FÖR ALLA LIVETS SITUATIONER Vera slängde en blick på den gråtande kollegan, vände likgiltigt tillbaka till datorn och började snabbt skriva. – Du är då hjärtlös, Vera, – hörde hon av Olga, chefen. – Jag? Vad får dig att tro det? – Bara för att allt är bra i ditt privatliv behöver det inte vara så för alla andra. Du ser väl, flickan är förkrossad, du kunde ju visa lite empati, ge råd, dela erfarenheter nu när du har det så bra. – Jag? Dela mina erfarenheter? Med henne? Nja, det tror jag inte att Nadja skulle gilla. Jag försökte faktiskt, för fem år sen när hon kom till jobbet med blåtiror. Men det var inte hennes kille som slog henne, hon snubblade själv… så fort han stack, slutade blåtirorna synas – det var tredje som drog. Då tänkte jag stötta kollegan sådär, ni vet, dela med mig av erfarenheter. Och vips, då var det MITT fel. Sen fick jag höra av er andra att det där är kört, Nadja kan bäst själv. Då hette det att jag var en ond splittrare som la mig i hennes lycka. Hon sprang runt till spåkvinnor och försökte med kärleksmagi, nu går hon till psykolog istället. Bearbetar trauman. Men tycker hon lever samma mönster med nya namn, gång på gång. Så nej tack, jag delar inte ut näsdukar eller visar medlidande. – Men Vera, så kan du inte göra ändå. Vid lunch satt alla runt samma bord – och pratade bara om Nadjas före detta, svikaren och bedrageren. Vera åt tyst, tog en kaffe och satte sig för sig själv och scrollade på mobilen. – Vera, – satte sig alltid glada och runda Tanja bredvid, men idag såg hon dyster ut, – känner du verkligen inget för Nadja? – Tanja, vad väntar ni av mig? – Hon förstår ändå inte, – sa Irina, – Vera har ju sin Vasja, lever lyxliv och fattar inget om ensamhet. Försök få ut underhåll av såna där skitpappor. – Skulle inte ha skaffat barn då, dessutom så sent och okänt med vem, – muttrade Tanja Ivanovna, äldst på jobbet, kallad “tant Tanja” bakom ryggen. – Vera har rätt, Nadja gråter jämt, han bråkade även när hon var gravid, och innan dess också… Kvinnorna samlades i klunga runt alltid gråtande Nadja och gav råd. Vad hände sen? Jo, självsäkra och självständiga Nadja bestämde sig för att glänsa; trött på tårarna, mamman inkallad från landet för att passa Nadjas lilla och “det otacksamma” exet, medan Nadja försökte återhämta sig. Hon fixade ny lugg, tatuerade ögonbryn, klistrade fast fransar, tänkte pierca näsan men blev avrådd av hela kontoret. Och så började det röra på sig. – Han kommer få ångra sig, Nadja, peppade tjejerna, han kommer att gråta! – Det tror jag knappast, – sa Vera tyst, men hördes ändå. – Han kommer aldrig gråta, aldrig ångra sig. Och snart hittar Nadja en likadan. – Lätt att säga för dig med din Vasja! – Lätt… min Vasja är världens bästa, misshandlar inte, super inte, otrogen aldrig, älskar mig galet mycket! – Jo jo, alla män är lika… – Se upp, Vera, nån av oss snooar din Vasja! – Nej, han går inte på det. – Skulle inte va så säker… De drack vin och det blev vilt snack, till slut utmanade de Vera: – Vi drar hem till dig, får vi se om din Vasja kan motstå oss!? – Javisst, kom hit då. Och hela gänget följde Vera hem, fixade fika, fnissade i köket i väntan på den mystiske Vasja. – Han är kräsen, men han kommer snart, – sa Vera. Tillslut gick de flesta hem, kvar satt Nadja, Olga och Tanja för te och pladder i det lilla köket. Då kom någon hem… – Vasja, min lilla gosse, – jollrade Vera i hallen. De andra såg snopna ut när en stilig ung man steg in. – Det här är min son, Denis. Hur var det då med Vasja? – Vänta, Vasja är här, men han vilar efter operationen… ett par kastrationsstygn, markerade gardinerna hemma! Och in på armen klev… en katthane. Alla gapskrattade. – Så din “Vasja” var en katt!? – Precis. Ni satte ihop resten själva… jag har aldrig haft nån fantastisk make. Barn tidigt, skilsmässa, kämpat själv, föräldrar hjälpte, försökte igen… men slutade med att hitta min egen väg och leva med en katt istället. Ibland bjuder jag god middag hem, Vasja njuter, ingen tjatar, ingen rapporterar till någon. Man ska inte låtsas bara för att kunna säga att man har nån. Så lever vi. Nadja funderade, men kunde inte byta spår som Vera. Snart visslade hon åter om ny kärlek och blombud. Vera och tant Tanja smålog. – Hur är Misha? Hur är tassen? – Bra, Vera, pepprade sig nog på promenaden, men nu är han okej… barnbarnen vill han ska tävla, men nej, vi trivs bra utan! Nadja, ja, some skaffar djur, andra män… – Lycka till i alla fall! – Vad viskar ni om? – Om dig, Nadja, vi hoppas det går bra nu! – Jag fattar hur det ser ut, men jag klarar inte vara ensam… – Alla gör som de vill. Sen när Vera gick till parkeringen ropade Nadja: – Vera, kan du ge tips om katter? Vem ska man ta, hane eller hona? – Gå nu, du har annat för dig… men hör av dig om du vill veta mer! – Bara… för säkerhets skull…

FÖR ALL DEL

Vera kastade en blick på sin gråtande kollega, vände likgiltigt tillbaka till datorn och började snabbt skriva på tangentbordet.

Du är verkligen hjärtlös, Vera, sa Ulrika, avdelningschefen, över axeln.

Är jag? Vad får dig att tro det?

Bara för att det går bra för dig privat betyder inte det att alla andra har det likadant. Ser du inte att Elvira är helt förstörd? Det skulle inte skada dig att visa lite empati, kanske ge ett råd eller dela med dig av dina erfarenheter. Särskilt eftersom allt verkar flyta på för dig.

Jag? Dela med mig? Till henne? Inte direkt uppskattat, Ulrika. Jag gjorde faktiskt ett försök för fem år sen, när Elvira kom till jobbet med blåmärken. Då var du inte här än. Och nej, det var inte hennes kille som slog henne hon snubblade själv, föll illa. När han drog, försvann också blåmärkena. Det var hennes tredje kille som stack.

Jag fick för mig att jag skulle stötta min kollega, försöka dela med mig lite. Men vem blev fienden om inte jag! Kollegorna förklarade efteråt att det är lönlöst Elvira vet alltid bäst själv. Jag beskylldes för att vara elak och sabba Elviras lycka.

Hon sprang till spågummor och la pengar på allsköns kärleksbesvärjelser. Nuförtiden har hon blivit modern, springer till terapeuter och bearbetar barndomstrauman. Inte fattar hon att allt går i repris, bara med nya namn på spelarna. Så nej, ursäkta, jag tänker varken gråta eller räcka fram näsdukar.

Fast ändå, Vera Man får inte vara så kall, svarade Ulrika tyst.

Under lunchen, där alla satt trångt runt ett bord, pratade alla bara om Elviras ex svikaren, bedragaren. Vera åt under tystnad, hällde kaffe i muggen och drog sig undan till ett hörn för att bläddra i sociala medier och rensa tankarna.

Vera, suckade glada, runda Malin och slog sig ner bredvid henne, ärligt, känner du inte minsta medlidande med Elvira?

Malin, vad vill ni att jag ska göra?

Äsch, låt henne vara, ropade Irina i förbifarten, Vera har sin älskling Fredrik och lever som en prinsessa, hon kan inte förstå hur det känns att bli lämnad ensam med barn, ingen hjälp någonstans, ingen att luta sig mot. Lycka till med att ens få ut underhåll från den där farsan.

Hon borde väl ha tänkt efter innan ungen kom och, förlåt tjejer, i hennes ålder dessutom, suckade Gunilla, äldst i gänget. Vera har rätt. Hur länge har Elvira inte gråtit? Han drev henne halvt till vansinne när hon var gravid, och innan dess ja, herregud

Kvinnorna stod i en klunga kring Elvira och öste ur sig goda råd.

Vad händer? Jo, Elvira, stark och självständig, bestämde sig för att visa hela sitt register. Hon tröttnade på att gråta och kallade in mamma från Bollnäs för att hjälpa till med sonen och hela röran. Elvira restes långsamt upp igen.

Hon skaffade lugg, tatuerade sina ögonbryn, förlängde fransar och när hon föreslog piercing i näsan, övertalade alla henne att låta bli. Och sen, full fart.

Ingen fara, Elvira sa tjejerna uppmuntrande han kommer minsann att få ångra sig!

Nej, han kommer inte att ångra sig, mumlade Vera, knappt hörbart, men de halvfulla kollegorna hörde ända och krävde en förklaring.

Nej, förstår ni, han kommer varken att gråta, eller sakna henne. Och Elvira kommer snart hitta en till av samma sort.

Lätt för dig att säga, du har ju Fredrik han är väl inte sådan?

Nej, Fredrik är världens bästa, varken super eller är otrogna, älskar mig gränslöst.

Alla är de likadana ändå.

Vänta du bara, Vera din Fredrik är inte immun!

Skulle inte tro det.

Självsäker du!

Det krävs.

Vinpåslagen stegade tjejerna runt, nu fräcka och provocerande.

Kom igen, häng med hem till dig så får vi se om Fredrik kan motstå så mycket kvinnlig charm! Nej, du vågar väl inte bjuda oss rädd att någon av oss snor din Fredrik?

Kör på bara!

Alla till Vera! Kom Gunilla, hakar du på?

Inte jag, flickor min Ove väntar hemma. Men ni, åk ni! log Gunilla.

Som en skrattande flock stormade de in hemma hos Vera, stojade i köket.

Okej, tjejer, låt oss snabbt fixa nåt att bjuda på. Fredrik är inte hemma, så vi överraskar honom.

Slösa inte tid, han är petig och äter ändå inte mycket, skrattade Vera. Han kommer strax.

Det blev lite lugnare i gruppen, modet rann av dem och en efter en påmindes de om sysslor hemma. Tillslut var det bara Elvira, Ulrika och Malin kvar. De drack te i Veras mysiga kök, pratade lite tyst, aningen obekväma inför mötet med okände Fredrik, och började smyga på sig ytterkläderna.

Då hördes dörren.

Fredrik! Min lilla älskling, sade Vera barnsligt i hallen.

Alla kvinnor tystnade, stela, när en lång snygg kille kom in.

Då förstod alla så det var så det låg till; mannen var mycket yngre än Vera!

Här är han, tjejer min Simon.

Hur då Simon, vadå Simon, undrade alla.

Min son, Simon. Hur var det med Fredrik, Simon? Skötte han sig?

Japp, mamma, men nu måste han vila. Han kan springa runt inom några dagar. Men se till att han inte slickar där

Kvinnorna rodnade.

Vi kanske ska gå nu

Men vänta, ni har ju inte träffat Fredrik. Men var tysta, han har nämligen precis kommit hem efter operation. Simon och Lina, min svärdotter, skjutsade honom när jag jobbade kastrering, han markerade gardinerna igen Kom så ska ni få se.

Där låg han min Fredrik, sussade som bara en katt kan.

Alla kvinnor skyndade fnissande ut ur rummet.

Vera, det där är ju en katt!

Klart det är en katt Vad trodde ni?

Men mannen då?

Han finns inte. Ni drog era egna slutsatser när jag sa jag hade världens finaste man fick aldrig säga klart, och ni trodde vad ni ville tro.

Jag gifte mig tidigt, första kärleken, blabla, hoppade av studier, fick Simon. Tre år kämpade vi, sen gick vi skilda vägar. Föräldrarna hjälpte till. Nästa gång, vid trettio, gifte jag mig igen allt var underbart, han gjorde planer om familj, sa jag skulle föda hans pojke och flicka, men Simon skicka honom på militärskola eller i värsta fall till min mamma. Nä, han fick flytta hem till sin mamma, han gnällde men accepterade till slut trots att hans egen mamma också varit gift två gånger.

Sedan blev det jag och Simon ett bra tag. Tredje försöket i livet, nu när jag visste att jag inte längre var förstahandsvalet på marknaden och Gud älskar ju trefald. Men under dejtfasen fick han för sig att jag skulle vara otrogen och gav mig en blåtira av svartsjuka. Men Simon hade gått på judo sen han var sex, och vi tränade hemma så jag lärde mig ett och annat. Gav tillbaka så han flög ut genom dörren och bestämde mig: nu räcker det.

Simon gifte sig, jag blev lite ensam så skaffade jag Fredrik katten. Vi lever gott tillsammans. Bio, resor, ingen som ställer krav, ingen som maler sönder huvudet. Ibland bjuder jag på middag, han äter nöjt, och sen åker han hem till sig.

Simon fattade aldrig riktigt först. Varför bor ni inte ihop? frågade han. Men varför det? Vi är vuxna, har vanor, ärliga mot varandra. Hade vi varit ihop sedan unga år men vi har ingen gemensam historia som min bror och svägerska de, precis som mamma och pappa, är ett team sedan trettio år, men jag passar inte in i sånt.

Nej, jag och Fredrik har det bra.

Eller hur, min sötnos? Jag sa ju till dig: sluta skrika och kissa på gardinerna, annars blir det saxen!

Kvinnorna gick hem, tystare, särskilt Elvira.

Men Elvira kunde aldrig leva som Vera. Redan en månad senare fladdrade hon om ny pojkvän, fick skickade blomsterarrangemang till kontoret igen.

Vera och Gunilla log finurligt åt varann.

Hur är det med din Ove? Foten?

Jodå, Vera, han trampade på nåt på promenaden men nu har det läkt, tack och lov, på honom läker det som på hundar

Barnbarnen vill visa upp Ove på utställning men orka Vi har det bra ändå. Elvira verkar ha ordnat sig igen, ser jag.

Ja, Gunilla, vissa skaffar djur, andra män

Så är det Kanske har hon mer tur denna gång?

Vore väl skönt.

Vad pratar ni om?

Om dig, Elvira. Hoppas det går bra den här gången!

Hörrni, jag vet hur det verkar men ensamhet är inget för mig.

Och oss rör det inte. Alla lever sitt eget.

Vera? hördes Elviras röst när Vera var på väg mot parkeringen.

Kan du lära mig om katter? Vem är bäst hane eller hona?

Vi ses. De väntar på dig Vi tar det när det blir aktuellt, skrattade Vera.

Ja, ville bara veta. För säkerhets skullSolen låg lågt på parkeringen när Vera satte sig i bilen, och hon kunde se sin egen spegelbild i rutan samma sneda leende som alltid, men med nya fina rynkor vid ögonen. På dörren bakom henne dröjde Elvira kvar en sekund, viftade lite osäkert som till ett farväl eller kanske en början.

Vera startade motorn och lät radion fylla kupén med lågmäld musik. Tankarna snurrade om liv, val, återvändsgränder och nystarter. Om hur olika allt ändå kan vara, men att skrattet vid fikabordet eller en katt som spinner i famnen kan väga upp en hel storm.

Hon körde långsamt iväg och tänkte att det kanske var just så det skulle vara. Vissa valde människor, andra valde sig själva och ibland var det bästa sällskapet det med minst prat och flest morrhår.

Såg sig om i backspegeln, ett sista ögonkast mot kontoret och Elvira som vinkade lite till, nu omgiven av sina vänner, ett leende på läpparna för stunden, i alla fall, hel.

Vera log, strök med tummen över ratten och visste att hemma väntade Fredrik, alltid lika nöjd oberoende av vad världen väntade sig från honom. Och hon hon var precis där hon skulle vara.

Kanske, tänkte hon, måste man inte förstå eller fixa allt för att få vara nöjd. Ibland räckte det att ha gjort sina försök, släppa taget där man behövde och gosa ned sig i soffan hos den som spinner, till och med när man själv inte riktigt orkar trösta.

Bilarna gled förbi på den kvällsblå vägen, och Vera gjorde sig beredd att möta kvällen precis som den kom, med ett litet, dovt skratt för sig själv och den tysta vissheten om att oavsett vad andra trodde, behövde hon inte längre någon annans kaos för att känna sig levande.

Där, mellan världar, lät hon sig bara finnas. Och i köksfönstret hemma blinkade ett par gula ögon tryggt tillbaka.