsammans, för så länge hade Elin och David levt ihop. Allt var som vanligt David åkte ut på jakt tidigt och skulle inte komma hem förrän till lunch på nyårsafton, sonen var hos mormor och Elin var ensam hemma igen.

Under alla dessa år hade hon vant sig. David var inbiten fiskare och jägare, spenderade alla helger och ledigheter i skogen oavsett väder, medan hon väntade hemma. Men just idag kände hon sig ovanligt ledsen och ensam.

Tidigare brukade hon fylla sådana dagar med städning, matlagning, ja, det fanns ju alltid något att göra hemma. Nyårsafton var ändå först imorgon, och den firade de hos svärmor varje år, lika invant och traditionsenligt. Men just idag ville hon ingenting, allt föll ur händerna på henne.

Då kom samtalet från hennes bästa vän väldigt lägligt Emma, vännen från skoltiden, som alltid var på gott humör, skild sedan länge och van vid att ordna små sammankomster hemma hos sig. Den här gången var inget undantag, hon ringde:
Jaså, är du ensam hemma igen, konstaterade Emma snarare än frågade. Har David stuckit till skogs igen? Kom hit ikväll! Vi blir ett härligt gäng, du behöver inte sitta hemma och deppa!

Elin lovade inget, hon tänkte egentligen inte gå, men framåt kvällen blev ensamheten outhärdlig. Hon började tänka tillbaka och just idag kändes det extra sorgligt att David inte var hos henne.

Alla dessa år hade Elin haft ett och samma liv hemmet, jobbet, sonen och inget mer. De gick aldrig ut, David trivdes inte bland folk, hade bara jakt och fiske i huvudet, och Elin ville inte gå någonstans ensam. Därför blev det aldrig någon semester, de hälsade alltid på hennes mamma i stugan. Det var förstås trevligt att David och hennes mor kom så bra överens, men hon längtade ändå till havet och ville se lite av världen.

Till slut tänkte hon: Varför inte gå, det är bättre än att sitta ensam? och tog sig till Emma. Det blev en rolig kväll, gamla klasskamrater och vänner skrattade tillsammans, och Elin hade verkligen trevligt.

Och så var där Henrik, hennes första förälskelse från skolan. Det bara blev så att de tillbringade natten ihop, Elin visste inte riktigt hur det gick till; hon hade knappt druckit något, men minnena tog över och allt bara försvann.

På morgonen skämdes hon. Det kändes pinsamt, och allt hon ville var att glömma hela fadäsen. Hon rusade bokstavligen hem från Henriks lägenhet.

Hemma väntade en överraskning det första hon såg när hon klev in över tröskeln var Davids kläder, han hade alltså kommit hem tidigare än vanligt. Elin fick svaga knän av oro, tänk om han misstänkt något? Hon såg redan framför sig hur det skulle sluta i gräl och separation. Hon visste att han aldrig skulle förlåta, och hon själv hade heller inte kunnat göra det.

Hon skällde tyst på sig själv hur hade hon kunnat riskera sitt äktenskap så dumt, när hon faktiskt älskade sin man? Men så ringde hemtelefonen och drog henne tillbaka till verkligheten.

Det var svärmor, Birgitta. Jag vet inte vad som försiggår mellan er, men i natt ringde David och fick inte tag på dig. Jag sa att du var hos moster Karin, som fått problem med hjärtat, så du var tvungen att åka dit. Så svik mig inte nu

Av alla hon kunde fått hjälp av, hade Elin aldrig trott på stöd från svärmor. De hade alltid haft ett märkligt förhållande, aldrig riktigt osams men Birgitta hade aldrig varit särskilt förtjust i Elin. Hon hade varit emot giftermålet och tyckte de var för unga. De första åren bodde de ihop och det var slitigt, men när de flyttade isär begränsade de kontakten till släktträffar och höll sig neutrala. Men idag var Elin tacksam, och allt annat spelade ingen roll huvudsaken var att David inte visste var hon egentligen varit.

På kvällen åkte de hem till svärmor, och när Elin fick en stund ensam med Birgitta i köket drog hon försiktigt upp kvällens händelser och tackade henne. Birgitta ville knappt lyssna.
Äh, du tror väl inte att jag är någon kall människa? Jag om någon vet vad det innebär att leva med någon som bara bryr sig om sina intressen. Jag är knappast ett helgon själv Ta min gubbe Per han har ju bott mer i skogen än hemma genom åren, tror du det alltid varit lätt? Det viktigaste är att det inte blir en vana du förstår nog vad jag menar, sa hon med en menande blick.

Elin förstod. Och för första gången insåg hon att svärmor inte alls var så besvärlig som hon trott hon förstod mer än Elin anat. Den här historien slutade gott och Elin bestämde sig för att aldrig mer gå hemifrån utan sin man.

Från nätet.