SKÄGGET GRÅTT, MEN SJÄLEN VACKER
Du har bara lurat mig! Jag avslutar vår korrespondens. Är så besviken på kvinnor. Hur kunde du låtsas så länge, ljuga? Jag ville gifta mig med dig, och så sabbar du allt. Går inte att starta ett liv tillsammans byggt på lögner och misstänksamhet. Adjö. Skriv inte mer. Jag svarar inte. Din före detta gentleman.
Ett sådant brev fick jag från en engelsk man. Jag och Connor hade skrivit till varandra nästan ett år. Det skulle bli ett möte i hans stad Sheffield. Men det blev inte av.
Jag var fyrtionio år då. Skild sedan länge. Barn och barnbarn fanns, men jag längtade, innan åren forsade iväg, efter att få känna mig som kvinnan jag visste att jag ändå var. Alla har sitt, barnen har egna bekymmer och liv. Jag kunde inte sitta inom fyra väggar och räkna minnen som pärlor i ett halsband. Sådant syrar själen, får en att börja sticka meterslånga raggsockor och brodera korsstygn på örngott tills tiden ruttnar. Mina väninnor var gifta, fastvuxna i sitt och sin familj. Jag synade omsorgsfullt alla möjliga friare på min arbetsplats, men inget napp.
Så, på inrådan av en arbetskamrat, gick jag in på en dejtingsajt. Vad hade jag att förlora, egentligen?
Jag fyllde i en lång profil. Målade upp mig själv i det bästa ljuset, valde ett lyckat foto. Och väntade. Själv tog jag aldrig kontakt med ensamma män lite stolthet har man ju ändå kvar. Höll stilen.
Efter ett par veckor hittade jag ett mejl, det enda på hela tiden. Med hjärtat i halsgropen började jag läsa det utländska brevet, där jag satt hemma i Östersund.
En engelsman, femtionio år, företagare, skild, med två vuxna söner. På bilden en välputsad, stilig gentleman framför ett flott trevåningshus. Han föreslog bekantskap. Inte omöjligt att det kunde bli äktenskap.
Lycka klarblå, fri från oro och moln låg framför mig. Bara att vända handen rätt, skriva rätt svar Jag ville nästan svara genast: jag är med, jag kommer till Sheffield, vi kan gifta oss direkt eller vad det nu kallas i England Men jag skrev istället att jag måste tänka, alltså spela lite svår, sådär som man gör.
Att jag hade många spekulanter och inte hann med alla precis. Förlåt, Connor, men så är det.
Connor var artig tillbaka, försäkrade att någon som jag naturligtvis vunnit mångas hjärtan, inklusive hans eget. Jag svävade efter sådana komplimanger.
Vår korrespondens blev förtrolig, naken, varm. Det kändes som om vi var skapta för varandra. Varför bodde vi ens i olika länder? Connor kallade mig Den gåtfulla rosen, och jag honom Min gentleman. Jag vande mig så vid hans ömma mejl att jag inte längre kunde föreställa mig livet utan dem. I huvudet var jag redan gift, bodde i hans rymliga hus, förde långsamma morgonsamtal om livet med min älskade make. Allt tycktes bli perfekt. Ju mer vi lärde känna varandra, desto nära kändes våra själar.
Jag berättade för barnen att jag snart skulle flytta, att de skulle få ärva lägenheten, att jag tänkte sluta jobbet. Barnen min son och min dotter försökte vänligt men bestämt släpa ner mig på jorden:
Mamma, vi känner knappt igen dig. Du är snart pensionär och tänker gifta dig med en engelsman? Är det rationellt? Tror du han letar städerska och sjuksköterska inte fru? Och hans ålder! Snart byter han blodtrycksmedicin och springer på toaletten sju gånger per natt Vill du bli vårdare åt en sur gammal gubbe? Snälla, mamma skona dig själv från engelska äventyr.
Men barnens förnuft bet inte. Jag ville bli en lady och det var punkt slut! Garderoben byttes, jag gick till frisören, övade manus och gester. Väntade på visum. Och så, som ett blixtnedslag, kom Connors bryska brev Du är ingen ros, bara en simpel lögnerska. Hör inte av dig.
Jag förstod ingenting. När och hur hade jag ljugit? Tankarna galopperade. Ändå skrev jag ett brev tillbaka. Väntade ett halvt år på svar. Ingenting.
När jag till sist redan ångrat testamentet, när hoppet dött ut och kylan kröp in i själen, fick jag plötsligt ett brev från Min gentleman:
Gåtfulla rosen, förlåt! Jag låg länge på sjukhus, var nära att lämna livet bakom mig. Allt var kaos och så ovisst. Jag ville inte oroa dig, så bad sonen Oskar ta hand om vårt mejlande. Bad honom vara vänlig och artig. Men han sa att du plötsligt slutade kontakten. Varför?
Jag har blivit frisk och är redo att ta emot dig, min gudinna, som min hustru.
Jag läste brevet flera gånger, hjärtat blött. Vad svara? Såg det så tydligt: Oskar ville inte att hans far skulle gifta sig. Det måste vara han som fått Connor att tro att jag svikit. Efter mycket huvudbry bestämde jag mig för att inte svara.
Tänk om jag skulle resa till honom i Sheffield. Och Oskar, när chansen gavs, kanske smular gift i gröten eller viskar lögner till sin pappa tills han tror dem och så flyger gudinnan på porten. Varför allt det? Familjetrassel får de sköta själva.
Mina barnbarn börjar i skolan till hösten. De behöver läsa bättre, lära sig räkna. Och kolonistugan behövde ses efter tomater ska i jorden, gräs klippas, blommor vattnas Hemma är alltid hemma.
Jag tar en paus från nya bekantskaper. All denna dejting har sugit musten ur mig. Samtidigt rullar livet vidare, snabbt som islossningen på Ångermanälven.
Hej, grannfrun! Oj, hade inte väntat mig att se dig här, du har inte varit ute på landet på länge. Är det mycket att stå i eller har du gift dig? ropade grannen Bertil, ivrig att höra nytt.
Hej, Bertil! Vet du, jag har faktiskt saknat dig. Men du då, har du gift dig än? Kan du hjälpa mig att hugga lite ved? Kom förbi på te i kväll så mycket har hopat sig, du skulle inte tro det sa jag och kände sådan glädje att jag nästan ville slänga mig om halsen på honom.
Vadå, Anneli? Hur skulle jag kunna gifta mig när min fästmö inte synts till på evigheter? skojade Bertil, leende som en katt.
Hur ska jag tolka det? Jag förstod, men måste ju flirta lite ändå.
Gift dig med mig, Anneli. Vi är gamla nog, varför tveka? Vi känner varann utan och innan Som man säger, gammalt träd knakar men står ändå.
Och visst, min fästman har grått skägg men vacker själ.
Jag och Bertil har nu varit lyckligt gifta i sju år.
