Fem bostäder i familjen – ändå måste vi hyra vårt eget boende Jag har vant mig vid situationen, ingenting förvånar mig längre. Här berättar jag hur det kommer sig att vår familj har fem lägenheter, men att vi ändå måste hyra vårt eget. Min mans föräldrar har sin egen bostad och dessutom två andra lägenheter i olika delar av stan som de hyr ut. De förklarar alltid med ett leende att de har jobbat ihop allt själva och förväntar sig att vi ska göra likadant. De verkar inte förstå att man förr i tiden fick lägenhet av kommunen eller genom jobbet på t.ex. industrin. Nu är det svårt att spara ihop till eget boende, särskilt när vi själva måste hyra. Mina egna föräldrar är faktiskt inte annorlunda. När min mormor gick bort ärvde jag hennes lägenhet, men eftersom jag var barn då bestämde mina föräldrar sig för att hyra ut mormors lägenhet tills jag blev myndig. Nu är jag vuxen, men mina föräldrar gillar så mycket att få pengar varje månad att de fortfarande inte låter mig bo där. Vi har hyrt en liten etta i flera år, och nästan alla våra pengar går dit. Ibland har vi haft så lite pengar att vi knappt har haft råd med mat. Nu är jag mammaledig. Min lön har aldrig varit särskilt bra, men utan barn gick det precis runt. Min man kämpar på och jobbar dubbla pass. Men idag behöver man en bra utbildning för att tjäna bra, och det har han inte. Han gick direkt från gymnasiet till lumpen, och sedan träffades vi – så det har aldrig funnits tid för studier. Det är väldigt irriterande att min mamma ber mig om hjälp med att välja nya kläder nästan varje vecka, när jag själv knappt har råd med vitaminer och frukt. Hon säger hela tiden att vi måste vara självständiga ekonomiskt. Hon tycker också att vi ska hjälpa henne och pappa, så att de kan resa jorden runt. Jag ogillar verkligen mina föräldrars och svärföräldrars inställning. De har allt och mer därtill, men vill ändå inte hjälpa sina barn. Jag förstår att man inte ska gå tom för att hjälpa, men om möjligheten finns – varför inte? Jag kommer aldrig förstå det, så när jag själv har barn ska de få allt och mer därtill. Vänner och bekanta försöker trösta oss med att vi kommer att ärva en stor förmögenhet en dag. Men jag är så besviken att jag inte vill ha något längre. De kan ta med sig alla sina lägenheter till andra sidan.

Jag har blivit så van vid min situation att det nästan känns som en svensk vana. Låt mig förklara hur vi i familjen har fem lägenheter, men ändå måste hyra själva.

Min mans föräldrar bor i sin egen lägenhet och har dessutom två andra lägenheter spridda över Stockholm de hyr ut båda. De brukar le lite finurligt och säga att de har jobbat sig till allt och att vi borde dra vårt eget strå till stacken. De verkar helt ha glömt bort att det förr i tiden gick att få en lägenhet från kommunen, eller att man kunde få ett boende om man jobbade typ på Volvo eller Electrolux. Nuförtiden är det nästintill omöjligt att spara ihop till egen bostad medan man samtidigt betalar för dyr hyra.

Mina föräldrar är, för att vara ärlig, inte ett dugg bättre än svärföräldrarna. När min mormor gick bort skrev hon över sin lägenhet till mig, men jag var fortfarande ett barn då. Så mina föräldrar började hyra ut mormors lägenhet och bestämde att jag får vänta till jag fyller 18. Nu är jag myndig, men mina föräldrar gillar visst månadsinkomsten så mycket att de inte släpper in mig där. Så lägenheten är fortfarande ett förbjudet område för mig.

I flera år har jag och min man hyrt en liten etta, en minimal Studentlägenhet på Södermalm, dit nästan hela vår lön går. Vissa månader har det varit havregrynsgröt både till frukost och middag. Nu är jag föräldraledig och kan knappt minnas att min lön någonsin varit bättre, men innan barnet kom lyckades vi ändå klara oss. Min man har två jobb han jobbar så mycket att han nästan skulle kunna kallas arbetarklassens idrottsstjärna. Men ska man tjäna riktigt bra i Sverige, behöver man hög utbildning, och det har han inte. Han gick direkt från gymnasiet till lumpen, sen träffades vi och vips var universitetsdrömmarna borta.

Det som verkligen retar mig är att min mamma regelbundet ber mig följa med på shoppingrundor när hon ska välja nya klänningar eller blusar, medan jag själv får ångest över att vi knappt har råd med vitaminer, ännu mindre blåbär. Samtidigt förespråkar hon att vi måste vara ekonomiskt självständiga och tycker att vi borde hjälpa henne och pappa de vill ut och resa, se hela världen och kanske en och annan svensk golfbana.

Visst är jag ganska trött på våra föräldrars attityd både mina och svärföräldrarna. De har småt hus, stora hus och några extra lägenheter, men de vill helst inte hjälpa sina barn. Jag fattar ju att man inte ska lämna över allt, särskilt inte om det innebär att de själva får leva på knäckebröd, men nu när de har möjlighet att hjälpa till, varför gör de inte det? Jag har svårt att förstå den svenska idén om att barnen ska klara sig själva, och lovar att när mina barn växer upp ska de få både lägenheter och extranycklar och kanske till och med semesterresor till Öland.

Kompisar säger alltid, Men du, ni kommer ju ändå ärva hela klabbet till slut! Men ärligt talat är jag så less på det här så de kan ta med sig lägenheterna in i nästa liv om nu det får plats på färjan till den svenska evigheten!