Jag har varit barnmorska i många år nu och har verkligen varit med om både fina och tuffa stunder på jobbet. Vi som jobbar på avdelningen försöker egentligen att inte tränga oss på eller lägga oss i familjers beslut, men ibland måste man bara särskilt när det handlar om att hjälpa någon som verkligen behöver det. Det hände för inte så länge sen, när jag skulle stötta en ung student, som precis hade fött en fantastisk liten flicka och direkt bad om att få adoptera bort henne.
Hon hette Tyra ett namn som verkligen är svenskt och ovanligt bland yngre idag och hon kom in till Sankt Görans sjukhus i Stockholm utan att ha gått till MVC eller fått någon som helst koll under hela graviditeten. Jag försökte fråga varför, men hon undvek mina frågor, och före förlossningen hann jag aldrig riktigt prata ordentligt med henne om det.
Det var ändå något med Tyra. Hon födde på ett så otroligt lugnt och naturligt sätt, helt utan att ha gått på föräldrautbildning eller lärt sig alla knep som många är så noga med idag. Hon låg stilla och tyst i förlossningssängen, följde noga mina instruktioner, och förlossningen gick verkligen smidigt. När den lilla tjejen låg i mina armar och skrek högt som om hon med hela sin kraft ville berätta för världen att hon anlänt började Tyra också gråta. Det rann tårar över hennes kinder, och jag sa till henne, så där spontant och glatt som jag brukar, att den lilla tösen var frisk och att vi skulle glädjas över henne.
Men bara någon timme senare, när vi var på BB, berättade Tyra att hon ville adoptera bort barnet och bad oss kontakta socialen.
Vi försökte verkligen prata med henne, övertyga henne om att vänta och känna efter, men hon vägrade amma sin dotter och ville mest bli lämnad i fred.
Den lilla flickan, som hade fått namnet Alva, ville inte alls ta modersmjölksersättningen, men så fort hon kände lukten av riktig bröstmjölk så sträckte hon ivrigt på huvudet och letade efter mammans bröst… men det fick hon inte.
Alva började gå ner i vikt, och nästa gång jag hade passet tog jag henne med mig och gick tillbaka till Tyra, trots att kollegorna försökte avråda mig. Jag förklarade försiktigt men bestämt att hennes beslut höll på att skada barnet, och nästan krävde att hon skulle försöka amma. När Tyra väl satte flickan till bröstet så greppade Alva direkt, och började sutta med en sådan hunger att det riktigt värmde i hjärtat. Jag sa att jag behövde ordna något akut och gick ut, mest för att ge dem tid tillsammans.
När jag kom tillbaka en halvtimme senare sov både mor och dotter ihop, och Tyra höll Alva så ömt i famnen. En stund senare kom de ut till mig i korridoren, satte sig vid mitt skrivbord och började berätta.
Det visade sig att pappan till flickan var en känd företagare från Stockholm. Han var gift, ville inte ha något med graviditeten att göra och hade erbjudit pengar till abort, men Tyra hade vägrat. När hon ändå bestämde sig för att behålla barnet berättade mannen allt för sin fru, som blev rasande och satte hård press på Tyra att adoptera bort barnet. Varken pengar eller hot hjälpte, och sedan försvann företagaren från stan och hans fru fortsatte pressa Tyra om adoption.
Till slut tittade Tyra rakt på mig, och sa lite trevande att hon ville behålla Alva, men inte visste hur hon skulle klara det boende på studentrum och utan pengar…
Jag försökte trösta henne, säga att hon var modig och att det skulle ordna sig så där som man säger när man menar det. Chefen på vår avdelning har ju bra kontakter i stan, så vi fick faktiskt tag på pappan rätt snabbt och bjöd in honom till ett möte. Företagaren kom, och till min förvåning var han ganska resonabel och ställde upp på att stå för både boende och pengar till Tyra. Han betalade hyran för ett år i förskott för en liten lägenhet till henne i Vasastan, och gav henne så pass mycket pengar mer än 160 000 kronor att hon skulle klara sig den första tiden, samt lovade att fortsätta hjälpa till med dottern framöver. Det kändes ändå som att hans samvete hade vaknat.
Hur det går för Tyra och Alva i framtiden vet jag ju inte men jag hoppas verkligen att de bygger ett tryggt, litet hem tillsammans. Man önskar dem bara kärlek och lugn nu, och att Tyra får ge sin fina dotter allt hon själv inte fått.
