Syndromet med det evigt uppskjutna livet… Bekännelser av en 60-årig kvinna Elena: I år fyllde jag 60, men ingen av mina närmaste hörde av sig med ett jubileumsgrattis – inte ens via telefon. Jag har en dotter och en son, ett barnbarn och ett barnbarnsbarn, samt en före detta make som fortfarande är med i bilden. Min dotter är 40, sonen 35. Båda bor i Stockholm, båda examinerade från välrenommerade högskolor i huvudstaden. Kloka och framgångsrika är de – dottern gift med en högt uppsatt myndighetschef, sonen med dottern till en storföretagsledare. Båda har blomstrande karriärer, flera fastigheter och, utöver statligt arbete, varsin framgångsrik egen verksamhet. Allt är stabilt. Min före detta man lämnade mig när sonen gick ut universitetet. Han sade att han blev utmattad av tempot. Själv arbetade han lugnt och tryggt på ett och samma jobb, spenderade helgerna med vänner eller i soffan, och tog ledigheten hela månaden hos släktingar på västkusten. Jag däremot tog aldrig semester, jobbade samtidigt som ingenjör på fabriken och städare på kontoret, och helgerna som packare på den lokala ICA-butiken, 8 till 20, plus städning av lager och förråd. Allt jag tjänade försvann till barnen – Stockholm är en dyr stad, och studier på toppskolor kräver både kläder och god mat, samt ibland nöjen. Jag lärde mig att bära begagnade kläder, fixa till dem själv och laga skor. Jag såg alltid proper ut, och det räckte. Nöjena bestod av drömmar – ibland såg jag mig själv lycklig, ung och skrattande när jag sov. Min man bytte genast bil när han lämnat mig – till en dyr, statusfylld modell. Tydligt att han hade sparat en hel del. Under vårt gemensamma liv stod jag för alla utgifter utom hyra. Hyran betalade han, där slutade hans bidrag. Barnens utbildning betalade jag. Lägenheten vi bodde i ärvde jag från farmor – en rymlig, välskött sekelskifteslägenhet i Vasastan med högt i tak. Två rum ombyggda till tre. Ett litet förråd på 8,5 kvadrat hade ett fönster – det renoverade jag och satte iordning med säng, bord och garderob. Det rummet hade dottern. Sonen och jag delade det stora sovrummet, tur att jag mest bara kom hem för att sova. Min man bodde i vardagsrummet. När dottern flyttade till Stockholm tog jag över hennes förråd – sonen stannade i sitt rum. Vi skildes utan bråk, utan delningsstrider, utan skuld och anklagelser. Han ville leva, sa han, inte ett grått liv. Jag var så slutkörd att jag drog en lättnadens suck… Inte behövde jag längre laga middag, diska, tvätta hans kläder och lakan, stryka och vika – tiden kunde nu användas till vila. Vid det laget hade jag samlat på mig mängder av krämpor – rygg, leder, diabetes, sköldkörtelproblem, uttmattning. För första gången tog jag semester på mitt huvudjobb och fokuserade på vård. Extrajobben fortsatte jag med men lyckades må något bättre. Jag anlitade en riktigt duktig hantverkare, och tillsammans med sin kompanjon gjorde han underverk i badrummet på bara två veckor. För mig var det ren lycka! Personlig lycka, för mig själv! Under alla dessa år skickade jag pengar till mina framgångsrika barn i stället för presenter till födelsedagar, jul, mors dag, och nu även till barnbarnen. Därför kunde jag aldrig sluta extrajobba, och jag sparade aldrig till mig själv. Att någon gratulerade mig var sällsynt, mest om jag gratulerade först. Presenter fick jag aldrig. Det värsta var att varken sonen eller dottern bjöd mig till sina bröllop. Dottern sa rakt ut: ”Men mamma, du passar inte in där… Med alla folk från Regeringskansliet.” Sonens bröllop fick jag höra om först efteråt – från dottern. Tack ändå för att de inte bad om pengar till festligheterna… Barnen kommer aldrig och hälsar på, även om jag alltid bjuder. Dottern säger att hon inte har något att göra här i vår ”bondby” (en stad med över 1 miljon invånare). Sonen påstår alltid att det är för stressigt – ”vadå, mamma, när ska jag hinna?” Flyget till Stockholm går sju gånger dagligen! Tar bara två timmar… Vad kallar jag den perioden i mitt liv? Kanske livet med instängda känslor… Jag levde som Scarlett O’Hara – ”Jag tänker på det imorgon”… Jag tryckte ner tårar och smärta, stängde inne alla känslor från förvåning till förtvivlan. Jag var en robot, programmerad för arbete. Sen sålde de fabriken, stockholmare köpte och reorganisation följde. Vi äldsta blev uppsagda, och jag förlorade två jobb på en gång men fick möjlighet att ta ut förtida pension. Jag fick ut 20 000 kronor i månaden – försök leva på det. Till slut hade jag tur – i vår femvånings fastighet blev en städartjänst ledig. Jag började städa trapphusen – ytterligare 20 000 till. Packningen och städning i butiken fortsatte jag med, det gav bra betalt – 3000 per skift. Det jobbiga var att stå på benen hela dagen. Jag började smått renovera köket – allt fixade jag själv. Köket beställde jag av grannen, han gjorde det snyggt, snabbt och till rätt pris. Jag började återigen lägga undan pengar. Ville rusta upp rummen, byta ut en del möbler. Planer fanns… men i dom fanns aldrig jag själv! Vad lade jag på mig? Bara mat – och inte mycket av det. Och mediciner, mycket gick till det. Hyran blev dyrare för varje år. Den före detta mannen sa: ”Sälj trerummaren, området är bra, du får toppris. Köp dig en etta!” Men jag vill inte. Det är minnet av farmor. Jag minns inte mina föräldrar, det var hon som uppfostrade mig. Lägenheten är mitt livs historia. Jag och ex-mannen har normala relationer, pratar ibland som gamla bekanta. Han har det bra. Pratar aldrig om sitt privatliv. Brukar komma en gång i månaden med potatis, grönsaker, pasta, dricksvatten – sådant som är tungt. Han avstår från att ge pengar. Han säger att jag inte ska använda hemleveranstjänster, de skickar bara gammalt och ruttet. Jag håller med. Något inom mig har liksom stannat – det är bara en klump. Jag lever… och lever. Jobbar mycket. Drömmer inte. Vill inget för egen del. Dotter och barnbarn ser jag via dotterns Instagram. Sonens liv ser jag hos svärdottern på Instagram. Jag är glad att de mår bra, är friska och reser till fina platser, äter på dyra restauranger. Kanske gav jag dem för lite kärlek. Därför har de ingen kärlek tillbaka. Dottern frågar ibland hur jag mår. Jag svarar alltid att det är bra. Klagar aldrig. Sonen skickar ibland röstmeddelanden via Whatsapp: ”Hej mamma, hoppas allt är bra!” En gång sa han: ”Jag vill inte höra om dina och pappas problem, blir påverkad av det negativa.” Så jag berättar inget längre, svarar mest: ”Javisst, allt är bra, min son.” Jag vill så gärna krama mina barnbarn, men misstänker att de vet att deras farmor är död… för inte vet de väl att de har en mormor – som är pensionerad städare. Jag minns inte när jag senast köpte något bara för mig själv, kanske strumpor eller underkläder, alltid det billigaste. Kan inte minnas att jag varit på salong för manikyr eller pedikyr… Klipper mig i kvartersfrisören en gång i månaden, färgar håret själv. Gläds åt att jag haft samma storlek – 46/48 – hela livet. Garderoben behöver aldrig bytas. Jag är rädd, rädd för att en dag inte kunna stiga upp ur sängen – ryggen gör så ont hela tiden. Rädd att bli sängliggande. Kanske borde jag inte ha levt så här, utan någon vila, utan små glädjeämnen, med allt evigt uppskjutet till ”sen”. Men var är det ”sen”? Det finns ju inte. Min själ är tom… hjärtat likaså… och omkring mig – bara tomhet. Jag anklagar ingen. Inte ens mig själv. Jag har alltid arbetat, och gör det än idag. Sparar för säkerhets skull, ifall jag inte orkar jobba längre. En liten buffert, ändå… Fast varför hymla? Jag vet att om jag blir sängliggande, då vill jag inte längre leva… vill inte vara till besvär för någon. Och vet ni vad som är sorgligast? Ingen har någonsin gett mig blommor… ALDRIG… Tänk så ironiskt om någon lägger färska blommor på min grav – då skulle jag skratta högt!

Syndromet av ett evigt uppskjutet liv
En sex­tioårig kvinnas bekännelse

Karin:
I år fyllde jag sextio. Inte en enda av mina närmaste ringde för att gratulera mig på min födelsedag.
Jag har en dotter och en son, ett barnbarn och ett barnbarnsbarn, och min före detta man finns fortfarande kvar.
Min dotter är fyrtio, min son trettiofem.
Båda bor i Stockholm, båda har gått på två av de finaste universiteten där. Smart, framgångsrika. Dottern är gift med en högt uppsatt tjänsteman, sonen är gift med en stor företagares dotter. Karriären går bra för båda två, de har flera lägenheter och egna företag vid sidan om statstjänstgöringen. Allt är stabilt.
Min exman lämnade mig när sonen gått ut högskolan. Han sa att han var trött på tempot. Men själv hade han ett stilla kontorsjobb, tillbringade helgerna med vänner eller på soffan, semestrade en månad varje år hos sina släktingar i Skåne. Jag tog inte ledigt alls, arbetade istället på tre jobb samtidigt som ingenjör på fabriken, städare på kontoret, och packare i mataffären på helgerna, från åtta till tjugo. Städade även de gemensamma utrymmena.
Allt jag tjänade gick till barnen Stockholm är dyrt, deras utbildning krävde både kläder och mat och nöjen.
Jag lärde mig laga, sy om och laga skor. Jag var alltid ren och prydlig. Det räckte för mig. Min enda underhållning var drömmar ibland såg jag mig själv lycklig och skrattande om natten.

När min man väl lämnat mig köpte han genast en ny dyr bil hade säkert sparat under åren. Vårt gemensamma liv var underligt: jag tog hand om allt utom hyran. Hyran betalade han, det var hans hela insats.
Barnen har jag utbildat.
Lägenheten vi bodde i ärvde jag av min mormor. En fin, välskött tvåa i ett gammalt stenhus i Göteborg, med högt i tak, ombyggd till en trerummare. Det fanns ett klädkammare på 8,5 kvadrat med fönster jag renoverade den och dottern bodde där. Jag och sonen delade sovrum jag kom hem bara för att sova. Mannen bodde i vardagsrummet. När dottern flyttade till Stockholm tog jag över kammaren.
Vi skildes utan bråk, utan att dela upp något, utan anklagelser. Han ville LEVA, och jag, utmattad, pustade ut Det behövdes inte längre lagas för- och varmrätt plus dessert varje dag, inte tvättas hans kläder, inte strykas hans skjortor. Jag fick tid att vila.
Vid det laget hade jag samlat på mig sjukdomar rygg, leder, diabetes, sköldkörtel, utmattning. För första gången tog jag semester från fabrikens jobb för att försöka läka mig själv. Extrajobben höll jag fast vid.
Jag anlitade en riktigt skicklig hantverkare med medhjälpare de renoverade badrummet på två veckor. En lycka! Min egen lycka!
Alla dessa år skickade jag istället pengar till mina framgångsrika barn på födelsedagar, jul, Internationella kvinnodagen och Mors dag, och sedan också till barnbarnen. Extrajobben gick inte att sluta med. Pengarna räckte aldrig till mig själv. Gratulationer kom sällan, nästan bara som svar på mina egna. Inga gåvor.

Det värsta var ändå att jag inte blev bjuden till vare sig sonens eller dotterns bröllop.
Dottern sa rakt ut: Mamma, du passar inte in där det är folk från regeringskansliet som kommer.
Om sonens vigsel hörde jag av dottern en vecka efteråt. Tack för att de inte bad om pengar till bröllopet
Ingen av barnen kommer någonsin på besök, trots att jag alltid bjudit in. Dottern menar att vår stad är kollektivt landsbygd och det är ändå ett länscentrum med nära en miljon invånare. Sonen har alltid inte tid.
Flyget till Stockholm går sju gånger om dagen, och det tar två timmar att resa
Vad ska jag kalla den tiden i mitt liv? Kanske tid av kvävda känslor
Jag levde som jag tänker på det imorgon som Scarlett OHara.
Jag kvävde tårar och smärta, alla känslor, från förundran till förtvivlan, levde robotiskt, programmerad för slit.
Sen köptes fabriken av stockholmare och lades om helt. Vi äldre blev snabbt bortplockade, och jag förlorade två jobb på en gång, men kunde tack vare det gå i förtidspension. Jag fick 14 000 kronor i månaden. För det ska man leva
Jag hade tur i vår femvåningshus fanns ledig tjänst som städerska tog den, ytterligare 14 000 kr. Packjobbet på ICA på helgerna behöll jag. Bra betalt tusen kronor per pass. Jobbigt att stå på benen hela dagen.
Sakta började jag renovera köket. Allt gjorde jag själv, beställde kök av grannen, det gick fort och blev bra och inte alltför dyrt.
Igen började jag spara pengar. Ville börja fixa vardagsrum och möbler. Hade planer men aldrig för min egen skull! Vad lade jag på mig själv? Bara mat, och den enklaste, jag har aldrig ätit mycket. Och mediciner. Mest gick till mediciner, hyran blev också högre varje år.
Exmannen föreslog att jag skulle sälja lägenheten området är bra, jag skulle få en bra slant Köp en etta.
Men den är mig kär. Ett minne av mormor. Mamma och pappa minns jag knappt. Det var mormor som fostrade mig. Lägenheten är hela mitt liv.
Jag och exmannen har förblivit rätt goda vänner. Vi pratar ibland, som gamla bekanta. Han har det fint. Pratar aldrig om sitt privatliv. En gång i månaden kommer han med potatis, grönsaker, matgryn och dricksvatten sånt som är tungt. Pengar vill han inte ta. Säger att matleveranser bara är skräp och ruttet. Jag håller med.
Inom mig har allt liksom frusit allt är ett knyte. Jag jobbar och lever. Jag drömmer inget, vill inget för egen del. Dotterns och barnbarnens liv ser jag bara på Instagram. Sonens på svärdotterns sida. Jag gläds att de mår bra och är friska. De reser, njuter av lyx och restauranger.
Kanske fick de för lite kärlek från mig. Därför älskar de mig inte tillbaka. Dottern frågar sällan hur det är. Jag svarar alltid att allt är bra. Klagar aldrig. Sonen skickar nån gång ett meddelande på WhatsApp: Hej mamma, hoppas allt är bra med dig.
En gång sa sonen att han inte ville höra om våra problem, det påverkar honom dåligt. Sedan dess berättar jag ingenting, bara: Ja, gubben, allt är bra.
Jag vill så gärna krama barnbarnen, men misstänker att de inte ens vet om att de har en levande farmor en pensionär-städerska. För dem är farmor säkert på andra sidan
Jag minns knappt när jag senast köpte något bara till mig själv, ibland strumpor och underkläder alltid det billigaste. Salong på manikyr/pedikyr har jag aldrig besökt. En gång i månaden går jag till frisören i huset bredvid för att klippa mig. Färgar håret själv. Och jag gläds åt att jag fortfarande, liksom ung, har samma storlek 38/40. Garderoben behöver inte förnyas.

Och rädslan jag bär på att jag en dag inte ska komma upp ur sängen, plågad av ryggsmärtorna. Rädd för att bli orörlig.
Kanske borde jag inte ha levt så här, utan vila, utan de små glädjeämnen, alltid jobbat och skjutit upp allt tills sen? Men var är det där sen? Det finns inte längre I min själ ekar tomheten I hjärtat är jag likgiltig Och runt mig likadan tomhet
Jag anklagar ingen. Kan inte heller klandra mig själv. Jag har alltid jobbat och jobbar fortfarande. Skapar en liten buffert, ifall jag inte kan arbeta längre. Inte stort, men ändå Ärligt talat: jag vet att om jag blir sängliggande, då vill jag inte leva vidare vill inte att någon ska behöva ta hand om mig.
Och vet ni vad som gör mig mest sorgsen?
Ingen har någonsin gett mig blommor Aldrig Tänk så ironiskt, om någon till slut kommer med blommor till min grav ja, då får man verkligen skrattaAtt jag fortfarande, varje morgon när jag vaknar, hoppas att någon ska knacka på min dörr. Det har aldrig hänt, men hoppet, det envisa lilla hoppet, vägrar slockna. Jag går ut på min balkong och ser ut över innergården där barn leker och föräldrar står och småpratar. Jag föreställer mig själv där, kanske med mitt barnbarn i handen, skrattande. Det är en bild jag har målat tusen gånger på insidan av ögonlocken.

Ibland undrar jag vad som hade hänt om jag hade vågat ta plats, vågat be om något för min egen skull, vågat visa min längtan. Men ändåtrots all ensamhet och saknad, trots att livet blev mer en väntan än ett äventyrfinns det stunder av stilla glädje. En kopp kaffe på balkongen i morgonsol; doften av nystädat hem; ett vänligt ord från grannen; ljudet av regn mot mitt fönster.

Det är dessa små ögonblick jag samlar på, som pärlor av värme i min hand. Och kanske, på mitt sätt, har jag älskat och levt så gott jag kunnat. Jag bjuder fortfarande in till kaffe, jag syr fortfarande gardiner, jag väljer fortfarande den finaste frukten på torget till någon annan än mig själv. Men ibland, när jag sitter där med min enkla måltid och min mjuka filt över knäna, försöker jag tänka att det aldrig är för sent att välja annorlunda. Och det är min sista hemlighet: varje dag är ändå en början, och någonstans inom mig finns alltid en ostoppbar längtan efter att livet ska knacka på min dörr.

Om den dagen kommer, då ska jag öppnaoch inte skjuta upp mitt hjärta längre.