Lycklig Misstag…
Jag växte upp i en splittrad familj utan pappa. Det var min mamma och mormor som tog hand om mig. Redan under mina tidiga år på förskolan började jag känna av saknaden efter en pappa. Och i lågstadiet! Jag var så avundsjuk på mina klasskamrater som med stolthet gick hand i hand med sina långa, trygga pappor, lekte och cyklade tillsammans med dem, och körde bil. Allra värst kändes det när någon pappa gav sin dotter eller son en kram och de skrattade högt, tillsammans Gud, när jag såg det från sidan tänkte jag bara: “Vilken lycka det måste vara”
Jag hade också sett min egen pappa men bara på ett enda fotografi. Där log han också, som de andra papporna… fast inte mot mig.
Mamma sa att han var forskare, att han arbetade långt uppe i norr, så långt bort att han inte kunde komma hem. Han reste dit och jobbade där, men skickade presenter till mina födelsedagar.
I tredje klass förstod jag till min sorg att någon pappa-forskare existerade inte i mitt liv och aldrig hade gjort det heller! Jag råkade höra mamma säga till mormor att hon inte orkade längre låtsas och ge presenter “från pappa”, som egentligen övergivit oss. Han levde gott, men hade aldrig ringt mig, aldrig sagt grattis på födelsedagen eller på jul.
“Anton älskar ju högtiderna,” sa mamma. “Det är de enda stunderna då han får lite stöd om så från någon avlägsen, mystisk men ändå släkting.” Då, precis innan min nästa födelsedag, sa jag till mamma och mormor att jag inte ville ha några presenter “från pappa” på mina älskade högtider jag ville bara ha min favorittårta, Prinsesstårta, och inget mer.
Vi hade det inte fett, levde på två små löner från mamma och mormor. Så när jag blev student började jag extrajobba som bärare på Centralstationen och i butiker. En dag frågade grannen, Sven, om jag ville ta ett jobb som Tomten i förskolor och familjer inför julen i hans ställe. Jag tackade nej direkt till förskolorna. Det kändes för svårt hela teaterföreställningar, att jobba med någon som skulle spela Lucia. Men de egna hembesöken på julafton gick jag med på.
Sven gav mig anteckningsboken med rim och gåtor, och alla adresser till familjerna som bokat besök. Repertoaren var lätt att öva in mycket lättare än att klara en avancerad tenta. Men nervositeten för att göra bort mig var stor.
Till min förvåning gick det lysande första gången. Efter att jag besökt alla familjer och kom hem utmattad men nöjd räknade jag ihop min förtjänst och blev så glad att jag nästan började dansa. Aldrig hade jag tjänat så mycket på ett halvår som jag nu gjorde på en enda kväll.
Sedan jobbade jag som Tomten varje vinter, och på sommaren hyrde jag in mig i studentbygglag. När jag pluggade hade jag inte mycket tid för privatliv studierna och småjobb tog all min energi. Det blev några tjejer, men giftermål kom aldrig på fråga. “När jag tagit examen och fått ett bra jobb, då, först, kan jag tänka på att bilda familj,” drömde jag.
Så, efter examen, började jag som ingenjör på ett företag, men bara i en ganska enkel roll. Jag bestämde mig för att spara ihop pengar till en begagnad Volvo. Familjen levde helt okej, men till bilen räckte det ändå inte och jag längtade så efter den där friheten. Då tog jag återigen på mig Tomteuppdraget. Mamma plockade fram min gamla tomtedräkt, putsade upp den och satte fast massor av glitter så den blänkte som aldrig förr. Den stora vita lösskägget dolde mitt ansikte. Jag limmade fast extra buskiga ögonbryn, och när jag såg mig i spegeln blev jag riktigt nöjd.
Mamma suckade och sa: “Anton, det är dags att skaffa egna barn, du roar ju bara andras.” “Det kommer, mamma,” sa jag och pussade henne på kinden. “Önska mig lycka till!”
En vecka före jul lade jag ut en annons i lokaltidningen, och femton förfrågningar kom in. Efter att ha bockat av sex adresser läste jag nästa: “Trädgårdsgatan 6, lgh 19”. Jag hoppade av spårvagnen och gick mot huset. Trädgårdsgatan låg nästan i utkanten av staden, dåligt upplyst. Men jag hittade snabbt hus nummer 6, gick upp till andra våningen och ringde på. En liten pojke på femsex år öppnade dörren.
“På en glänta i skogen, där bor jag i min lilla stuga” började jag med mitt vanliga rim. Men pojken avbröt mig: “Vi har inte bokat Tomten!”
“Tomten bjuder in sig själv till snälla barn!” kontrade jag snabbt, men kände mig osäker. “Är mamma eller pappa hemma?” frågade jag. “Nej. Mamma är hos grann-mormor och ger en spruta. Hon kommer snart hem.” “Vad heter du då?” “Anton.”
“Vilken slump, ett namn som mitt eget,” tänkte jag, förvånad. Men jag sa inget, jag var ju Tomten nu!
“Anton, var står er julgran?” “I mitt rum,” svarade han och tog min hand. Rummet, liksom hela den lilla lägenheten, var mycket enkelt möblerad. På ett litet bord bredvid sängen fanns ingen gran, bara en liten kvist granris i en stor syltburk, pyntad med små leksaker och en skakig girlang med färgglada lampor. Där bredvid stod två foton i lika ramar en man och en kvinna. Jag tittade närmare och stelnade till. På ena fotot såg jag mig själv!
“Det där kan ju inte stämma” tänkte jag. Men jag kollade igen det var verkligen min gamla studentbild i vindjacka. På andra bilden var det en kvinna Lovisa Svensson. Jag hade träffat henne på ett studentbygge en sommar. Fast nu var bilden ny, hon såg vuxen ut, med milda men sorgsna ögon, lik ändå den glada, unga Lovisa jag mindes.
“Vem är det?” frågade jag, med skakig röst. “Det är min mamma.” “Din?” “Ja.” “Heter hon Lovisa?” slapp det ur mig. “Oj, du gissade rätt! Då är du ju Tomten på riktigt! Jag trodde inte att han fanns.” “Och det där då?” sa jag, pekandes på mitt eget ansikte, och började förstå att Anton var min son. “Det är min pappa! Han är forskare långt norrut, på en jättestor isflak! Mamma säger att han reste när jag var liten, därför har jag aldrig sett honom, minns honom inte ens. Men han skickar alltid presenter till jul och på min födelsedag och Tomten gömmer dem under kudden på natten.”
Jag blev mållös. Plötsligt mindes jag mitt eget “pappa forskare”-barndomsminne. Är alla barn till övergivna pappor forskarbarn borttappade i norr, undrade jag? Jag var nu en av dessa pappor. Det gjorde så ont i hjärtat.
Jag kom ihåg vår korta, intensiva romans Lovisas och min. Efteråt bytte vi telefonnummer, men när jag kom hem glömde jag ringa och några dagar senare blev min mobil stulen. Jag tänkte ofta på henne, men studier, vänner och tiden sköt undan minnena.
Men hon bodde alltså i samma stad, hade aldrig glömt mig, och uppfostrade min son och ställde mina fotografier bredvid sina egna. Jag skulle just berätta för Anton att jag var hans pappa då dörren öppnades och Lovisa klev in: “Förlåt att jag blev sen, Anton. Vi fick ta mormor Elsa till akuten.”
När hon såg mig utbrast hon: “Oj, vi har inte bokat Tomten!” Tårarna sprutade av lycka, jag ryckte av mig mössa och lösskägg, slet bort de fluffiga ögonbrynen: “Anton!?” sa Lovisa chockad. Hon sjönk ner på pallen i hallen och började gråta, så högt att lilla Anton blev rädd. Men Lovisa lugnade sig snabbt när hon såg sin son.
Jag förklarade att jag kommit från norra Sverige och blivit Tomten för att överraska dem båda. Anton var överlycklig, skrattade, sjöng, läste dikter och höll oss i handen medan han läste, som om han var rädd att jag skulle försvinna igen. Presenten glömde han, han visste ju att Tomten skulle lägga pappas paket under kudden.
Anton somnade, och Lovisa och jag pratade hela natten som om ingen tid gått alls. På morgonen sprang jag till ICA för att köpa en extra present och insåg då att jag av misstag gått in i fel hus. Det var Trädgårdsgatan 6A, när jag skulle till 6. Den lilla bokstaven “A” missade jag i mörkret. Men i verkligheten var det rätt adress, rätt hem för mig!
“Vilket lyckligt, avgörande misstag,” tänkte jag med ett leende.
Nu är vi tre! Vi är så lyckliga.
Mamma och mormor kan inte vara lyckligare över sitt barnbarn och barnbarnsbarn Anton Antonsson!
