– Mamma, jag har ju fyllt tio år nu, eller hur? – sa plötsligt Mikael när han kom hem från skolan. – Och vadå? – Mamman såg förvånat på sin son. – Hur menar du ”och vadå”? Har du redan glömt vad du och pappa lovade att jag skulle få när jag blev tio? – Få vadå? Vad har vi lovat dig? – Att jag skulle få skaffa hund. – Nej! – utbrast mamma skrämt. – Vad som helst, bara inte det! Vill du ha en el-sparkcykel istället? Den dyraste! Men då får du sluta tjata om hund. – Jaha, det är alltså så ni är? – sa Mikael besviket. – Ni lär mig att hålla ord, men själva glömmer ni era egna löften… Okej då… Så stängde han in sig på sitt rum, och kom inte ut förrän pappa kom hem. – Pappa, minns du vad du och mamma har lovat… – började Mikael, men pappa avbröt: – Mamma ringde och berättade om din önskan. Men varför vill du det här egentligen? – Pappa, jag har drömt om en hund jättelänge! Ni vet ju det! – Jo, jo. Du har läst för mycket om Lillebror och Karlsson och tror att du är lika liten. Har du ingen aning om hur dyr en rashund är? – Jag vill inte ha en rashund, – utbrast Mikael genast. – Det räcker med vilken hund som helst, även en hemlös. Jag har läst om övergivna hundar på nätet – de är så olyckliga. – Nej! – avbröt pappa. – Vadå, en blandrashund? Varför skulle vi vilja ha det? De är ju inte fina! Så här bestämmer vi: jag är med på att ta emot en hemlös hund – men bara om den både är ung och rashund. – Verkligen en sådan? – Mikael rynkade pannan. – Ja! – Pappa kastade en listig blick på mamma och blinkade diskret. – Du vill väl träna och gå på utställningar? En gammal hund går inte att träna. Så hittar du en ung, hemlös, vacker rashund i stan, ja då får du den. – Okej… – suckade pojken. För av hemlösa rashundar på gatan hade han aldrig sett någon. Men hoppet är det sista som överger en, så han bestämde sig för att försöka. På söndag ringde Mikael till sin vän Viktor, och efter lunch började de leta. Nästan halva stan gick de runt, men ingen övergiven rashund syntes till. Visst, många vackra hundar var ute på promenad, men alla hade någon i snöret. – Nu räcker det, – sa Mikael trött. – Jag visste att vi inte skulle hitta någon… – Vi kan väl åka till hundstallet nästa söndag, – föreslog Viktor. – Där har de faktiskt rashundar ibland. Jag har läst om det. Vi måste bara ta reda på adressen först. Men nu vill jag sitta och vila lite. De hittade en ledig bänk, satt och pratade om hur de skulle ta hand om en vacker hund från hundstallet, och sen gick de mot sitt kvarter. Plötsligt drog Viktor i Mikaels jackärm och pekade: – Mikael, titta! Mikael såg ditåt, och där stapplade en smutsig, vit liten valp längs trottoaren. – En blandras, – konstaterade Viktor och visslade. Valpen vände sig på visslingen och rusade glatt mot killarna, men stannade två meter ifrån dem. – Litar nog inte på folk, – sa Viktor igen. – Han har säkert blivit skrämd ordentligt. Mikael visslade också lite försiktigt och sträckte handen mot valpen. Valpen sträckte fram nosen mot Mikael, och när pojken kom nära viftade den lillsmutsiga svansen lite tveksamt. – Kom, Mikael – sa Viktor oroligt. – Du letar ju efter en rashund. En sådan här kan bara heta Knappen eller nåt. – Och så gick Viktor snabbt därifrån. Mikael klappade valpen lite till, men följde sen sin vän, lite sorgsen. Egentligen skulle han gärna tagit hem just den här lilla hunden. Då pep valpen bakom honom till. Mikael stannade, och valpen gnydde. Viktor stannade också, tittade och viskade: – Mikael, kom nu! Okej? Men titta inte tillbaka! Valpen ser på dig som om du är dess husse och tänker lämna honom… Kom! Viktor sprang iväg, men Mikael stod stilla. Till sist tog han ett steg, men någon ryckte då försiktigt i hans byxben. Han tittade ner rätt i valpens svarta, allvarliga ögon. Och där glömde Mikael allt – han lyfte upp hunden i famnen och höll den tätt mot bröstet. Han bestämde sig: om mamma och pappa inte säger ja, så rymmer han hemifrån. Med hunden. Men föräldrar har också stora hjärtan… Nästa dag möttes Mikael efter skolan av både mamma, pappa – och en nybadad, vit, glad Knappen.

Mamma, jag är ju redan tio år, eller hur? sa plötsligt Emil när han kom hem från skolan.
Ja, det stämmer, svarade mamma och såg förvånat på honom.
Och då Har du glömt vad du och pappa lovade mig när jag skulle fylla tio?
Lovade? Vad var det vi lovade egentligen?
Att jag skulle få skaffa hund.
Nej! utbrast mamma oroligt. Vad som helst utom det! Vill du ha en elsparkcykel istället? En riktigt dyr. Men på ett villkor du tar aldrig mer upp det där om hund.
Jaså, det är så ni är Emil tjurade och såg sårad ut. Och ändå säger ni alltid att man ska hålla vad man lovar Men det gäller tydligen inte er Jaha
Han stängde in sig på sitt rum och kom inte ut förrän pappa kommit hem från jobbet.
Pappa, du minns väl vad ni har lovat började Emil, men pappa avbröt honom.
Mamma har redan ringt mig och berättat! Men varför vill du ha en hund egentligen?
Pappa, jag har ju drömt om en hund jättelänge! Ni vet ju det!
Ja, ja, vi vet. Du har väl läst för mycket om Barnen i Bullerbyn och drömt dig bort. Men det är inte gratis, särskilt inte om det ska vara en rashund.
Men jag vill inte ha en rashund! sa Emil snabbt. Det går bra med vilken hund som helst. Till och med en hemlös. Jag läste om hemlösa hundar på nätet häromdagen. De är så sorgliga.
Nej, avbröt pappa. Vadå vilken som helst? Varför skulle vi ha en sådan? De är inte lika fina! Så här gör vi, Emil. Vi kan tänka oss att ta hand om en hemlös hund men bara om den är rashund och ung.
Måste det vara så? Emil såg missnöjd ut.
Ja, sa pappa finurligt och blinkade åt mamma. Du ska ju ändå träna och gå på hundutställningar med den, eller hur? Det är för sent att börja träna en gammal hund. Så hittar du en ung, vacker, hemlös rashund här i Uppsala, då kan vi tänka oss det.
Okej suckade Emil sorgset. Han hade aldrig sett någon hemlös rashund på gatorna. Men hoppet var det sista som övergav honom.
På söndagen ringde Emil sin kompis Olle och efter lunch gav de sig ut på jakt.
De promenerade genom halva Uppsala till kvällen, men inte en enda hemlös rashund såg de. Visst fanns det många fina hundar, men alla promenerade de med sina hussar och var i koppel.
Nä, nu räcker det, sa en trött Emil. Jag visste det, vi hittar ändå ingen
Vi åker väl till hundstallet nästa söndag istället, föreslog Olle. Där finns det ju ibland även rashundar, har jag läst. Vi måste bara kolla upp adressen. Men nu vill jag bara vila ett tag.
Killarna hittade en tom bänk där de satte sig och drömde om hur de skulle hämta hem en snygg hund från hundstallet och börja träna den tillsammans. De vilade en stund och började sedan dra sig hemåt.
Plötsligt drog Olle Emil i jackärmen och pekade bortåt trottoaren.
Kolla där, Emil.
Emil såg dit och fick syn på en liten smutsig vit hundvalp som sakta haltade fram längs gatan.
En blandras, konstaterade Olle och visslade lågt.
Valpen tittade bakåt och skuttade glad fram mot dem. Men på ett par meters avstånd stannade den tvärt.
Den litar inte på folk, sa Olle igen. Någon måste ha skrämt den ordentligt.
Emil visslade försiktigt och sträckte fram handen till valpen. Valpen krypte närmare, och när Emil kom riktigt nära sprang valpen inte iväg, utan viftade bara försiktigt på svansen.
Kom, vi går, Emil, sa Olle oroligt. Du ville ju hitta en rashund. En sån här hund kan bara kallas för Knappen. Olle vände sig och gick snabbt därifrån.
Emil klappade valpen lite till innan han ledsamt följde efter sin kompis. Ärligt talat hade han gärna tagit hem just den lilla hunden.
Plötsligt pep valpen bakom honom.
Emil stannade, och valpen gnydde.
Olle stannade också, kastade en blick på hunden och viskade:
Emil, häng med nu! Titta inte bakåt! Den där valpen stirrar på dig!
Hur då?
Som om du var hans husse, och nu lämnar du honom. Kom!
Olle sprang, men Emils ben ville inte lyda. Han stod stilla, vågade knappt titta tillbaka. Men när han väl började röra sig, kände han hur någon tassade mot hans byxben. Han såg ner och mötte ett par kloka svarta ögon.
Då glömde Emil allting annat, lyfte upp hunden i famnen och kramade henne. Han visste redan då sa mamma och pappa nej, skulle han rymma hemifrån. Tillsammans med henne.
Men det visade sig att även föräldrar kan mjukna. Nästa dag, när Emil kom hem från skolan, väntade inte bara mamma och pappa utan också en nybadad, vit och glad Knappen.