Min man tänker bara på sig själv – han äter upp allt och lämnar inte ens något till vårt barn – Adam, vart tog bananerna vägen? – frågar jag min man. – Jag åt upp dem, var sugen. – Kunde du inte lämnat en till mellis åt vår son? – Vilket överdrivet problem. Det finns bananer i affären. – Gå och köp några då. – Jag ska ju på fotbollsmatch. Hur skulle det gå? Så här är det jämt i vår familj: keso, kakor, äpplen. Jag måste till och med gömma maten – för annars kan vår son gå hungrig med en sådan pappa. Vi har varit gifta i fem år. Vår son fyller snart två. Vi har bostadslån, så ekonomin är begränsad. Min man tycker att han försörjer oss bara för att vi har bostad – i själva verket sålde han sin etta för handpenningen, men mina föräldrar hjälpte till också. Min mamma tycker Adam är en riktig egoist. Jag håller lite med. En dag förberedde vi för kalas. Jag lagade mat till gästerna, men han sprang hela tiden och rensade faten. Han tog till och med av tårtan! Jag hade ställt ut den på balkongen för kylskåpet var fullt. När jag sen ska skära upp tårtan är det bara en liten bit kvar av chokladdekorationen. Kan ni tänka er hur pinsamt det blev? Så där är det hela tiden. Visst, han tjänar pengar, men man måste ju kunna tänka på andra. Hans ursäkt är alltid: “Vi köper nytt, ingen fara!” Okej, han bryr sig varken om mig eller vårt barn, trots tajt ekonomi. Efter en vecka är maten för en månad slut. – Varför klagar du? Han är ju man, låt honom äta. Han tjänar ju pengar. Koka mer istället för att gnälla, försvarar svärmor honom. Men hur mycket jag än lagar, det räcker aldrig. Han äter upp allt. Vi kan inte köpa mer – vi har ju bolån, måste köpa kläder, hushållsgrejer. Till slut sa jag till min man att om det händer igen – då vill jag skiljas. Då delar vi på lägenheten och lever var för sig. Han blev sur, gick och klagade hos sin mamma. Nu pratar hon inte med mig längre. Men jag tycker jag har rätt. Vad tycker ni?

Min man tänkte bara på sig själv, har jag förstått nu när jag ser tillbaka på dessa år. Han åt alltid upp allt, ibland fanns det inte ens kvar till vårt eget barn.

Erik, var har bananerna tagit vägen? frågade jag min man.
Jag åt upp dem, blev sugen, svarade han.
Kunde du inte ha lämnat en till mellanmål åt vår son?
Jag förstår inte varför det ska bli något stort bråk om det här. De säljer ju bananer i affären, gör de inte?
Gå och köp några i så fall.
Jag har ju fotbollsmatchen att titta på. Hur skulle jag hinna?

Sådär höll det på i vår familj: keso, bullar, äpplen. Jag blev till slut tvungen att gömma maten, för med en sådan far riskerade vår son att vara hungrig.

Vi hade varit gifta i fem år. Snart skulle vår son fylla två. Vi hade bolån, du vet hur det är med pengar då de räcker inte till allt. Min man såg sig själv som familjens försörjare, för att han fixat oss en lägenhet. Sanningen var väl att han sålde sin gammal etta för att lägga in handpenningen, men mina föräldrar hjälpte också till. Min mamma tyckte att Erik var en riktig egoist och jag börjar inse att hon hade rätt.

Jag minns en särskild dag när vi skulle ha kalas. Jag stod i köket och lagade mat till gästerna, medan han hela tiden snokade runt och åt upp allt. Det värsta var när han gav sig på tårtan. Jag hade ställt ut den på balkongen eftersom kylen var full. När jag tog in den för att skära upp såg jag att bara en liten, dekorerad bit med choklad fanns kvar. Jag skämdes så mycket inför gästerna.

Sådant hände jämt. Visst, han jobbade och drog in pengar, men någon måtta får det väl ändå vara man måste tänka på de andra i familjen också. Hans eviga ursäkt var: “Vi köper väl nytt, du behöver inte oroa dig!” Men hur kan man inte bry sig ens om sitt eget barn? Särskilt när vi måste vända på kronorna och jag försöker hushålla. En veckas mat kunde han sätta i sig på några dagar.

Varför klagar du så mycket? Det är väl en man, låt honom äta. Han tjänar ju ändå pengar, blev jag ofta tillsagd av svärmor. Du ska bara laga mer mat.

Men det hjälpte inte vad jag gjorde han åt upp precis allt. Någon tanke på att köpa mer fanns inte heller, vi behövde pengar till bolån, kläder och allt annat som behövs i hemmet.

Till slut sa jag till Erik att om det hände igen skulle jag gå vidare vi kunde dela på lägenheten och leva våra liv på varsitt håll. Han blev förstås arg, sprang hem till sin mamma och beklagade sig. Nu vill svärmor inte ens prata med mig längre. Men innerst inne vet jag att jag hade rätt. Hur annat kan man göra? Vad tycker du?