Idag fick jag höra att någon lämnat ett spädbarn i en bebislucka utanför BB på Karolinska sjukhuset i Stockholm.
Tre månader efter att min hustru Margareta gick bort, fattade jag beslutet att adoptera barnet som blivit övergivet. Jag fick veta genom min vän Per att en liten pojke just blivit lämnad ensam på sjukhuset. Tanken på det lilla hjälplösa barnet väckte något djupt inom mig och jag kände genast att jag ville ge honom ett hem.
Det blev bråttom att samla ihop alla nödvändiga papper och intyg, men det gick över förväntan. Socialtjänsten genomförde flera hembesök och kontroller, och mitt hem på Södermalm blev godkänt som lämpligt. Bara några dagar senare, kunde jag äntligen ta min son hem. Kärleken kom direkt, som om han alltid hade varit min. Jag gav honom min hustrus bror Johans namn det gjorde ont och värmde samtidigt att få säga det namnet igen, att höra det i vårt hem.
Åren gick och Johan växte. Någon vintermorgon när vi bakade kanelbullar frågade han om han skulle kunna få ett syskon. Det kom så naturligt för honom och jag blev inte ens överraskad. Eftersom jag har ett arbete som jag kan sköta hemifrån, med bara en laptop vid köksbordet, kändes det som det självklara att ännu en gång öppna mitt hem för ett barn i behov.
Så gick det några månader, och så en dag när snön låg djup på Skeppsholmen, fick jag samtal om en flicka som just lämnats in, bara tre dagar gammal. Personalen förde mig till barnavdelningen och visade henne för mig. Jag höll henne i famnen och visste omedelbart hon är vår, ingen tvekan. Den här gången kände jag till alla procedurer och krav, så allting gick mycket smidigare.
Nu är vi tre. Jag, min son Johan, och min dotter Majken. Tillsammans bygger vi nya minnen, pratar om Margareta och lagar köttbullar och potatismos. Det är kanske inte det liv jag först drömde om, men det är vårt, och jag skulle inte byta bort det mot alla kronor i världen. Det har lärt mig att familj inte handlar om blod, utan om kärlek och mod att öppna sitt hjärta igen, även när livet gör ont.
