Min bror vill absolut inte att mamma ska till äldreboendet, men han vill inte heller ta hem henne det finns inget utrymme!
I tre månader har vi tjafsat om mamma. Efter hennes stroke är hon inte riktigt med på noterna längre. Hon glömmer allt hela tiden och måste ha någon bredvid sig jämt. Och vem får, förstås, ta hand om henne? Japp, Yours Truly. Helt plötsligt har jag blivit extrapris på dagisfröken fast för min egen mor. Jag har jobb, hem, familj. Hur ska jag klona mig själv, undrar jag? Jag föreslår äldreboende, men då får min bror ett spel och säger att jag är ett hjärtlöst monster. Men att ta hem mamma till sig nej tack. Han bor ju i sin frus lägenhet och där finns tydligen bara plats för två vuxna och en väldigt stor tv.
En gång i tiden var vi en sådan där typisk svensk kärnfamilj. Mamma, pappa, jag och min bror endast ett år mellan oss. Föräldrarna fick oss sent, så nu är jag 36 och min bror 35. Mamma är 72. Allt var lugnt tills pappa dog.
Sen flyttade min bror till Lund för att plugga och blev kvar där, gifte sig och körde på sitt. Jag stannade i hemstaden, ja lilla Västerås, förstås. Flyttade hemifrån när jag gifte mig, vi hyrde först, skulle så småningom köpa lägenhet och skaffa barn. Sådana där storslagna planer som aldrig blir riktigt som man tänkt.
Pappa dog bara för två år sen och mamma blev helt plötsligt så där typiskt svensk-melankolisk; trött, ledsen, såg allt genom en dimma. Hon blev gammal på en eftermiddag. Hälsan började svikta. Och sex månader senare kom stroken. Ingen trodde hon skulle klara sig förlamad, pratade osammanhängande, armar och ben ville inte vara med. Hon repade sig, men psyket tog en smäll.
Läkarna säger att det går inte att fixa. Så, det var bara att börja rodda. Jag, min man och barnen flyttade till mammas tvåa. Jag bytte jobb, började frilansa så jag kunde vara hemma och se till henne. Lämna henne själv var helt otänkbart. Sen när hon kunde gå igen blev det inte precis enklare.
Hon sluddrade, gick vilse, vi irrade rundor efter henne, och hon grät och sa att pappa väntade någonstans. Skrattfesten fortsatte. Sov knappt, ständigt på helspänn tänk om hon går ut och försvinner. Jobbet? Ja, det var ett skämt. Kan inte fokusera ordentligt. Min man började prata om äldreboende.
Det är inte billigt räknade ut att om vi skippar resan till Gran Canaria nästa år, så kanske det går ihop, typ. Och så säger han: Du har ju brorsan. Han får också bidra med några tusenlappar. Det är rättvist.
Jag försöker bestämma mig, men inser att livet faktiskt består av svåra beslut. Hur länge ska vi hålla på så här? Mamma får vård och omsorg dygnet runt där. Jag åkte och kollade på boendet. Svindyrt, men vad gör man?
Sen ringde jag brorsan och la korten på bordet. Hoppades att han skulle vara vettig. Han fick fullständig frispel, såklart.
Har du blivit galen? Hur kan du skicka din egen mamma till ett hem? Och du vet väl inte ens hur de behandlar folk där? Saknar du hjärta? Han gallskriker i telefonen. Vill du bara bli av med henne, eller?
Jag försökte förklara, men han var inte intresserad. Så jag fortsätter att ta hand om mamma. Börjar känna att jag snart är redo för ett eget boende, typ… på psyket. Försöker igen med brorsan. Ingen förändring där.
Jag kan aldrig göra så mot mamma! säger han. Hon tog hand om oss, hon kämpade, gav oss utbildning, och nu vill du dumpa henne på institution? Hon gnällde aldrig!
Vi båda är skyldiga henne, men varför är det bara jag som betalar av den här skulden? Ogillar du min idé, kan du komma och ta med mamma hem till dig. Visa din godhet där!
Du vet ju att jag bor hos min fru. Hur ska jag få henne att ta hand om svärmor?
Jaha, men min man kan ta hand om svärmor medan din fru inte kan? Vi bor ju båda med mamma. Därför är det mitt ansvar?
Jag sa till honom att jag kan flytta ut, så får han och hans fru ta över. Men han tvekade, klagade om jobbet som kräver fokus och att jag bara försöker smita undan.
Vardagen känns som att delta i Robinson för föräldravårdare. Förnuftet säger att äldreboende är bästa lösningen. Alla får det lättare. Men jag är rädd att känna mig som en usel dotter. Min man stöttar mig, säger att mamma får det bra där och att vi borde tänka på vårt eget liv.
Nu har jag bestämt jag väntar en vecka. Om brorsan inte dyker upp, gör jag som jag vill. Det blir äldreboende för mamma. Alla kan ge råd, men ingen vet hur tufft det är förrän de gör det själva. Brorsan får gärna skylla på mig inför sina vänner jag har slut på tålamod och nykter argumentation.
