Är du mitt livs lycka? Egentligen hade jag inga planer på att gifta mig. Och om det inte vore för min blivande mans envisa uppvaktning hade jag nog fortfarande flugit omkring som en fri fågel. Simon, som en tokig nattfjäril, cirklade runt mig och gjorde sitt bästa för att behaga, svepte bort minsta lilla dammkorn… Till slut gav jag upp. Vi gifte oss. Simon blev direkt min hemmakär vän, så självklar och nära. Det var enkelt och bekvämt tillsammans med honom, som att tassa runt i varma tofflor. Ett år senare fick vi vår son, Viktor. Min man arbetade i en annan stad och kom hem en gång i veckan, alltid med goda presenter till mig och Viktor. I samband med att jag skulle tvätta Simons kläder, började jag som vanligt gå igenom hans fickor – en vana efter att jag en gång tvättat hans körkort. Den här gången föll ett ihopvikt papper ut ur byxfickan. Jag vecklade ut det och läste: Det var en lång lista på skolmaterial (det var augusti). Längst ner stod med barnslig handstil: ”Pappa, kom hem fort.” Jaha, så här roar sig min man på sidan! Dubbelspelare! Jag bråkade inte, utan tog väskan och vår Viktor (som knappt fyllt tre), och hälsade på mamma. Hon gav oss ett rum: – Bo här tills ni har försonats. Tankar på hämnd mot min otacksamma man dök upp. Jag kom att tänka på min gamla klasskamrat, Johan. Dags att starta en romans med honom! Johan hade varit efter mig redan i skolan. Jag ringde. – Hej Johan! Är du gift än? – började jag försiktigt. – Malin? Hej! Vad spelar det för roll, gift-skild… Ska vi ses? – blev Johan genast ivrig. Min oplanerade romans varade ett halvår. Simon kom varje månad med underhållsstöd till vår son, och gav dem till min mamma, sedan gick han tyst. Jag visste att Simon bodde med Emma Edfors – hon hade en dotter från ett tidigare äktenskap. Emma insisterade på att flickan skulle kalla Simon för pappa. De alla bodde i Simons lägenhet. Så fort Emma fick veta att jag flyttade hemifrån tog hon sitt barn och flyttade till Simon från en annan stad. Emma dyrkade Simon, stickade varma strumpor och tröjor, lagade god mat. Allt detta fick jag veta senare. Jag kommer alltid att pika Simon om Emma. Då kändes det bara som om vårt äktenskap hade gått under. Men när vi senare satt över en kopp kaffe för att diskutera skilsmässan, sköljde minnena över oss. Simon förklarade sin himlastormande kärlek och ånger, och berättade att han inte visste hur han skulle få Emma att flytta ut. Jag fick så ont om honom. Vi återförenades. Simon visste inget om Johan. Emma och hennes dotter lämnade vår stad för gott. …Sju lyckliga år tillsammans följde, tills Simon råkade ut för en trafikolycka. Operationer, rehabilitering, stödpinne – det tog två år att återhämta sig. Det slet ut Simon. Han började dricka kraftigt, tappade all glädje och gick in i sig själv. Var övertygande inte hjälpte, han tog avstånd från både mig och Viktor och vägrade all hjälp. På jobbet dök en tröstjude upp – Andreas. Han lyssnade på mig i rökrummet, promenerade hem från jobbet, peppade och tröstade. Andreas var gift – hans fru var gravid igen. Än idag vet jag inte hur vi hamnade i samma säng. Riktigt konstigt – han var en huvud kortare än mig och egentligen inte alls min typ! Sedan snurrade det på. Andreas tog med mig på utställningar, konserter, baletter. När hans fru fått sin dotter drog han ner på nöjena, slutade på jobbet och började på en annan arbetsplats. Kanske tänkte Andreas då ”borta bra, hemma bäst”? Jag kontrollerade aldrig honom och kunde därför lätt släppa honom tillbaka till hans familj. Han blev bara en tillfällig flykt från min egen smärta. Jag hade aldrig tänkt ta över någon annans kärlek. Min man fortsatte dricka tungt. …Fem år senare träffade jag Andreas av en slump. Han bjöd mig seriöst att gifta mig med honom. Jag skrattade högt! Simon fick tillfälligt nytt fokus och reste till Tjeckien för att jobba. Jag var samtidigt en exemplariskt hustru och mamma, all min energi la jag på familjen. Simon kom hem efter ett halvår, vi renoverade lägenheten och köpte prylar. Simon fixade till sin bil. Nu skulle vi äntligen bara kunna njuta. Men nej – Simon tappade greppet och började supa igen. Vänner bar in honom, han kunde inte ens ta sig hem själv. Ibland letade jag efter honom i området, fann honom sovandes på en bänk med tömda fickor, och drog hem honom. Allt möjligt har hänt. …En vårdag, står jag ledsen vid busshållplatsen. Fåglarna kvittrar, solen skiner, men jag bryr mig inte om glädjen. Någon viskar mjukt i mitt öra: – Kanske kan jag hjälpa dig med din sorg? Jag vänder mig om. Så stilig, och med sådan utstrålning! Och där står jag, 45 år, – kan jag verkligen vara ung och vacker igen? Jag skämdes som en flicka, men hoppade på bussen och åkte iväg. Mannen vinkade efter mig. Hela dagen på jobbet drömde jag om honom. Jag dröjde två veckor, för syns skull… Men Erik (så hette han), gav sig inte. Varje morgon stod han där vid hållplatsen. Jag började ta omvägar för att se om han var där. Såg han mig, skickade han ett leende och en luftkyss. En dag gav han mig en stor bukett röda tulpaner. Jag sa: – Vad ska jag göra med blommor på morgonen på jobbet? Kollegorna kommer ju att genomskåda mig. Erik log: – Oj, tänkte inte på alla “hemska” konsekvenser. Så gav han buketten till en liten tant som tittat nyfiket. ”Tack snälla, önskar dig en passionerad älskarinna!” Jag blev röd. Skönt att hon inte önskade honom en ung älskarinna! Jag hade sjunkit genom marken. Erik vände sig till mig: – Ska vi, Malin, vara skyldiga tillsammans? Du kommer inte ångra dig. Jag erkänner, det var frestande och perfekt timing. Simon var i ännu sämre skick än vanligt. Erik visade sig vara rökfri, nykterist, före detta elitidrottare (han var 57 år), och fantastisk att prata med. Skild. En riktig charmör! Jag kastade mig huvudstupa in i detta äventyr! Det blev en virvel av passion. I tre år pendlade jag mellan mitt hem och Erik. Själ och hjärta var i kaos. Men när jag väl ville avsluta saknade jag kraften. Allt i mig var inställt på fortsättning. Erik hade tagit över min kropp och själ! Som det heter: när hjärtat har begärt, slutar förnuftet tänka. När Erik var nära, tappade jag andan! Men jag visste, att denna passion inte skulle sluta väl. Det var ingen kärlek. Efter heta nätter längtade jag bara hem till Simon – även om han var superfull och luktade illa, var han min trygga, enkla kåldolme – som hemma smakar bäst! Där fanns livets sanning. Passion är att lida, och jag ville snart ha det där lidandet överstökat och hitta tillbaka till min familj. Så resonerade jag, men kroppen sökte vidare efter rus. Jag var fortfarande fången i min passion. Min son visste om Erik. Han såg oss en gång med min nya flamma på restaurang, och jag fick presentera. Kvällen hemma såg Viktor frågande på mig. Han väntade på en förklaring. Jag skojade bort det hela, sa att det var jobbprat om nytt projekt. ”Jo, på en restaurang…” nickade Viktor förstående. Han dömde mig inte, men bad mig att inte skilja mig från pappa. Allt kanske skulle ordna sig – kanske pappa skulle komma till insikt. Jag kände mig som ett förlorat lamm. Min skilda väninna sa bestämt: ”Släpp de där luggslitna älskarna och lugna ner dig!” Jag lyssnade, hennes erfarenhet var stor. Men jag kunde bara sluta när Erik försökte slå mig. Det blev vändpunkten. Som min väninna sa: – Havet är lugnt så länge man står på stranden. Det blev tydligt – världen blev färgrik igen! Tre år av oro – borta! Jag var fri! Erik försökte länge vinna mig tillbaka, väntade överallt, bad min om förlåtelse offentligt. Men jag stod fast. Min väninna kramade om mig och gav mig en mugg med texten ”Du är rätt!” Simon visste allt om mina utsvävningar. Erik hade ringt och berättat allt för honom, övertygad om att jag skulle lämna familjen. Simon sa: – När jag hörde alla historia från din beundrare ville jag bara försvinna. Men – jag har mig själv att skylla. Jag tappade bort dig och bytte bort dig mot flaskan. …Tio år har gått. Vi har två barnbarn. En dag sitter vi vid köksbordet, dricker kaffe. Jag tittar ut genom fönstret. Simon tar min hand och säger ömt: – Malin, titta inte runt – jag är din lycka! Tror du mig? – Så klart jag tror dig, min enda…

ÄR DU MIN LYCKA?
Jag hade aldrig tänkt gifta mig, egentligen. Om det inte hade varit för min blivande mans ihärdiga uppvaktning, hade jag fortfarande svävat omkring som en fri fågel. Martin, som en besatt fjäril, kretsade kring mig under alla timmar, han höll mig i sikte, strävade efter att göra mig till lags, blåste bort ett och annat dammkorn Så till slut gav jag efter. Vi gifte oss.

Martin blev genast en hemmakär, familjär och trygg person. Allt med honom var så behagligt och enkelt. Som att glida runt i sina gamla tofflor.

Ett år senare fick vi vår son, Svante. Martin hade sitt jobb i Göteborg och var bara hemma i Stockholm en gång i veckan. Varje gång kom han hem med godsaker till mig och Svante. En gång, när jag skulle tvätta hans skjortor, gick jag igenom fickorna som alltid. En gång hade jag råkat tvätta hans körkort

Sedan dess letade jag alltid noggrant igenom varje ficka före tvätten. Den här gången föll ett vikt papper ur byxorna. Jag vecklade ut det och såg att det var en lång lista på skolmaterial (det var augusti). Längst ned stod med barns handstil: Pappa, kom hem snart.

Och då slog det mig så här roar sig min man på sidan om! Dubbelspelare!

Jag gjorde ingen scen, tog handväskan under armen, Svante (inte ens tre år) i handen och gick hem till min mamma. På obestämd tid. Mamma gav oss sitt lilla rum:
Ni bor här tills ni blir sams igen.

Tankar om hämnd mot den otacksamma maken började gro. Jag kom ihåg min gamla skolkamrat, Rolf. Honom skulle jag inleda något med! Rolf hade alltid varit på mig, både i skolan och efteråt. Jag ringde.
Hej Rolf! Har du gift dig än? började jag försiktigt.
Malin? Hej! Spelar väl ingen roll, gift, skild Ska vi ses? Rolf blev genast ivrig.

Min tillfälliga romans varade i ett halvår. Martin kom varje månad med underhåll till Svante, överlämnade dem till min mamma och gick tyst därifrån.

Jag visste att Martin nu bodde med Katarina Eklund. Hon hade en dotter från tidigare äktenskap. Katarina tvingade sin dotter att kalla Martin för pappa. De bodde alla i Martins lägenhet. Så fort Katarina fick veta att jag lämnat Martin, flyttade hon själv och sitt barn in direkt från Malmö. Katarina tillbad Martin; hon stickade ulliga sockar till honom, lagade mat som fick Munksgatan att dofta och skämde bort honom. Allt detta fick jag höra senare. Hela livet skulle jag komma att gnälla på Martin om henne. Men då kändes det som att äktenskapet var slut, att det gått i kras

Men när vi sågs över en kopp kaffe (vi skulle diskutera en kommande skilsmässa), slog plötsligt varma minnen över oss båda. Martin erkände en skyhög kärlek, bad om ursäkt. Han sa att han inte visste hur han skulle bli av med Katarina Eklund.

Jag tyckte faktiskt synd om honom. Vi blev ett par igen. Och Martin fick aldrig veta om Rolf. Katarina och hennes dotter försvann för alltid från vår stad.

Efter sju lyckliga år tillsammans råkade Martin ut för en trafikolycka. Operationer, rehabilitering, promenader med käpp det tog två år innan han återhämtade sig. Alla dessa behandlingar slet ut honom, och Martin började dricka tungt. Han förlorade sig själv, försvann in i mörker. Det var förfärligt att se. Våra försök att få honom att sluta hjälpte inte och han slet ut både oss och sig själv. Han vägrade ta emot någon slags hjälp.

Men på mitt jobb fann jag en axel att gråta mot Pär. Han lyssnade på mig ute i rökpausen, gick promenader med mig efter jobbet, tröstade och försökte muntra upp mig. Pär var gift, hans fru väntade deras andra barn. Jag kan än idag inte förstå hur vi plötsligt hamnade i samma säng. Det var som ett dåligt skämt. Han var ett huvud kortare än mig, spinkig, absolut inget jag var dragen till!

Och så började det; Pär drog med mig på utställningar, konserter, baletter. När hans fru födde sin dotter pausades allt han slutade på jobbet och började någon annanstans. Kanske tänkte Pär på mig då ur ögat, ur sinnet? Jag hade inga anspråk på honom, så jag släppte honom utan minsta ånger. Han hjälpte bara till att dämpa min inre smärta, jag tänkte aldrig blanda mig in i någon annans kärleksliv.

Martin fortsatte att dricka.

Fem år senare sprang jag på Pär igen, och han föreslog på allvar att vi skulle gifta oss. Jag skrattade åt det.

Martin lyckades i alla fall rycka upp sig en kort tid. Han åkte till Prag för att arbeta. Under tiden försökte jag vara den bästa frun och mamman. Alla mina tankar kretsade kring min familj.

Martin kom hem efter ett halvår. Vi renoverade lägenheten och köpte ny teknik. Martin fixade sin gamla Volvo. Man skulle kunna leva och njuta men så lätt var det inte. Han föll dit och började dricka igen. Helvetets cirklar började. Hans bästa vänner fick bära hem honom; han kunde inte ens gå själv, möjligen krypa Jag letade ofta i kvarteret, dödsorolig, efter honom; hittade honom ibland sovande på en bänk, med tomma, ut- och in-vända fickor, och släpade hem honom själv. Ja, det var mycket med det.

En vårdag står jag bedrövad på busshållplatsen. Runtomkring kvittrar småfåglar, solen lyser in genom molnen, kittlar med värmande strålar men mig rörde det inte. Plötsligt viskar någon mjukt i mitt öra:
Får jag hjälpa dig med din sorg?

Jag vänder mig om. Herregud! Vilken väldoftande man! Och jag var då 45! Skulle jag börja blomma igen? Men jag rodnade som en flicka. Tack och lov kom bussen, jag hoppade på och åkte iväg, bort från frestelsen. Mannen vinkade efter mig. Hela dagen på jobbet kretsade mina drömmar bara kring honom. Jag blev dock avvaktande ett par veckor, bara för attvisa mig.

Men Egon (så hette främlingen) var som en stridsvagn; han gav sig inte i första taget. Varje morgon väntade han på mig vid samma hållplats. Jag försökte att inte komma för sent, spanade från håll. Egon visslade till när han såg mig och skickade luftkyssar.

En morgon räckte han mig en kasse röda tulpaner. Jag sa:
Jaha, och vart ska jag ta blommorna på jobbet? Kollegorna avslöjar mig direkt. Osedd blir jag iallafall inte.
Egon log:
Oj, det tänkte jag inte ens på.
Han gav genast buketten till en äldre dam som noga följt hela scenen. Tanten blev så glad att hon såg tio år yngre ut. Tack, unge man! En passionerad älskarinna önskar jag dig! Jag rodnade djupt. Tur ändå att hon inte önskade honom en ung älskarinna. Jag hade gått under jorden.

Egon vände sig till mig:
Ska vi vara skyldiga tillsammans, Malin? Du kommer inte att ångra dig.
Ärligt talat, det var ett lockande och välvänt erbjudande. Särskilt som jag och Martin aldrig hade något förhållande vid den tidpunkten. Martin låg ofta orörlig på sängen, förlorad i sina rus.

Egon var nykterist, före detta friidrottare (57 år gammal) och underbar att prata med. Skild. Han ägde en mystisk styrka.

Jag kastade mig huvudstupa in i denna kärlekshistoria. Det blev ett rusande, passionerat äventyr i tre år. Jag slängdes mellan hemmets trygghet och Egons lockelser. Själ och hjärta var i virvel!

Det fanns varken styrka eller vilja att sluta. Men när viljan att avsluta ändå dök upp, fanns inga krafter. Det är som ordspråket: Flickan jagar mannen, men bort går han inte. Egon tog över min själ och min kropp totalt! Vet man om varan är god, förlorar man vettet. När Egon stod bredvid mig försvann luften! Det var som att bedövas. Men jag insåg innerst inne denna besatthet leder ingen vart. Jag älskade honom inte.

Efter heta möten med Egon längtade jag hem till min man; även om han var sannlöst berusad, luktade illa, men ändå var så bekant och ren! Den egna skorpan är godare än andras bakelser! Det här är livet, tänkte jag. Passion kommer från passionera och det är lidande. Jag ville fort lida färdigt, försvinna från Egon och återvända till familjen. Så sa mitt förnuft, men kroppen sprang ändå mot avgrunden. Jag var fast i en brännande hetta, inte kunde jag tygla mig själv.

Min son visste om Egon. Han såg oss på en restaurang en dag, med sin flickvän. Jag fick presentera Egon för Svante. De skakade hand och nickade artigt. Vid middagsbordet senare såg Svante undrande på mig. Han väntade på förklaring. Jag skrattade bort det: Kollega, pratade projekt. Jajapå restaurang, sa Svante med ett snett leende. Han dömde mig inte, men han bad mig att inte skilja mig från pappa. Allt pekade ändå mot det. Skjut upp det, kanske kommer pappa till sans. Hoppet fanns.

Jag var som ett vilset får som gått vilse. Min skilda väninna sa bestämt: Släpp de där luggslitna älskarna och kom till ro! Jag lyssnade. Hon hade ju ändå haft tre män. Men det var bara resonemang, logik. Jag kunde inte sluta förrän Egon försökte lyfta handen mot mig.

Där var gränsen. Väninnan hade rätt:
Lugnt är havet när man står kvar på land

Slöjan drog undan sina dimmor tre års plåga! Fri! En stillsam lycka!

Egon skulle försöka vinna mig tillbaka länge än. Han skulle vänta överallt, be om förlåtelse inför folk, falla på knä Jag förblev obeveklig. Min väninna kysste mig på kinden och gav mig en mugg med texten Du är rätt!

Vad gäller Martin han visste allt om mina snedsteg. Egon ringde honom och berättade. Min älskare var övertygad om att jag skulle lämna min familj. Martin erkände:
När jag hörde din älskare prata ville jag bara dö tyst. Jag är själv skyldig till allt! Jag förlorade dig till brännvinet. Idiot. Vad kunde jag säga?

Tio år har gått sedan dess. Två barnbarn har vi tillsammans. Sitter vid middagsbordet, dricker kaffe, jag ser ut mot fönstret. Martin tar min hand försiktigt:
Malin, snegla inte åt alla håll. Jag är din lycka! Tror du mig?
Självklart tror jag dig, min endaJag tittar på honom länge. Hans händer är slitna, men de är samma händer som hållit om mig genom hela livet, i djup och i storm. Där bakom hans ögon finns en värme som fortfarande söker min. Allt vi gått igenom sveken, ångern, vansinnet, men också skratten, våra barns första steg, kärlekens återkomst.

Jag lutar mitt huvud mot hans axel. Genom köksfönstret skimrar kvällsljuset över kopparna, och Svante leker ute i trädgården med sina egna barn. Livet har gått sin krokiga väg. Men här är vi, två människor som valt varandra, gång på gång, trots allt.

Jag viskar:
Ja, Martin. Jag tror dig. Du är min lycka.

Han släpper ut ett lättat skratt, kysser min panna och säger:
Då är vi två som vågar tro än en gång.

Utanför blommar syrenerna. Här och nu är allt lugnt, livet är inte perfekt, men det är vårt. Vad vi än förlorat, har vi ändå funnit något större här i varandra.

Och i den stunden inser jag att sökandet är över. Lyckan är inte någon man hittar i andras famn eller i flykt. Lyckan är att våga stanna kvar, att hålla handen när det gör ont, att dela kaffet när solen sjunker. Och när jag möter Martins blick vet jag: vi har kommit hem.