Bänken på gården Viktor Stefanovich klev ut på gården vid halv två. Huvudet bultade – igår åt han upp de sista sillarna, och på morgonen hade han plockat ner julgranen och packat undan pyntet. Hemma var det alldeles för tyst. Han drog mössan över öronen, stoppade mobilen i fickan och gick, som vanligt stödd mot räcket, nerför trappan. Januaridagen låg klar över innergården: skottade gångar, orörda snödrivor, inte en människa i sikte. Viktor Stefanovich borstade av bänken vid den andra porten. Snön smälte stilla från brädorna. Här gick det alltid att tänka klart, speciellt när ingen var ute — då kunde han sitta i fem minuter innan han vände hem. – Får man göra sällskap? – hördes en mansröst. Viktor Stefanovich vred på huvudet. En lång man, kanske femtiofem, mörkblå jacka. Ansiktet var något vagt bekant. – Självklart, det finns plats, – svarade han och sköt ihop sig. – Vilken lägenhet bor du i? – Fyrtiotrean, andra våningen. Nyinflyttad för tre veckor sedan. Mikael. – Viktor Stefanovich, – han tog automatiskt den utsträckta handen. – Välkommen till vår lugna hörna. Mikael fiskade upp ett cigarettpaket. – Får jag? – För all del, rök på. Viktor Stefanovich hade inte rökt på tio år, men tobaksdoften påminde plötsligt om redaktionen på Stadsbladet, där han tillbringat större delen av sitt liv. Han hejdade sig på att dra in röken. – Har du bott här länge? – undrade Mikael. – Sedan ’87. Då var hela kvarteret nybyggt. – Jag jobbade här borta, i Folkets Hus Metallen. Ljudtekniker. Viktor Stefanovich ryckte till: – Hos Valter Zakrisson? – Precis! Och du…? – Skrev ett reportage om honom. ’89 gjorde vi jubileumskonsert. Kommer du ihåg när “Augusti” spelade? – Den konserten minns jag utantill! – Mikael log. – Vi släpade in en enorm högtalare, nätaggregatet gnistrade… Samtalet flöt av sig självt. Namn, berättelser – ibland roliga, ibland sorgliga. Viktor Stefanovich tänkte flera gånger att han borde gå in, men varje gång gled de in på nya minnen: musiker, teknik, alla historier bakom scenen. Han hade vant sig av vid långa samtal. Sista åren på tidningen skrev han bara snabba artiklar, och efter pensionen hade han nästan slutit sig. Övertalat sig själv att det var lugnare så – ingen att lita på, ingen att förlora. Men nu kände han värmen smyga sig in i bröstet. – Vet du, – Mikael släckte sin tredje cigarett, – jag har hela arkivet hemma kvar. Affischer, foton. Och kassettband, konserter jag själv spelade in. Om du är nyfiken… Vad ska jag med det till, – tänkte Viktor Stefanovich. Sen blir det att springa till grannen, socialisera. Och plötsligt ska vi bli vänner – all min ordning förstörd. Och vad skulle jag egentligen se som jag inte redan vet? – Det kan vara kul att titta, – sa han. – När passar det dig? – Imorgon redan, om du vill? Runt fem efter jobbet? – Kör på, – Viktor Stefanovich plockade upp mobilen, öppnade kontakter. – Ta mitt nummer. Om något förändras, så hörs vi. På kvällen kunde han inte somna. Han vände och vred på samtalet och på gamla anekdoter. Flera gånger greppade han telefonen – för att ställa in, hitta en ursäkt. Men han gjorde det aldrig. På morgonen vaknade han av att det ringde. På displayen: “Mikael, grannen”. – Har du ångrat dig? – sa rösten i luren, lite trevande. – Nej, – svarade Viktor Stefanovich. – Jag kommer vid fem.

Bänken på gården

Jag, Viktor Stefansson, klev ut på gården strax efter lunch. Huvudet värkte lite igår åt jag de sista sillarna från julbordet, och på morgonen hade jag plockat ner adventsstjärnan och ställt undan tomtarna. Hemma var det alldeles för tyst. Jag drog mössan över öronen, stoppade mobilen i jackfickan och tog mig nerför trappan, som vanligt med handen om räcket.

Januarisolen låg lågt över innergården och gav allting en nästan scenlik känsla: rensopade gångar, orörda snödrivor, inte en människa i sikte. Jag borstade av bänken vid port två. Snön föll mjukt ner från plankorna. Här tänkte jag alltid lite klarare, särskilt när det var folktomt man kunde sitta en stund i ensamheten och sedan gå in igen.

Är det ledigt här? hörde jag en mansröst.

Jag vred på huvudet. En lång man, drygt femtio, mörkblå dunjacka. Ansiktet kändes vagt bekant.

Sätt dig gärna, svarade jag och flyttade på mig. Vilken lägenhet bor du i?

Fyrtiotrean, andra våningen. Flyttade in för tre veckor sen. Mikael.

Viktor Stefansson, sade jag automatiskt och skakade handen han räckte fram. Välkommen till vårt lilla lugna hörn.

Mikael plockade fram ett paket cigaretter.

Är det okej om jag röker?

Känn dig fri.

Det var säkert över tio år sedan jag själv slutade röka, men doften av tobak kastade mig oväntat tillbaka till dagarna på lokalredaktionen där jag jobbat hela livet. Jag insåg med förvåning att jag nästan ville dra in röken djupt, men skakade snabbt av mig känslan.

Hur länge har du bott här? frågade Mikael.

Sedan åttiosju. Då var hela kvarteret nybyggt.

Jag jobbade här i närheten, på Folkets Hus, som ljudtekniker.

Jag ryckte till.

Hos Valter Zakrisson?

Precis! Känner du honom?

Jag skrev ett reportage om honom en gång. Åttionio, när vi gjorde jubileumskonserten. Minns du när “Augusti” spelade?

Jag minns varenda minut av den konserten! Mikael log brett. Vi släpade in den där enorma högtalaren, strömmen krånglade…

Samtalet flöt på utan ansträngning. Namn, minnen ibland roliga, ibland vemodiga dök upp. Jag kom på mig själv med att tänka att det kanske var dags att gå upp igen, men hela tiden öppnades nya sidospår: musiker, teknik, kulissernas små mysterier.

Jag hade vant mig av med långa samtal. Sista åren på redaktionen skrev jag mest korta notiser, och efter pensionen har jag levt nästan eremitiskt. Jag intalade mig själv att det var lugnare så vill inte vara beroende av någon eller bli fäst vid någon. Men nu tinade något inom mig.

Vet du, sade Mikael och fimpar sin tredje cigarett, jag har hela arkivet kvar hemma. Affischer, foton. Och konsertkassetter som jag spelat in själv. Om du vill se någon gång…

Behöver jag verkligen det, tänkte jag. Då måste man ju börja umgås, kanske till och med bli vänner och hela ens ordning ruckas. Dessutom, vad nytt kan jag egentligen se?

Det kan jag väl göra, svarade jag. När passar det dig?

Imorgon? Vid femsnåret? Kommer hem från jobbet då.

Det låter bra, sade jag och tog fram mobilen, öppnade kontakter. Ta mitt nummer, vi hörs om det blir ändrat.

På kvällen kunde jag inte sova. Tankarna gick runt, jag återupplevde gamla historier och samtalet från eftermiddagen. Flera gånger grep jag efter mobilen för att ringa och avboka, skylla på något. Men gjorde det aldrig.

På morgonen väcktes jag av mobilen. På displayen stod: “Mikael, granne”.

Har du ändrat dig? Hans röst var lite osäker.

Nej, svarade jag. Jag kommer vid fem.