Mamma, jag ska gifta mig! – utbrast sonen glatt. – Vad roligt… – svarade Sonja utan större entusiasm. – Men mamma, vad är det? – frågade Viktor förvånat. – Ingenting… Var tänker ni bo? – undrade mamman och kisade med ögonen. – Här. Du har väl inget emot det? – svarade sonen. – Lägenheten har ju tre rum, vi får väl plats? – Har jag något val? – frågade mamman. – Men ska vi hyra en egen lägenhet? – suckade sonen. – Ja, jag har väl inget val, då… – konstaterade Sonja uppgivet. – Mamma, det är så dyrt att hyra nu att vi inte får pengar över till mat ens. – sa Viktor. – Och det är ju inte för alltid, vi kommer jobba och spara till en egen bostad. Det går mycket snabbare så. Sonja ryckte på axlarna. – Hoppas det… – sade hon. – Okej, ni får bo här så länge ni behöver – men jag har två villkor: vi delar på hyran och räkningarna – och jag är ingen hemhjälp. – Självklart, mamma, som du vill! – sa Viktor genast. Paret hade ett litet bröllop och flyttade in tillsammans med Sonja: Viktor och svärdottern Irina. Redan första dagen började Sonja få fullt upp med egna aktiviteter. När de unga kom hem från jobbet var hon inte hemma, grytorna stod tomma och lägenheten såg ut som när de gick – där låg allt kvar, stökigt men orört. – Mamma, var har du varit? – undrade sonen på kvällen. – Vet du, Viktor, jag blev inbjuden till Folkets hus att sjunga i folkvisekören – jag har ju rösten, det vet du väl… – Va?! – sa sonen förvånat. – Ja, du glömmer det bara, men jag har sagt det förut. Där är pensionärer som jag, vi sjunger tillsammans och har så kul! Jag ska dit imorgon också! – berättade Sonja glatt. – Är det kör imorgon igen? – frågade sonen. – Nej, imorgon är det litterär kväll – vi ska läsa Fröding. – sa Sonja. – Du vet ju hur mycket jag älskar Fröding. – Va?! – sa sonen igen. – Ja! Jag har sagt det! Du är verkligen ouppmärksam mot din egen mamma! – sa Sonja med ett vänligt förebrående. Svärdottern Irina höll sig tyst och iakttog samtalet. Sedan Viktor gift sig fick Sonja ny energi – hon gick på pensionärsträffar och kulturcirklar, gamla vänner fick sällskap av nya som ofta kom hem och ockuperade köket till sent på kvällen, drack te med småkakor, spelade bingo, promenerade eller såg på svenska tv-serier så ivrigt att hon inte ens hörde när de unga hälsade henne efter jobbet. Sonja rörde inte hushållssysslorna, hon lät allt stanna på Viktor och Irina. Först klagade de inte, sedan började Irina se snett, därefter viskade de missnöjt och Viktor suckade högljutt. Men Sonja brydde sig inte om sånt och fortsatte sitt aktiva liv. En dag kom hon hem lycklig och nynnade ”Uppå en kulle” för sig själv. I köket satt de unga och åt soppa, och Sonja sade glatt: – Grattis barn, jag har träffat en underbar man och vi ska åka på spa tillsammans imorgon! Det är väl roligt? – Javisst! – sa Viktor och Irina med en mun. – Är det allvarligt då? – undrade Viktor försiktigt, rädd att det skulle komma ännu en inneboende. – Kan jag inte säga än, men efter spa-resan får vi se. – sa Sonja, tog mer soppa och åt med stor aptit. Efter resan kom Sonja hem besviken och berättade att Allan inte var hennes typ och att de gjort slut, men hon la till att hennes liv fortfarande låg framför henne. Kulturcirklar, promenader och fikastunder fortsatte i rask takt. Till slut, en dag de unga kom hem till ett stökigt hem med tomma grytor, fick Irina nog, slog igen det tomma kylskåpet och sa irriterat: – Sonja, kan inte du hjälpa till med hushållsarbetet också? Det är ju rörigt här! Kylen ekar tomt! Varför ska vi göra allt hemma medan du inte gör något? – Vad har ni blivit så sura för? – sa Sonja förvånat. – Om ni bodde själva, vem skulle städa då? – Men du bor ju här! – sa Irina. – Jag är inte nån piga från Saltkråkan! Jag har gjort mitt och tänker inte vara hemhjälp. Jag sa till Viktor från början att det var mina villkor, att jag inte skulle ta hand om hushållet. Att han inte sa det till dig är inte mitt fel. – sa Sonja. – Jag trodde du skämtade… – sa Viktor förvirrad. – Ni vill bo här men också att jag ska städa och laga mat åt er? Nej! Jag har sagt mitt – och om ni inte gillar det så funkar det lika bra att bo själva! – sa Sonja och gick till sitt rum. Nästa morgon, som om inget hänt, nynnade hon ”Jungfru, jungfru, på vattnet…” för sig själv, satte på sin finaste blus, målade läpparna röda och begav sig till Folkets hus – där väntade folkvisekören…

Mamma, jag ska gifta mig! sa sonen glatt.
Vad roligt, svarade Ingrid Andersson utan större entusiasm.
Men mamma, vad är det? frågade Erik förvånat.
Ingenting Var tänker ni bo? undrade Ingrid och kisade mot honom.
Här. Du har väl inget emot det? svarade sonen. Tre rum och kök, det finns plats för oss alla!
Har jag något val, tror du? sa mamman torrt.
Det är nästan omöjligt att hyra en egen lägenhet, suckade Erik. Hyrorna är så dyra nu i Stockholm. Vi har knappt råd med mat om vi ska bo själva. Men det är inte för evigt vi jobbar, sparar och kan så småningom köpa nåt eget. Det går fortare så här.
Ingrid ryckte på axlarna.
Jag hoppas det Så här får det bli: ni flyttar in, bor så länge ni måste, men jag har två villkor vi delar el och hyra på tre personer, och jag tänker inte vara er hushållerska.
Det är klart, mamma. Som du vill, instämde Erik direkt.
De unga höll ett enkelt bröllop, och snart bodde de tillsammans: Ingrid Andersson, sonen Erik och hans nyblivna hustru Lill.
Från första dagen började Ingrid få massor av saker för sig. När de unga kom hem från jobbet var mamma aldrig hemma, kastrullerna tomma och det såg ut som när de gått på morgonen ingen hade rört någonting.
Mamma, var har du varit? undrade Erik på kvällen.
Förstår du, Erik, jag blev uppringd från Folkets Hus. De ville att jag skulle sjunga med i viskören min röst, du minns ju
Jaså? sa sonen förvånat.
Visst! Du har nog bara glömt, jag har berättat för dig. Det samlas andra pensionärer där och vi sjunger tillsammans. Det var så trevligt! Jag går dit igen imorgon!
Har ni kör imorgon också? frågade Erik.
Nej, då har vi litterär afton. Vi ska läsa Ferlin. Du vet ju hur mycket jag älskar Ferlin!
Jaså? Erik såg lika förvånad ut.
Ja, det har jag sagt många gånger! Du är så slarvig med vad din mamma säger, sa Ingrid med en vänlig förebråelse.
Lill satt tyst och lyssnade men sa ingenting.
Efter Eriks bröllop fick Ingrid Andersson ett nytt liv. Hon gick till pensionärsgrupper, fick nya väninnor som ofta kom över på kvällsfika och hade med kakor och bullar från konditoriet. De spelade bingo hela natten i köket, eller så gick Ingrid ut på promenad, och ibland satt hon försjunken i en gammal svensk serie, så att hon inte ens märkte när barnen kom hem och hälsade.
Hushållsysslorna lämnade Ingrid demonstrativt åt sonen och svärdottern. Först sa de inget, men Lill började ge onda ögat, sedan kom viskningar och till sist suckade Erik högt. Men Ingrid tog inte notis om något annat än att vara aktiv och trivas.
En dag kom hon hem sjungande Vem kan segla förutan vind, så lycklig att hon dansade in i köket där de unga satt och åt soppa.
Kära barn, ni får gratulera mig idag! Jag har träffat en underbar man och imorgon åker vi på kurort tillsammans visst är det härliga nyheter?
Verkligen, svarade Erik och Lill i kör.
Är det allvar? undrade Erik försiktigt, rädd att ännu en person skulle flytta in.
Det får tiden utvisa, men efter resan vet jag nog, sa Ingrid, tog soppa och åt med god aptit tog till och med mer.
När Ingrid kom tillbaka från resan var hon besviken. Hon sa att Lennart inte riktigt passade henne och de hade skilt sig, men hon la snabbt till att livet går vidare och glädjerna likaså. Hon fortsatte gladeligen till pensionärsklubben, på promenader och fikastunder.
Men till sist, en kväll när de unga kom hem till samma oordning och tom kyl, utbrast Lill och slog igen det tomma kylskåpet:
Ingrid Andersson! Kan du inte hjälpa till hemma också? Här är alltid stökigt och inget att äta! Varför ska vi göra allt arbete?
Oj, är ni så irriterade? sa Ingrid förvånat. Om ni bodde för er själva, vem skulle städa efter er då?
Men du bor ju här! sa Lill uppgivet.
Jag är ingen hushållerska, minsann. Har gjort mitt under alla år det räcker! Och jag sa från början till Erik att jag inte gör allt här hemma. Att han inte berättade det är inte mitt fel.
Jag trodde du skämtade, sa Erik förläget.
Så ni vill ha det bekvämt och att jag ska gå här och plocka och laga mat? Nej! Sa jag ifrån och det står jag fast vid! Vill ni bo för er själva så är det inget problem heller! sa Ingrid och gick till sitt rum.
Nästa morgon, som om inget hänt, nynnade hon Och jungfrun hon går i ringen, tog på sig sin finaste blus, målade läpparna röda, och gick iväg till Folkets Hus. Där väntade viskören.