Vi möter fel personer, gifter oss med fel personer
Livets väg är krokig och svår, och ingen kan undgå sitt öde. Var och en har sin egen bana, sin egen sanning. Maj-Lis växte upp i en kvinnodominerad familj i en liten by i Småland. “Kungarike” är möjligen att ta i; de bodde i sitt röda trähus på landet. Trädgården, ved, vatten från brunnen, djur och en evig ström av sysslor.
Mormor Svea hade bott ensam i byn i många år. Hon hade blivit änka tidigt. Hennes dotter Barbro var också ensam; Maj-Lis pappa hade lämnat dem när Maj-Lis var två år. Därför blev det kvinnorna som styrde hemma.
Sedan barnsben kunde Maj-Lis mjölka kor, rensa jordgubbslandet och laga enkel mat.
Svea var runt sextio när hon en dag kom hem, utmattad efter ännu en lång dag på gården, och sade med trött röst:
Barbro, min flicka, jag orkar bara inte mer…
Mamma, vad är det? frågade Barbro genast, medan Maj-Lis kom springande.
Vad då? Jag är trött på allt slit. Gräva, skyffla gödsel. Har vi inte rätt till ett annat liv? sa hon och la sina arbetsnötta händer i knät.
Och vad tänker du att vi ska göra, mamma?
Vi säljer allt här och åker till stan. Jag har sparat ihop lite kronor under åren, vi köper en lägenhet i Växjö.
Mormor, jag vill, jag vill flytta till stan! jublade Maj-Lis och hoppade på golvet.
Så blev det. Sveas storebror, Lennart, bodde redan i Växjö. De fick bo hos honom tills vidare.
Ni får låna ett rum ett tag, sa hans fru vänligt, tills ni hittar något eget.
Släkten tog emot dem tålmodigt och vänligt, och Barbro letade lägenhet, med hjälp av Lennart. Till slut hittade de en liten tvårummare och flyttade in.
Vi behöver verkligen renovera, men nu tog sparpengarna slut, suckade Svea. Men det ordnar sig, vi tar det pö om pö.
Ja, mamma, svarade Barbro, jag har fått jobb på bageriet här. Första dagen i morgon. Vi måste fixa skola för Maj-Lis också, sommarlovet är snart slut. Det finns en grundskola nära här, på vägen till jobbet.
Jag går med Maj-Lis till skolan, du har ju fullt upp nu, sade Svea.
Maj-Lis började i sjätte klass på stadens skola, bara några minuters promenad bort. Hon var glad:
Mormor, jag vill verkligen gå i skolan här, jag lovar att plugga hårt!
När Barbro kom hem första dagen från bageriet berättade Svea:
Jag har fått jobb som städerska på samma skola som Maj-Lis. Ork finns det lite kvar på, och vi behöver pengarna.
Men mamma, du får ju pension.
Jag vill jobba medan jag kan, och hålla lite koll på Maj-Lis där också, ny som hon är
Tiden gick. Svea trivdes som städerska, även om ryggen värkte. Barbro jobbade, Maj-Lis var måttligt intresserad av skolan.
Efter åttonde klass slutade Maj-Lis och började hjälpa till hemma hon förstod att någon måste dra sitt strå till stacken. När hon gick förbi en restaurang såg hon en lapp i fönstret: “Diskare sökes.” Hon gick in direkt, och de anställde henne på stört.
Hon var flitig, hjälpte till i köket, skalade potatis och hoppade in för kocken ibland. Hon blev vän med några tjejer och de brukade gå på dans tillsammans:
Mamma, jag drar till klubben, kommer hem sent!
Var försiktig med pojkarna, röt mormor, tro inte på allt de säger, använd huvudet.
Jaja, mormor, jag är inte liten längre.
Det var på dansen Maj-Lis träffade Torsten. Han bjöd upp henne, och sen släppte han henne inte med blicken hela kvällen.
Jag följer dig hem, sa han självsäkert, så att Maj-Lis bara log.
De började träffas, och snart berättade Torsten:
Maj-Lis, jag ska göra lumpen nu. Väntar du på mig? Jag lovar att skriva brev.
Självklart, jag svarar på varje brev, lovade Maj-Lis.
Hon vinkade av honom vid tåget, skrev flitigt och svarade på hans brev. Han lovade ses nästa sommar när han fick permission. Maj-Lis längtade.
Till slut kom sommaren och permissionen. De sågs.
Hej Maj-Lis! Har du gift dig än? skämtade Torsten.
Jag sa ju att jag skulle vänta.
Jaja… sa han, men han tittade mest bort, verkade inte ens särskilt glad.
Permen gick snabbt. Breven från Torsten blev få och kortare. Till sist slutade de helt.
Tiden gick, och när Torsten muckade hörde han inte ens av sig. Maj-Lis väntade, men han syntes aldrig på dansbanan.
En kväll, på väg hem, sa hon till vännerna:
Säg, vad hände med Torsten? Han borde vara hemma nu…
Gå hem till honom då, flinade kompisen, och hälsa på hans fru när du ändå är där! Han gifte sig under lumpen, och frugan har han med sig hem. Stryk honom ur huvudet, Maj-Lis.
Det kan inte vara sant! Jag väntade ju på honom…
Javisst, men han väntade inte på dig.
Maj-Lis stötte ändå ihop med Torsten senare, av en slump i parken. Han satt på en bänk, precis som de brukade.
Hej, Maj-Lis, utbrast han.
Hon gick bara vidare, men han stoppade henne:
Förlåt. Jag gjorde bort mig. Tänker på dig jämt, kan inte släppa dig. Jag älskar inte min fru. Men vi ska ha barn…
Maj-Lis mötte hans blick:
Och vad vill du ha av mig? Ska vi träffas bakom hennes rygg? Aldrig! Du svek och ljög. Nu lever du ditt nya liv. Lycka till, Torsten.
Hon arbetade vidare i restaurangen, men chefen såg hennes talang i köket och föreslog:
Maj-Lis, du är duktig! Gå en utbildning, bli kock på riktigt!
Åh, vad kul. Jag säger ja!
En tidig morgon stod Maj-Lis i sin nya kappa, redo att ta tåget mot Malmö för en kurs. Hon var nervös men spänd av förväntan. Vid perrongen stod ett ungdomsgäng och spelade gitarr, sjöng farväl till en kille som gjorde lumpen.
En ung soldat bröt sig loss från sällskapet och gick mot henne:
Hej, jag heter Jens. Vad heter du?
Maj-Lis, svarade hon förstrött.
Väntar du på tåget? frågade han, och hon nickade.
Tåget rullade in, och Jens sprang tillbaka.
Underlig typ, den där Jens… tänkte Maj-Lis, varför ville han veta vad jag hette?
Hon satte sig i en kupé. Plötsligt dök Jens upp igen.
Där är du ju! Jag letade överallt. Jag måste tillbaka till lumpen snart, men jag gillade dig vid första ögonkastet. Ska vi byta adresser och skriva brev?
Jag ska plugga till kock i Malmö, svarade Maj-Lis.
De pratade oavbrutet hela resan. Brev byttes från första veckan. Maj-Lis litade inte riktigt på det, efter vad som hänt med Torsten. Men Jens var vänlig, varm, och krävde inget.
Mormor brukade säga: vi möter fel, gifter oss med fel, tänkte Maj-Lis, men kanske blir det annorlunda nu.
De brevväxlade i nästan ett år. När Jens kom hem, åkte han direkt till Maj-Lis. Hon var ledig den dagen. Lyckan var ömsesidig, och Maj-Lis förstod: den här pojken är att lita på.
Åren gick. Maj-Lis och Jens gifte sig. Hon lagade mat i restaurangen, Jens jobbade på industrin. Allt hemma var rent, barnens kläder vikta på hyllan, allt tvättat och lagat. Tvillingpojkarna gick på förskola, strukna kläder varje dag.
Men Maj-Lis fick kämpa med sin man; Jens lämnade allt överallt och brydde sig inte. Hon tjatade och plockade tills hon till slut tänkte:
Jag får försöka på annat sätt. Charm och list.
Med varm röst och skratt fick hon till slut Jens att ställa stövlarna i farstun, verktygen i garaget, och själv sopa på gården. Ordningen spred sig även till hans garage.
Maj-Lis log:
Jag mötte den rätte, trots vad mormor sagt.
Så levde de lyckliga tillsammans nästan hela livet. Men en dag kom inte Jens hem från jobbet; han föll ihop på vägen och dog. Hjärtat orkade inte längre. Allt var stillsamt, ingenting hade varnat.
Maj-Lis blev ensam kvar, precis som sin mormor Svea och mamma Barbro. Nu bor hon ensam, barn och barnbarn hälsar på ibland. Sitt öde kan man inte gå förbi.
