Du är bara avundsjuk – Mamma, är du allvarlig nu? Restaurang “Operakällaren”? Det är ju minst fem tusen per person – för en middag! Igor slängde sina nycklar på hyllan så att de skramlade mot väggen. Olga vände sig bort från spisen, där hon rörde i såsen, och la genast märke till hur hans knogar vitnade när han krampaktigt höll i mobilen. Några minuter till lyssnade han tyst på sin mamma, svor och tryckte sedan av samtalet abrupt. – Vad har hänt? Igor sjönk tungt ner vid köksbordet och stirrade på tallriken med potatis. Olga slog av plattan, torkade händerna på en handduk och satte sig mittemot. – Igor… – Mamma har blivit helt galen. Riktigt galen på gamla dar. Kommer du ihåg den där… Valter? Från dansen? Olga nickade. Svärmor hade nämnt sin nya bekantskap för en månad sedan – i förbifarten, med ett blygt leende och pillande på bordsduken. Då hade det verkat gulligt: en 58-årig änka, ensam i fem år, som hittat en galant kavaljer på dansklubben i Folkets Hus. – Jo, så här är det. Hon bjöd ut honom på “Operakällaren”. Tre gånger på två veckor. Köpte en kostym till honom för fyrtio tusen kronor. Förra helgen åkte de till Visby, gissa vem som betalade hotell och guidning? – Nina Viktorsdotter. – Bingo. – Han drog handen över ansiktet. – Mamma har sparat ihop de pengarna i åratal. Till renoveringen, till dåliga dagar. Nu bränner hon dem på en karl hon känt i en och en halv månad. Helt galet… Olga var tyst, letade efter ord. Hon kände svärmor väl – romantisk, öppen, barnsligt godtrogen. En sådan där kvinna som tror på den stora kärleken även efter femtio. – Lyssna, Igor… – hon la sin hand över hans. – Nina Viktorsdotter är vuxen. Det är hennes pengar, hennes beslut. Låt bli att lägga dig i. Hon lyssnar ändå inte just nu. – Ola, hon gör bara misstag på misstag! – Ja. Och det är hennes rätt att göra dem. Och ärligt talat tycker jag du överdriver lite. Igor ryckte på axlarna, men drog inte undan handen. – Jag klarar inte av att se henne… – Jag vet, älskling. Men du kan inte leva hennes liv åt henne. – Olga strök honom över handleden. – Hon får stå för sina egna val. Även om vi ogillar dem. Hon är rationell ändå. Igor nickade dystert. …Två månader gick snabbt. Pratet om Valter tystnade – svärmor ringde mer sällan, talade undvikande, som om hon undanhöll något. Olga tänkte att romanen runnit ut i sanden och slutade oroa sig. Därför förstod hon inte genast vad som var på gång när det ringde på dörren en söndagskväll och Nina Viktorsdotter stod där. – Barn! Mina kära barn! – svärmor stormade in och efterlämnade ett spår av söta parfymer. – Han har friat! Titta! Se själva! På hennes finger gnistrade en enkel ring med liten sten. Billig, men Nina Viktorsdotter tittade på den som om det var en jättediamant. – Vi gifter oss! Nästa månad! Han är så… så… – Hon tryckte händerna mot ansiktet och skrattade som en ung flicka. – Jag trodde aldrig… att jag i min ålder… och att jag någonsin skulle känna så här igen… Igor kramade sin mamma, och Olga såg hans axlar slappna av. Kanske var det inte så illa ändå. Kanske älskar den där Valter henne verkligen – och de oroade sig i onödan. – Grattis, mamma. – Igor släppte henne, log. – Du förtjänar lyckan. – Och jag har redan skrivit över lägenheten på honom! Nu är vi en riktig familj! – utbrast Nina Viktorsdotter och tiden stannade. Olga slutade andas. Igor ryckte till som om han gått in i en glasvägg. – Vad… sa du? – Lägenheten. – Svärmor viftade bort deras ansiktsuttryck. – För att visa att jag litar på honom. Det är kärlek, barn, riktig kärlek! Och kärlek bygger på tillit. Tystnaden blev så tät att man hörde klockan i vardagsrummet. – Nina Viktorsdotter. – Olga talade först, sakta och försiktigt. – Ni har skrivit över lägenheten på en man ni känt tre månader? Innan bröllopet? – Och? – Svärmor höjde hakan. – Jag litar på honom, han är snäll och ordentlig. Han är inte som ni tror, det vet jag. – Vi tror inget illa. – Olga tog ett steg framåt. – Men snälla… ni kunde väl ha väntat tills efter vigseln. Varför den här brådska? – Ni förstår inte. Det här är beviset på min kärlek. – Nina Viktorsdotter korsade armarna. – Vad vet ni om riktiga känslor? Om tillit? Igor släppte äntligen tänderna: – Mamma… – Nej! – Hon stampade i golvet och Olga såg plötsligt en trotsig tonårsflicka. – Jag vill inte höra! Ni bara avundas min lycka! Ni vill bara förstöra! Svärmor vände och rusade ut, snuddade axeln i dörrkarmen. Sekunder senare slog ytterdörren igen och vitrinskåpen skallrade av stöten… …Bröllopet blev litet – stadsdelskontor, second hand-klänning, en liten rosor. Men Nina Viktorsdotter strålade som om hon gift sig i Storkyrkan. Valter – en kraftig man med tunnhårig hjässa och oljig leende – höll sig utan anmärkning. Kyssade brudens hand, drog ut stolen, hällde upp champagne. En perfekt brudgum. Olga iakttog honom över glaset. Något stämde inte. Ögonen. När Valter såg på Nina Viktorsdotter var blicken kall och beräknande. Proffsig ömhet. Inövad omsorg. Hon sa inget. Vad var vitsen när ingen ändå lyssnade? …De första månaderna ringde Nina Viktorsdotter varje vecka – berusad av entusiasm, rabblade restauranger och teatrar maken tog henne till. – Han är så omtänksam! Igår kom han med rosor – bara sådär! Igor lyssnade, nickade och la sedan på och satt tyst, stirrande tomt ut i luften. Olga trugade inte på. Hon väntade. Ett år gick omärkligt. Och sedan… ringde det på dörren… Olga öppnade dörren och såg en kvinna hon knappt kände igen – svärmor hade åldrats tio år, djupa rynkor, insjunkna ögon, hopkrupna axlar. I handen – en nött resväska. Den samma som hon en gång åkte till Visby med. – Han slängde ut mig. – Nina Viktorsdotter snyftade. – Skilde sig och slängde ut mig. Lägenheten… den är hans på pappret. Olga öppnade dörren mer och släppte in henne. Vattnet kokade snabbt. Svärmor satt med tekoppen mellan händerna och grät – tyst, hopplöst. – Jag älskade honom så. Jag gjorde allt för honom. Och han bara… Olga avbröt henne inte. Strykte försiktigt över ryggen och väntade tills tårarna tog slut. Igor kom hem en timme senare. Stannade i dörren när han såg sin mamma – och ansiktet hårdnade. – Älskade son. – Nina Viktorsdotter reste sig och sträckte ut armarna. – Snälla, jag har ingenstans att bo… Du kan inte lämna mig på gatan? Barn är ju skyldiga att ta hand om sina föräldrar, det vet du… – Stopp. – Igor höjde handen. – Stopp, mamma. – Jag har inga pengar kvar. Allt gick åt till honom. Pensionen räcker inte, det vet du… – Jag varnade dig. – Vad? – Jag varnade dig. – Igor satte sig tungt på soffan, som om världen vilade på hans axlar. – Jag sa: skynda dig inte. Jag sa: lär känna honom. Jag sa: skriv inte över lägenheten. Kommer du ihåg vad du svarade? Nina Viktorsdotter sänkte blicken. – Att vi inte förstår riktig kärlek. Att vi är avundsjuka på din lycka. Jag minns allt, mamma! – Igor… – försökte Olga, men Igor skakade på huvudet. – Nej. Hon behöver lyssna. – Han vände sig till henne. – Du är vuxen. Du gjorde ditt eget val. Du ignorerade alla som försökte hjälpa dig. Och nu vill du att vi ska lösa dina problem? – Men jag är din mamma! – Just därför är jag arg! – Igor reste sig hastigt och skrek nästan. – Jag är trött, mamma! Så trött på att se dig kasta bort livet och sen komma till mig med utsträckt hand! Nina Viktorsdotter sjönk ihop, liten och värnlös. – Han lurade mig, älskling. Jag älskade verkligen, trodde verkligen… – Ja, du trodde – så mycket att du gav bort lägenheten till en främling. Fantastiskt. Och att det var pappa som köpte den där lägenheten – tänkte du på det? – Förlåt mig. – Tårarna rann igen. – Jag var blind. Men snälla… ge mig en chans till. Jag kommer aldrig mer… – Vuxna människor står för sina val. – Igor talade nu trött och tyst. – Du ville vara självständig? Varsågod. Hitta bostad själv. Skaffa ett jobb. Klarar dig som du vill. Nina Viktorsdotter lämnade lägenheten gråtande, högljutt snörvlande i trapphuset. Olga satt hela natten tyst med Igor – bara höll honom i handen. Igor grät inte. Låg och stirrade i taket, suckade djupt ibland. – Gjorde jag rätt? – frågade han mot gryningen när ljuset smög in. – Ja. – Olga strök hans kind. – Hårt. Svider. Men rätt. På morgonen ringde Igor sin mamma och hyrde ett rum åt henne ute i förorten. Betalade för ett halvår i taget. Det var sista gången han hjälpte henne. – Resten får du klara själv, mamma. Ja, ska du stämma Valter hjälper vi till. Men bo här – nej. Olga lyssnade och tänkte på rättvisa. På hur den hårdaste läxan ibland är den enda som fungerar. Svärmor fick precis vad hennes blindhet förtjänade. Och den tanken var både bitter och rofylld. Samtidigt kände hon att det inte var slut. Det kommer att ordna sig. På något sätt, på svenska kanter, brukar det ändå ordna sig till slut…