Olika människor Igors fru Ylva var – ja, minst sagt – annorlunda. Otroligt vacker: naturlig blondin med kolsvarta ögon, långa ben, former som ingen kunde missa. Och i sängen – ett fyrverkeri. Först var det passion, ingen tid att tänka. Sen kom graviditeten. Klart vi gifte oss, som sig bör. De fick en son, lika ljushårig och svartögd som mamma. Allt var som vanligt: blöjor, första steg, första ord. Ylva var en vanlig, kärleksfull ung mamma. Men när pojken blev tonåring började det. Plötsligt intresserade sig Ylva för foto. Hon fotade ständigt, gick på kurser. Släpade runt på kamerautrustning. – Vad saknar du? frågade Igor. – Du är ju jurist, jobba med det istället. – Jurist först och främst, rättade Ylva honom. – Ja, men ge familjen mer uppmärksamhet, spring inte runt på gud vet vad! Egentligen förstod Igor inte vad som irriterade honom. Hon skötte ju allt hemma, maten lagad, städat, sonens skolgång på henne – han själv kom hem, la sig framför tv:n, precis som det “ska vara”. Men något störde honom, känslan av att frun försvann bort någonstans där han inte hade tillträde. Hon fanns, men ändå inte. Tittade aldrig på tv med honom, diskuterade inget intressant. Gav mat – försvann igen. – Är du gift eller inte? – röt Igor, när han fann henne vid datorn igen. Ylva teg. Stängde sig. Hon älskade också att resa, gärna till exotiska länder. Tog semester, drog iväg med ryggsäck och kamera. Igor förstod sig inte på det. – Följ med till våra vänner ute vid landet. De har byggt bastu, egen hembränt, dags för egen sommarstuga! Ylva tackade nej, men bjöd med honom till sina resor. Han följde med en gång. Det var inget kul – okänd mat, folk som pratade obegripligt, oätligt stark mat. Och natur har han aldrig varit intresserad av. Sen reste Ylva ensam. Hon sade till och med upp sig. – Och pensionen då?! – utbrast Igor. – Och vad tror du att du är? Någon stor fotograf? Vet du vad det kostar att slå igenom? Ylva svarade inte. En dag delade hon blygt: – Jag ska ha min första egna utställning. – Alla har utställningar, muttrade Igor. – Vilken prestation. Ändå gick han på vernissaget. Förstod ingenting. Ansikten, inga varit vackra ens, rynkiga händer, måsar över vattnet. Allt märkligt, precis som Ylva själv. Han skrattade åt henne då. Men så köpte Ylva Igor en bil. Varsågod – vi är familj, använd den. Hon själv hade inte ens körkort. Hon hade tjänat ihop pengarna genom sina fotojobb, beställningar. Då blev Igor rädd. Obehag. Vem var hon egentligen? Var kom pengarna ifrån? Var det män som gett henne? Sånt trams kan man väl inte köpa en bil för. Bedrar hon honom? Eller kommer göra det? Han försökte till och med lära henne en läxa – gav henne en lätt örfil. Då grep hon en kökskniv, snittade på måfå – två stygn på magen. Som tur kom hon sig inte för att sticka, hysteriskan. Sen bad hon om ursäkt. Han lade aldrig hand på henne mer. Hon älskade katter. Alltid hjälpte hon dem, tog hem, vårdade, ordnade nya hem. Själva hade de två katter hemma. Mysiga djur – men de är ju inte människor! Hur kan man älska dem mer än sin man? En gång dog en av hennes katter, direkt i hennes famn på klinik. Ylva var otröstlig: grät, drack konjak, klandrade sig själv. Många dagar höll det i. Igor blev less och röt: – Snart sörjer du väl kackerlackor också! Ett tungt svart blick. Han teg, gick därifrån. Fick göra som hon ville. Vännerna tyckte synd om honom, Ylvas vänninor höll med Igor. Alla sa: Ylva har blivit för märkvärdig, tappat fotfästet. Så hittade han tröst hos grannen – vänninan från Ylvas barndom, Irma. Enkelt, okomplicerat. Irma jobbade som butiksbiträde, brydde sig inte om konst, alltid redo för sex och samtal, drack visserligen mycket, men gifta sig måste han ju inte. Han väntade att Ylva skulle märka det, bli arg, fixa en scen av svartsjuka. Då skulle han kunna säga: “Men du då? Vart försvinner du?” Sedan förlåta varandra och familjen skulle bli hel igen. Och Irma kunde han lämna. Men Ylva teg. Såg bara illa på honom. I sängen blev det inget, hon drog sig undan, flyttade ut i eget rum. Sonen växte upp, tog examen på universitet. Helt som mamma: svartögd, blond och annorlunda. – När kommer barnbarnen då? frågade Igor. Dennis skrattade bara: Jag vill göra något med livet först, och hitta riktig kärlek, då kommer barnbarnen, far. Han var främmande för Igor. Inte begriplig. Mammans blod. De hade alltid fullständig harmoni, förstod varandra utan ord. Igor kände sig utanför, blev rädd av de där svarta ögonen som man inte kunde tolka. Om och om igen sökte han tröst hos Irma. Sen fick Ylva veta. Grannen berättade. Igor hade ju inte dolt något. En dag kom han hem – Ylva satt vid bordet, rökte. Tyst, viskande: – Försvinn härifrån! Ut ur huset! Ögonen var svarta, skrämmande, med blå ringar under. Han gick till Irma. Väntade på att Ylva skulle kalla hem honom. En vecka senare skrev hon på Whatsapp att de måste prata. Han blev glad, duschade, tog på sig dyr parfym. Men Ylva sade direkt: – Imorgon går vi och lämnar in skilsmässopapperen. Sen var allt som i en dröm. Skilsmässa, papper, underskrifter, han gav upp sin del av lägenheten, det var ju hennes ärvda… – Ja och vad ska du göra nu, leva som skild kärring? – muttrade han när de gick från tingsrätten. Tänkte säga “vem behöver dig nu?” men stoppade sig. Ylva log. För första gången på flera år log hon mot just honom, varmt och öppet: – Jag flyttar till Göteborg. Fått erbjudande om ett stort projekt där. – Sälj bara inte lägenheten, bad han, var ska du annars återvända? – Jag kommer inte återvända, svarade exfrun lugnt. – Förstår du – jag har länge älskat en annan. Han är också fotograf, från Göteborg, han är otroligt spännande att vara med. Men jag tänkte, jag är ju gift, ogillar att ljuga och ville inte skiljas för sakens skull. Vi är bara olika människor, Igor. Skiljer man sig för sånt? Eller gör man inte? – Man gör inte, bekräftade Igor. – Men ändå gjorde vi det, skrattade Ylva. – Först blev jag vansinnig när jag fick veta om Irma. Men sen tänkte jag, allt är nog till det bästa. Jag blir lycklig, och du också. Gifta dig med henne, låt er bli lyckliga. Och gick. – Jag ska inte gifta mig, sade Igor tyst till hennes rygg. Men Ylva hörde det inte. Efter det hörde han aldrig av henne mer – bara en gång per år, ett kort sms på Whatsapp: “Grattis på födelsedagen! Hälsa och lycka! Tack för vår son.”

OlikA Människor

Jag minns fortfarande när jag träffade Helena. Hon var märklig. Otroligt vacker, javisst en riktig svensk blondin med kolsvarta ögon och långa, slanka ben. Kurvig. Och i sängen som en eldsvåda. Allt började med passion, ingen tid för eftertanke. Sedan kom graviditeten. Så vi gifte oss, som man ska.

Vår son föddes, lika ljushårig och svartögd som sin mamma. Allt var precis som det brukar vara: blöjor, välling, första stegen, de allra första orden. Och Helena var som vilken ung mamma som helst pysslade om barnet, sjöng vaggvisor, pratade mjukt och kärleksfullt.

Men när grabben blev tonåring började hon plötsligt fotografera. Gick någon kurs, kameran ständigt runt halsen. Knäppte bilder på precis allting.

Vad saknas dig egentligen? brukade jag fråga. Du jobbar ju som jurist, gör det och satsa mer på familjen. Sluta flänga runt överallt.

Jurist, rättade hon alltid torrt.

Och visst, allt hemma var på plats: middagen serverad, städat och rent, sonens läxor hjälpte hon till med. Jag kom hem från jobbet, slog mig ner i soffan framför teven, precis som det ska vara. Men något skavde det störde mig ändå att hon verkade försvinna in i världar där jag inte hade en plats. Hon fanns där, men ändå inte. Aldrig satt hon bredvid mig och såg på någon serie eller pratade om intressanta saker. Matade mig, sedan försvann hon in i sitt.

Är du min fru eller inte? grymtade jag när jag hittade henne med datorn i knät ännu en kväll.

Hon svarade inte, slöt sig.

Helena började resa till alla möjliga märkliga länder också. Tog semester, drog iväg med ryggsäck och kamera. Jag begrep mig aldrig på det där.

Kan vi inte hälsa på Per och Lasse vid stugan i Småland istället? De har bastu och gör egen snaps. Vi borde ha en egen sommarstuga, tycker du inte?

Helena tackade nej, men bjöd med mig på sina resor ändå. Jag testade en gång men herregud så trist! Allting konstigt, folk pratade språk jag knappt förstod, maten antingen för stark eller underlig. Jag har aldrig brytt mig om vyer, sånt intresserar mig inte.

Efter det reste Helena utan mig. Så småningom sa hon upp sig från jobbet.

Och pensionen då? blev jag irriterad. Och vad tror du egentligen? Tror du du blir någon stor fotograf? Vet du hur mycket pengar det krävs att slå sig fram?

Hon svarade aldrig. En gång sa hon dock tyst:

Jag ska ha min första egen utställning.

Jaha, precis som alla nu för tiden, muttrade jag surt. Vilken grej liksom.

Men på öppningen gick jag med. Fattade ingenting. Tigerögda gummor, rynkiga händer, måsar över vatten märkligt precis som Helena själv.

Jag skrattade bakom ryggen på henne efteråt. Några veckor senare köpte hon en bil till mig. Bara sådär. Vi är ju familj, kör du. Själv tog hon aldrig körkort. Hon tjänade ihop till bilen med sina bilder och beställningar.

Det skrämde mig. Helt plötsligt kändes hon som en främling i vårt hem. Varifrån kom alla dessa pengar? Män? Man kan ju omöjligt försörja sig på sådana påhitt. Inte så mycket att man har råd med bil. Är hon otrogen? Och även om inte, så blir det väl så småningom.

Jag försökte tillrättavisa henne en gång gav jag henne till och med en örfil, inget hårt. Men hon ryckte åt sig en kökskniv och drog den över magen på måfå. Två stygn hos doktorn. Tur att hon inte stack till ordentligt, hysterika. Hon bad senare om ursäkt, och jag lade aldrig mer hand på henne.

Hon älskade katter. Alla hemlösa skulle räddas hem, hon tog hand om dem, fixade nya hem. Vi hade alltid minst två katter själva. Trevliga, visst, men ändå de är ju inga människor! Hur kan man älska dem mer än sin man?

En gång dog en av hennes katter i famnen på henne. Helena sörjde som om det var ett barn: grät, drack för mycket vin, gav sig själv skulden. I flera dagar höll det på. Jag blev till slut så trött att jag slängde ur mig:

Du kan ju börja sörja kackerlackor också!

Mötte hennes tunga blick, teg, gav upp. Fick göra vad hon ville.

Vännerna och Helenas väninnor höll med mig alla sa att Helena blivit högfärdig, tappat fotfästet. Då sökte jag tröst hos grannkvinnan Ingrid, som också råkade vara Helenas barndomsvän. Ingrid var mycket enklare. Jobbade på Coop, försökte aldrig vara konstnärlig, alltid redo för snack och närhet. Visserligen drack hon rätt mycket, men jag tänkte inte gifta mig med henne direkt…

Jag väntade på att Helena skulle märka något och väsnas, slänga porslin, göra en scen. Då skulle jag äntligen säga: Och du då? Vart tar du vägen jämt? Sedan kunde vi förlåta varandra allt, ordna upp det, och jag skulle fasa ut Ingrid.

Men Helena sa inget. Tittade bara snett på mig, och till slut flyttade hon till eget rum. Närheten dog mellan oss. Hon drog sig undan varje gång jag försökte röra henne.

Sonen, Daniel, växte upp och tog examen på universitetet. Lika ljus och svartögd som sin mamma, och minst lika underlig.

När får jag barnbarn då? undrade jag.

Daniel skrattade bara han ville göra något viktigt, hitta riktig kärlek, då kanske det blev barn.

Mellan honom och Helena var det total harmoni de förstod varandra utan ord. Själv kände jag mig alltid utanför, och obekväm inför deras mörka ögon, omöjliga att läsa. Gick allt oftare till Ingrid.

Sedan fick Helena veta allt, någon på gården pratade förstås. Jag hade inte direkt försökt dölja nåt. En dag kom jag hem, och Helena satt vid köksbordet och rökte. Tyst, viskande, sade hon:

Gå nu. Ut härifrån.

Hennes ögon helt svarta, ringade av blåmärken.

Jag flyttade in till Ingrid. Väntade på att Helena skulle ringa och be mig komma hem. Efter någon vecka kom ett sms: Vi måste prata.

Jag blev glad, duschade, tog på dyr parfym. Men Helena sa direkt i dörren:

Imorgon lämnar vi in skilsmässopapperen.

Resten av tiden var som i en dröm. Skilsmässa, papper, underskrifter. Jag avstod min del av lägenheten. Egentligen hennes, hon fått den av sina föräldrar ändå…

Vad ska du göra nu? Ska du leva ensam och bitter? frågade jag surt vid domstolen. Tänkte till och med säga: Vem skulle vilja ha dig? men höll tyst.

Helena log mot mig, för första gången på många år, brett, ärligt:

Jag flyttar till Göteborg. Har fått ett stort fotoprojekt där.

Sälj inte lägenheten, bad jag, av någon anledning. Vart ska du annars ta vägen?

Jag kommer inte tillbaka, sa hon lugnt. Förstår du, jag älskar någon annan. Han är också fotograf, från Göteborg. Jättespännande människa. Men eftersom jag var gift kändes det fel att vara otrogen, och vi hade ju egentligen ingen riktig anledning att skiljas. Vi är bara olika människor, och det är väl inget skäl?

Kanske inte, mumlade jag.

Men vi skilde oss ändå, skrattade Helena. Jag var arg när jag fick veta om Ingrid, men insåg att allt blev till det bättre. Jag kommer bli lycklig, och du med. Gift dig med henne, hoppas ni får det bra.

Sedan gick hon.

Jag ska inte gifta mig! ropade jag efter henne.

Men Helena hörde det aldrig.

Sedan dess har jag inte hört något från henne. Bara en gång om året kommer det ett kort sms på min födelsedag: Grattis! Lycka och hälsa! Tack för vår son.

Och kanske, tänker jag idag, att det är just så vi var bara olika människor. Numera har jag lärt mig att sluta försöka forma någon annan efter mig själv. Istället gäller det att respektera, lyssna och släppa taget när livet kräver det.