Ekot i natten
Margareta Lund tog in på rehabiliteringsavdelningen två veckor före nyår. Det hade inte gått tidigare det fanns inga lediga platser.
Hälsan går först, och när hon fick sin remiss blev Margareta verkligen glad det vårdcentrum hon skickades till hade fått mycket beröm i hela Stockholm.
Men ändå gnagde det inom henne: snart är det ju nyår, och med det traditioner, inlagd sill, Janssons frestelse Allt det där hon älskat sedan barnsben.
Margareta hade alltid gillat nyår. Klä granen, pynta lägenheten, springa runt och förbereda. Julstöket det var hennes lycka. Men nu var hon tvungen att ge upp allt det där.
Margareta försökte trösta sig med att det inte var sista firandet i hennes liv, tänkte att till julen skulle hon säkert vara hemma.
Det gick väl hyfsat oftast.
***
Hon fick ett mysigt dubbelrum, redan bebott av en kvinna hälften så gammal. Många behandlingar stod på schemat sjukgymnastik, träning i bassäng och gym.
Margareta var flitig och deltog i allt. Hon anmälde sig till motionspass direkt hon tyckte så mycket om sjukgymnasten.
Läkarna berömde henne, sa att tillfrisknandet gick fort.
Margareta log och nickade, men inombords var hon ändå ledsen.
För första gången i sitt liv förberedde hon inte något nyår; köpte inga presenter, tänkte inte på småkakor och valde inte klänning.
Nyåret passerade förbi någon annanstans, som om det aldrig riktigt ägt rum.
Hälsan är viktigare, upprepade hon för sig själv, jag får fira med min rumskamrat.
Den 30 december blev rumskamraten utskriven. När dörren slog igen satt Margareta kvar helt ensam. Allt blev tyst.
***
På nyårsaftons morgon ringde barnen grattade och frågade om hälsan, lovade att hälsa på efter helgen.
Självklart, de hade sitt. Egna familjer, egna planer. Några kollegor skickade sms lite senare…
Sedan blev det natt.
***
Margareta hörde hur andra kamerater i olyckan samlades i korridoren efter statsministerns tal på tv.
De ropade högtidligt: Gott nytt år! Nya möjligheter!
Margareta låg stilla kvar.
Hon kände som om en osynlig vägg skilde henne från alla andras glädje.
Hon var ingenstans riktigt välkommen.
***
Margareta tog upp mobilen. Hon längtade så efter att höra en mänsklig röst!
Men vem kunde hon ringa?
Så många namn i kontaktlistan
Svea en gammal klasskamrat hon inte sett på många år, även om de gillade varandras bilder på Facebook då och då.
Smidigt, men så tomt.
Göran exmannen. Ingen idé att ringa.
Hon swipade vidare.
Per sonen. Han skulle genast svara och prata med henne en lång stund Om hon bad skulle han släppa allt och komma.
Men Margareta ville inte visa sig svag. Hon hade alltid varit stark inför sonen.
Hon gick igenom resten av kontakterna. Fanns ingen att ringa just nu, inte ens av den enkla anledningen att önska Gott Nytt År. Hennes samtal skulle kännas påträngande. Tyckte hon. Vad skulle då de andra tycka?
Men vem då? Någon viskade hon i rummets sterilvita tystnad.
Och så började hon gråta
Det slog henne hon hade i princip allt: hem, jobb, erfarenhet, mängder av bekanta.
Men samtidigt ingenting. Och ingen.
***
Med hela sitt väsen insåg Margareta ensamheten och ville bara bort.
Hon tog på sig kappan och gick ut. Kall vinterluft bet i lungorna.
Bredvid vårdcentrumet låg en liten, snötäckt park. Dit gick hon, utan att riktigt veta varför. Hon måste bara gå någonstans.
På en bänk satt en man ungefär i hennes ålder, kanske lite äldre.
Han tittade inte på stadens ljus. Han såg rakt ut i tomheten.
Margareta kände hur något knep till i hjärtat. Hon ville bara säga ett ord till denna människa.
Hon sa tyst:
God kväll.
Mannen lyfte blicken. Log varmt, med vänliga rynkor i ögonvrårna.
God kväll själv. Gott nytt år.
Hon log oväntat tillbaka. Så enkel hälsning, men ändå så rätt. Något rörde sig inom henne.
Varför är du här ute?
Ingen att prata med hemma, svarade mannen lugnt. Min fru gick bort för tre år sedan. Min dotter bor i Tyskland, hon ringde på dagen och grattade. Sa att hon hade fullt upp. Så här sitter jag. Och du, är du från sjukhuset?
Margareta nickade:
Ja. Håller på att återhämta mig efter sjukdom. Och vet du Idag insåg jag att det inte fanns någon jag kunde ringa till vid tolvslaget. Hela telefonen full av kontakter, men ingen att tala med.
Han såg inte förvånad ut.
Ja Ensamheten smyger sig på. En dag förstår man att om något skulle hända dig, skulle ingen märka. Ingen höra. Ingen komma, sa han och såg riktigt vänlig ut. Då måste man våga, för att inte försvinna. Säga hej först. Som du gjorde idag Det visar att du är stark.
Jag känner mig inte alls stark
Det spelar ingen roll, sa han mjukt. Ingen föds stark. Men man blir det när man möter livet, även när det vänt sig bort. Och vet du Om du inte kommer hit imorgon, så väntar jag ändå. För nu vet jag att du finns.
Orden var så ärliga att Margareta plötsligt förstod hon letade efter någon som skulle rädda henne från ensamheten, utan att ana att hon själv kunde vara räddningen för någon annan.
***
När hon kom tillbaka till sitt rum hade hon en liten lapp i fickan, där hennes nya bekant, Olle, med darrig men prydlig stil, skrivit sitt telefonnummer.
Tomheten inombords fanns kvar. Men nu fanns där också något varmt. Ditt eko av en annans röst:
Jag väntar
För första gången på länge låg Margareta och tänkte inte på vad hon förlorat. Hon tänkte på vad som kunde hända imorgon. Inte på ett storslaget sätt bara imorgon. På morgonen.
Kanske ringer jag? funderade hon innan hon slöt ögonen. Bara för att säga: God morgon, Olle
Ibland kommer det viktigaste i livet då vi vågar möta en annan människas ensamhet med vår egen och då föds hoppet på nytt, även under en kall vinternatt.
