Skäggigt silver men själen skimrar – min resa från brittisk nätromans till oväntad kärlek vid stugan i Sverige “Du har ljugit för mig hela tiden! Jag avslutar vår korrespondens. Väldigt besviken på kvinnor. Hur kunde du låtsas så länge, ljuga? Jag ville gifta mig med dig men du har förstört allt. Man kan inte börja ett familjeliv med lögner och misstro. Farväl. Skriv inte mer. Jag svarar inte. Din före detta gentleman.” Sånt här brev fick jag från en engelsman. Jag och Connor hade brevväxlat i nästan ett år. Allt ledde mot ett möte – på hans hemmaplan i Sheffield. Men tyvärr… Det blev inte av. …Jag var då fyrtionio. Sedan länge skild, med barn och barnbarn. Ville känna mig som kvinna igen, medan åren gick och barnen hade sitt. Orkade inte sitta instängd och minnas svunna tider, bli en surkärring med eviga stickningar och korsstygn. Alla mina väninnor var gifta och upptagna med hushåll och familj. Efter att jag noga granskat alla “friare” på jobbet utan napp tog jag, på inrådan av en kollega, steget att testa en svensk dejtingsajt. Det kunde ju inte skada. Jag fyllde i en lång profil, beskrev mig själv i bästa dager och laddade upp en fin bild. Satt och väntade på ett mirakel, men tog inte själv kontakt, höll min värdighet. Efter några veckor hittade jag ett mejl – det enda. Pirrig började jag läsa det engelska brevet från mitt kök i Enköping. Så, engelsman, 59 år, egen företagare, skild, två vuxna söner. På bilden snygg och proper, en gentleman framför ett ståndsmässigt trevåningshus. Han ville lära känna mig – och kanske gifta sig så småningom! Lyckan var total. Om jag bara skrev ett bra svar… Jag ville nästan skicka direkt att jag var på väg till Sheffield och redo för bröllop, eller vad det nu heter i England… Men jag svarade att jag behövde tänka till lite – spela svårfångad. Det är ju flera som är intresserade, alla hinner jag inte svara. Hoppas du har överseende, Connor. Connor var diskret och taktfull. Han skrev att det var fullt förståeligt, en kvinna som jag har säkert många friare, inklusive honom själv. Jag svävade efter engelsmannens smicker. Snart följde det intima, förtroliga brev mellan oss – det kändes som vi var gjorda för varandra. Varför levde vi i olika länder? Han kallade mig “Mystiska rosen”, jag kallade honom “Min gentleman”. Jag kunde knappt tänka mig ett liv utan hans varma mejl. I tanken var jag redan gift och bodde i hans rymliga hus, förde lugna morgonsamtal med min älskade man. Allt verkade perfekt – ju mer vi lärde känna varandra, desto närmare kom vi själsligt. Jag berättade för mina barn att jag snart skulle åka, lämna över lägenheten till dem och säga upp mig från jobbet. Barnen – sonen och dottern – försökte oblygt få ner mig på jorden: – Mamma, vi känner inte igen dig. Pensionen är runt hörnet och du ska gifta dig? Hur kan du vara så galen? Vad ska du där borta? Din gentleman börjar snart damma, blodtrycket går upp och ner, kissar hela nätterna… Vill du bli engelsmans städerska? Snart gnäller han som en gammal geting. Ta det lugnt med engelsmännen, mamma. Men jag stod på mig – jag ville bli lady, punkt! Bytte garderob, frisyr och uppförande i väntan på visum för den långa resan. Och plötsligt kom detta lapidariska mejl från Connor: “Du är ingen Mystisk ros, bara en vanlig lögnerska. Skriv inte, jag svarar inte.” Jag förstod ingenting. När hade jag ljugit? Allt gick runt i skallen och jag skrev ändå ett brev tillbaka men fick inget svar på ett halvår. När jag redan bestämt att skriva om testamentet och lämna allt till barnen istället, kom plötsligt ett mejl från “Min gentleman”: – Mystiska rosen, förlåt! Jag låg länge på sjukhus, nära döden. Ville inte oroa dig, så jag bad min son Oliver ta över vår brevväxling. Han skulle vara artig. Men han sa att du tvärt avbrutit kontakten. Varför? Nu är jag frisk och redo att ta emot dig, min gudinna, som hustru. Jag läste brevet om och om igen och brast i gråt. Vad skulle jag svara? Det var uppenbart att Oliver inte ville ha någon ny styvmor, han hade anklagat mig på falska grunder. Efter att ha funderat bestämde jag mig för att inte svara Connor. Tänk om jag åker till Sheffield och Oliver förgiftar min gröt eller viskar lögner om mig för sin far… Sånt behövs inte. De får reda ut det själva. Samtidigt ska mina barnbarn börja skolan i höst, de behöver hjälp med läsning och matte. Det är dags för en tur till landet också – tomater ska planteras, ogräs rensas och blommor vattnas… Hemma är alltid hemma, som man säger. Nu tar jag en paus från nya romanser – de suger så mycket energi. Livet går fort ändå. – Hej, grannes lilla tant! Inte ofta man ser dig här ute. Har du haft fullt upp eller gift dig, kanske? – Min granne på landet, Karl, stoppade mig inte och tittade nyfiket. – Hej, Karl! Jag har saknat dig. Har du gift dig då? Kan du hjälpa till att klyva ved? Du är bjuden på te ikväll. Har så mycket att ta itu med, du anar inte – jag blev så glad att se honom att jag ville kasta mig om halsen på honom. – Vadå, Anita? Hur skulle jag kunna gifta mig när bruden inte synts på ett år? – Karl log finurligt. – Vad menar du? – Jag förstod mycket väl men ville flirta lite. – Gift dig med mig, Anita. Vi känner ändå varann i evigheter… Som man säger, gammalt träd knakar men står ännu. Min blivande har skägg av silver, men hjärtat är stort och varmt. …Nu har jag och Karl varit lyckliga i äktenskap i sju år…

SKÄGGET ÄR GRÅTT, MEN SJÄLEN ÄR VACKER

“Du har ljugit för mig hela tiden! Jag avslutar vår kontakt. Jag är så besviken på kvinnor. Hur kunde du låtsas så länge och ljuga? Jag ville gifta mig med dig, men nu har du förstört allt. Man kan inte bygga ett äktenskap på lögn och misstro. Farväl. Skriv inte mer. Jag kommer inte svara. Din före detta gentleman.”

Ett sådant mejl fick jag från en engelsman. Jag och Connor hade brevväxlat nästan ett år. Allt ledde mot att vi skulle ses hemma hos honom, i Sheffield. Men tyvärr… Det blev inte av.

Jag var fyrtionio då. Skild sedan länge, med barn och barnbarn. Jag ville känna mig som en kvinna igen innan åren sprang iväg. Mina barn hade sina egna liv, egna problem. Jag kunde inte bara sitta innanför fyra väggar och älta det förflutna. Så blir man grå innan man vet ordet av, sitter och stickar strumpor på löpmeter eller broderar lakan. Mina vänner var gifta och fast i sina familjer. Jag hade noggrant gått igenom alla tänkbara “kavaljerer” på jobbet ingen av dem fångade mitt intresse.

På en kollegas inrådan testade jag en dejtingsida. Vad hade jag att förlora? Jag fyllde i en lång profil, beskrev mig själv på allra bästa sätt, lade upp ett smickrande foto och väntade på ett litet mirakel. Jag kontaktade ingen själv, höll på min värdighet.

Två veckor senare dök ett mejl upp mitt enda. Sitter där i Västerås, nervöst tuggandes på pennan, och läser det på engelska. Engelsman, 59 år, företagare, frånskild, två vuxna söner. På bilderna står en proper, stilig man framför sin ståtliga villa med tre våningar. Han föreslår att vi lär känna varandra. Vips ser jag framför mig ett bekymmerslöst liv bara att svara kunnigt, så är lyckan inom räckhåll. Jag vill nästan skriva att jag packar väskorna i detta nu och gifter mig i Sheffield, eller vad det nu heter hos er. Men jag skrev naturligtvis att jag behövde tänka efter, det vill säga: spela svår.

“Det är många som är intresserade av mig just nu, Connor, så du får ha överseende”, skrev jag. Han var både finkänslig och artig, och sa att det var förståeligt en sådan kvinna som jag kunde trollbinda vilken man som helst, även honom. Orden från en engelsman fick mig att sväva.

Vår kontakt blev snabbt förtrolig och öppenhjärtig. Det kändes som om vi var skapta för varandra. Varför måste vi då bo i olika länder? Han kallade mig “Min hemlighetsfulla ros”, jag honom “Min gentleman”. Jag blev beroende av Connors varma mejl och kunde inte föreställa mig livet utan dem. I tankarna var jag redan gift med engelsmannen, gick sakta runt i hans stora hus, drack kaffe på morgonen med min älskade man. Allt var så hoppfullt. Ju mer vi lärde känna varandra, desto närmare kom våra själar.

Jag berättade för mina barn att jag snart tänkte lämna dem, ge lägenheten som arv, sluta på jobbet. Min son och dotter försökte, klumpigt nog, ta ner mig på jorden:
“Mamma, vi känner dig inte längre! Du fyller snart pension, och nu vill du gifta dig? Vem vill ha en svensk tant? Din ‘gentleman’ är väl snart dammig, blodtrycket kommer skena, springer på toaletten sju gånger om natten… Vill du bli hushållerska och sjuksköterska åt en engelsman? Han kommer bara bli grinig. Skynda långsamt, mamma, låt bli engelsmannen.”

Men barnens åsikter bekom mig inte. Jag ville bli en riktig lady, punkt slut! Jag bytte garderob, frisyr, till och med sätt att gå och prata. Väntade på visumet. Plötsligt kom ett otrevligt brev från Connor… “Du är ingen hemlighetsfull ros, du är bara en simpel lögnare. Skriv inte mer jag svarar inte.”

Jag förstod ingenting. När hade jag ljugit? Tankarna rusade. Men ändå skrev jag ett mejl till Connor, väntade i ett halvår på svar. Helt förgäves.

Precis när jag hade tappat hoppet och bestämt mig för att ändå testamentera lägenheten till mina barn, kom ett mejl från “Min gentleman”:
“Förlåt, min hemlighetsfulla ros! Jag var länge inlagd på sjukhus, trodde jag skulle dö. Det var fruktansvärt, och jag ville inte oroa dig. Jag bad min son Oliver ta hand om vår korrespondens och vara artig. Men han sade att du plötsligt slutade höra av dig. Varför? Nu är jag frisk igen och vill ta emot dig, min gudinna, i mitt hem som min hustru.”

Jag läste mejlet om och om igen och grät. Vad skulle jag svara? Det blev tydligt Oliver ville inte ha en styvmor. Det var han som grundlöst beskyllde mig för lögn.

Efter att ha tänkt efter, bestämde jag mig för att inte svara Connor. Tänk om jag ändå skulle åka till Sheffield. Oliver kanske skvallrar om mig eller gör livet surt. Connor kommer lita mer på sin son än på mig och kasta ut sin “gudinna”. Vem behöver det dramat? Släkten får reda ut sitt själva.

Jag vände istället blicken hemåt. Snart börjar barnbarnen skolan bäst att hjälpa dem plugga matte och läsa. Dessutom väntar sommarstugan: tomater ska planteras, gräset klippas, blommor vattnas… Eget land är ändå bäst.

Jag ska ha en paus från nya bekantskaper, de tar bara massa energi. Livet rullar ändå vidare, obönhörligt.

God dag, granne! Har inte sett dig här ute på landet på länge. Fullt upp eller har du blivit bortgift? min sommarstugegranne, Niklas, stoppade mig och tittade mig i ögonen.
Hej Niklas! Jag har faktiskt saknat dig. Och du då, inte gift ännu? Kan du hjälpa mig klyva ved? Jag bjuder på te i kväll. Det är så mycket som måste ordnas, du anar inte, svarade jag och kände mig riktigt glad över att se honom.

Hur skulle jag kunna gifta mig utan att se min fru på ett helt år? Niklas log busigt.
Och vad menar du med det? Jag förstod mycket väl men måste få skämta lite.
Gift dig med mig, Anneli. Vad ska vi vänta på? Vi har ju känt varandra i hundra år… Som ordspråket säger: gammalt träd knakar men står stadigt.

Tja, min blivande man har grått skägg men hans själ är vacker.

…Niklas och jag har nu varit lyckligt gifta i sju år.

Livet lär oss: ibland behöver vi inte leta långt bort för lycka ofta finns lyckan närmare än vi tror, om vi bara vågar se och värdesätta den.