Vem låg i min säng och skrynklade till den… En drömlik berättelse
Älskarinnan till min make var bara ett par år äldre än min dotter runda småbarnskinder, oskyldiga ögon, en ring i näsan (när min dotter ville ha en sådan blev han rasande och förbjöd det). Det gick inte att bli arg på någon som såg så där drömsk ut Ylva stirrade på hennes blåfrusna bara ben, den korta jackan, och inom henne spirade en syrlig kommentar: “Om du tänker föda barn åt den där dåren, köp en varm vinterjacka och dra på dig strumpbyxor under jeansen.” Hon sa såklart ingenting. Ylva räckte bara över nycklarna till Anki, slängde en blick mot de två väskorna med de sista grejerna och svävade mot busshållsplatsen.
Ylva Margareta, vad är det för pryl under köksbänken? ropade flickan efter henne. Ska man förvara tallrikar där?
Ylva kunde inte låta bli att slänga iväg ett sista svar:
Jag brukade gömma liken av Oskars älskarinnor där, men du kan diska dina tallrikar i den.
Hon väntade aldrig på något svar, såg inte ens Ankis skrämda ansikte, njöt av sitt sarkastiska avslut och svävade nerför trappan. Så var det alltså tjugo år av livet ut spiller svans på katten.
Att Oskar hade en älskarinna var det dottern som först upptäckte. Hon skolkade från skolan, kom hem och trodde huset var tomt, men möttes av en ung nymf som satt och drack varm choklad ur hennes favoritmugg. Med tanke på att nymfen knappt hade några kläder och att hon kunde höra pappans duschande från badrummet, räknade den kloka dottern Saga snabbt ut ekvationen och ringde Ylva:
Mamma, jag tror pappa har en älskarinna, och hon har på sig mina tofflor och dricker ur min mugg!
Precis som i en saga, fnissade Ylva och mindes hur dottern var desto mer upprörd över kränkningen mot hennes saker än över pappans svek. Vem låg i min säng och skrynklade till den…
Själv tog Ylva det hela rätt lugnt. Ja visst, hennes stolthet var sårad flickan var ung och fin medan hon själv kämpade med extrakilon, celluliter och alla de där tecknen på fyrtioårsåldern. Men Ylva kände mest lättnad dessa mystiska nattliga samtal, oregelbundna arbetstider, kvitton från caféer dit hon själv aldrig blivit bjuden… Men Ylva lyckades aldrig ta honom på bar gärning, Oskar ordnade allt så skickligt att hon till slut kände sig skyldig för sina misstankar.
Det är första gången, ljög Oskar störande. Jag vet inte vad som hände, det var som ett plötsligt norrsken.
Norrskenet visade sig vara en hotellreceptionist där Oskar bott under jobbresan. Hon var tjugo och förutom ett sött ansikte hade hon inga särskilda talanger. Inte hjärna heller, kanske, eftersom hon följde efter Oskar hela vägen till Stockholm, där hon hyrde ett dimmigt, stökigt rum med pengar hon sparat. Därför träffades de alltid i lägenheten för att tvätta sig och kläderna. Ylva hade undrat varför tvättmaskinen hela tiden gick på snabbprogram istället för “blandade material”!
Lägenheten var Oskars, ärvd från hans far före deras giftermål, och nu när Ylva ville skilja sig, flyttade hon och Saga ut till sin egen lägenhet i en förstad till Stockholm, som Ylva fått av sin mormor. Saga protesterade “Hur ska jag komma till gymnasiet nu?”
Då får du väl bo med oss, föreslog Oskar och fick genast höra ett gäng väl valda, svenska svordomar. Ja, åtminstone vågade dottern säga det hon tänkte om honom.
I början var det verkligen krångligt nya vägar, nya affärer, en timmes resa till jobb och skola. Men de vande sig ganska snabbt Ylva hittade ett nytt arbete, Saga började på ett universitet med halva resvägen. Ingen tid för sorg hushållsproblem och tentor lät dem inte unna sig någon vila, och när det var över fanns ingen plats för ledsamheter längre.
Anki ringde Ylva flera gånger frågade om vilket program man skulle använda för att baka bullar och var diskmedelstabletten skulle stoppas. En gång kom hon till och med förbi tog med sig några bortglömda foton som behövdes för studentexamen. Oskar själv vågade inte komma, Ylva låg sjuk och Saga vägrade åka till den gamla lägenheten, rädd för psykisk kollaps när hon snart skulle ha tenta i programmering.
Mysigt här hos er, sa Anki osäkert och tittade på blekta tapeter och gamla lampor.
Ylva smålog ja, det är mysigt, vad ska man säga. Där borta var allt modernt och smidigt; tjugo år hade hon byggt upp det. Nåväl, låt dem använda det ändå.
Men just den kvällen spelade ödet henne ett skämt ungefär ett år efter den minnesvärda dagen hördes plötsligt låset väsnas mot kvällen.
Är det någon till dig? frågade Ylva dottern.
Saga spärrade upp ögonen.
På dörrtröskeln stod Anki tårarna rann längs kinderna blandat med svart mascara och glitter. I handen en sportbag.
Har något hänt Oskar? frågade Ylva oroligt.
Något har hänt! snörvlade flickan. Jag tog honom på bar gärning med sekreteraren! Gick dit för att överraska när han jobbade sent och
Sedan bröt hon ihop, snyftade som ett barn och gömde ansiktet i händerna.
Vad vill du av mig? sa Ylva, när hon såg den välpackade sportbagen.
Får jag sova här? Jag har inga pengar kvar. Jag ska ta tåget hem till mamma imorgon.
Men hur ska du komma dit om du inte har några pengar?
Jag hoppades ni kunde låna mig.
Ylva visste inte om hon skulle gråta eller skratta.
Dottern bestämde åt henne.
Dra härifrån! sa Saga avmätt och slängde in ett par grova uttryck hon aldrig tidigare sagt inför Ylva.
Ylva såg strängt på dottern.
Kom in, Anki, sa hon. Det är kväll nu, kan inte kasta ut dig.
Sedan blev det ännu svårare.
Dottern blev så upprörd att hon utropade antingen jag eller hon. Ylva ryckte på axlarna ditt val, du är vuxen nu. Om du vill, flytta till pappa.
Må så vara! Jag flyttar hem till Natta istället!
Det blev taxi till väninnan för dottern. Och sedan var det Tente, te och valeriana för att trösta den malplacerade älskarinnan, som under ett år i Stockholm varken skaffat vänner eller jobb, endast en ny piercing i tungan. Pengarna lånade Ylva såklart ut vad skulle hon göra, det var inte tal om att låta henne bo kvar. Hon skjutsade till och med henne till stationen för att hon inte skulle försvinna.
Anki tackade länge, bad om ursäkt och lovade att börja ett nytt liv börja plugga och sluta med gifta män.
Mamma har alltid sagt att jag är hopplös. Hon hade rätt, verkar det.
Ylva vinkade inte av henne på tåget, det kändes överflödigt. Med dottern blev de snabbt sams igen, men Saga förstod fortfarande inte hur kunde mamma släppa in den där hembräckaren i hemmet. Ylva strök henne över det mjuka håret, log och sa:
Du förstår när du blir stor.
Oskar ringde efter en vecka. Sa att han hade förändrats, lämnat Anki och var redo för ett lyckligt återförenande.
Har du inga rena skjortor kvar? hånade Ylva.
Nä, suckade före detta maken. Hon kan inte tvätta, jag går omkring i snuskiga kläder.
Självklart flyttade hon inte tillbaka. Inte heller kände hon skadeglädje. Men det gick inte att undgå Ylvas humör var förändrat: nu kände hon sig lätt i både huvud och hjärta, log oftare. Hon skaffade en hund, promenerade på kvällarna i dunkla drömgator. Hon lärde känna en trevlig granne så vad då att han var tio år äldre, hon var ju inte ung längre heller. Livet fortsatte på sitt eget, nästan overkliga sätt.
