Gå – och kom aldrig mer tillbaka – Gå nu, hör du? – viskade Mikael med tårar i ögonen. – Gå, och kom aldrig mer tillbaka! Aldrig någonsin. Med darrande händer lossade pojken den tunga metallkedjan, drog sedan Bertha till grinden, slet upp den på vid gavel och försökte putta ut henne på vägen. Men hon förstod inte vad som hände. Skulle de verkligen bli av med henne? Varför? Hon hade ju inte gjort något fel… – Gå nu, ber jag dig, – upprepade Mikael medan han kramade hunden. – Du kan inte stanna här. Pappa kommer snart tillbaka och… Just då for dörren till huset upp, och på trappan vinglade en berusad Vasja ut med en yxa i handen. Om människor bara för ett ögonblick kunde föreställa sig hur svårt livet kan vara för hundar som, utan egen skuld, tvingas leva på gatan, skulle många nog börja se på dem med barmhärtighet och medkänsla – istället för avsmak och klander, som det ofta blir. Men hur skulle folk kunna veta vilka prövningar våra fyrbenta vänner måste gå igenom och vad de tvingas stå ut med? Hur skulle de kunna förstå?.. Hundar kan ju inte berätta om sitt öde. Inte heller klaga över det. All sin smärta bär de inom sig. Men jag ska berätta er en historia. Om kärlek, svek och lojalitet… Och den börjar när Bertha blev övergiven redan som liten valp. Vad hon hade gjort för fel mot sin första matte – det förblev alltid okänt. Kanske fel redan från början, bara för att hon fanns till? Och hennes ägare kom inte på något bättre än att köra ut den två månader gamla valpen till närmaste by och… …lämna henne vid vägkanten. Ja, bara lämna där. Inte ens inne i byn, där någon kunnat ta hand om henne. Istället övergav han henne vid landsvägen och körde lugnt hem till stan. Och på vägen dånade bilar, bussar, lastbilar och traktorer förbi med full fart. Det hade räckt med ett felsteg… Kanske räknade hennes ägare med det. Och även om hon inte blivit påkörd, utan mat och vatten skulle hon inte överleva länge. Hon var ju så liten. Men den dagen hade hon tur. Just då träffade den namnlösa lilla valpen på Mikael. Och det räddade hennes liv. Det var nämligen så, att samma dag fick Mikael en ny cykel av sin pappa, eftersom pojken fyllde fjorton år. Han cyklade iväg för att prova den. – Bara du inte cyklar utanför byn, – ropade Antonia när han försvann iväg. – Jag hör, mamma… Allt kommer gå bra! Men Mikael cyklade i alla fall utanför byn – byvägen var så gropig att det nästan var omöjligt att ta sig fram ens till fots. Till skillnad från den nya asfaltvägen som lagts ut till stadsvägen. Dit ville han naturligtvis cykla. Och när han nästan var framme, fick han syn på valpen som sprang förvirrat omkring vid vägkanten och hoppade undan precis innan bilarna körde förbi. Det var så Mikael träffade Bertha. – Mamma, pappa, titta vem jag hittade! – log Mikael när han kom hem. – Någon hade slängt ut henne på vägen. Får vi behålla henne? – Mikael, du cyklade alltså utanför byn ändå?! – Antonia blev arg. – Om jag inte hade bett dig… – Men mamma… jag ville ju bara fram och tillbaka. Och om jag inte hade gjort det, så skulle hon ha dött där ute. – Och du då? Tänkte du inte på dig själv? Det är livsfarligt för barn att vara ute på vägen ensamma. Och på cykel dessutom! – Jag lovar, det blir aldrig mer så. Får vi behålla henne nu? Jag tar ansvar – och det är ju min födelsedag idag. – Din födelsedag minsann… – skakade Antonia på huvudet. Då grep Mikael valpen hårdare, rädd att förlora henne. – Äsch, låt pojken. Han fyller ju ändå fjorton! – sade hans pappa, på ovanligt gott humör. – Och det är minsann ingen liten usling till hund, utan en rejäl en – hon kan hålla ordning på gården. Behåll henne, Mikael. – Ja, om pappa säger ja, då säger jag också ja, – log Antonia. – Tack, ni är världens bästa! Så fick hon stanna, och Mikael kallade henne Bertha. Egentligen trodde han först det var en hanhund, men det visade sig snabbt vara en snäll och kärleksfull tik. Mikael var lycklig – han hade länge drömt om en hund. Det verkade som om allting nu skulle vara bra. Men eländet började ett halvår senare. Det hela tog sin början när Vasja, Mikaels pappa, förlorade sitt arbete och började dricka. Han drack ohejdat, brände upp alla besparingar, och inget kunde hejda honom – varken förmaningar eller tårar från Antonia gjorde skillnad. Snart blev han hatisk och våldsam, skyllde allt på Antonia, och ibland fick även Mikael känna av hans vrede. I bråkens hetta tog Mikael då sin tillflykt till Bertha. Hon tröstade honom på sitt tysta, trofasta sätt. En dag, efter ett särskilt bråk, förstod Mikael att Bertha var i fara – fadern skulle säkert slå ihjäl henne. – Gå nu, snälla, för din egen skull, – sade Mikael gråtande och försökte mota ut henne genom grinden, samtidigt som den berusade Vasja kom rusande med yxan. Bertha förstod inte vad som pågick, men hon jagades ut i skogen – för att rädda sitt liv. Därifrån började hennes långa, ensamma vandring. Hon återvände till byn först ett halvår senare, bara för att se huset utbränt och igenbommat. Varken Mikael, Antonia eller Vasja fanns där – hon förstod att de var borta för alltid. Nu blev Bertha en kringvandrande hund, utan hem eller familj, tills hon till sist fick skydd hos en gammal ensamvarg – kyrkogårdens vaktmästare. Hon blev hans kamrat, lyssnade på hans sorger och levde på honom i fem år. Men efter hans död hade Bertha ingenstans att ta vägen – för gammal för att någon skulle ta sig an henne. Så hon stannade bland gravarna för att invänta sitt slut. Men en vinterdag förändrades allt. Då hörde hon röster vid Vasjas grav – Mikaels röst! Efter sju års åtskillnad återförenades de, och Berthas största dröm blev till verklighet. Mikael tog med henne hem, där även hans flickvän och så småningom ett barn och en kattunge blev hennes nya familj. De återvände varje år till den lilla stugan i byn, och trots alla prövningar blev Mikael och Bertha till sist lyckliga. En gripande svensk historia om kärlek, svek och trofast vänskap mellan pojke och hund – och om att hitta hem igen, hur lång och svår vägen än må vara.

Gå och kom aldrig tillbaka
Gå nu, hör du? viskade Mikael med tårar i ögonen. Gå, och kom aldrig mer tillbaka! Aldrig.
Med darrande händer knäppte pojken av den tunga metallkedjan, drog Britta mot staketet, slet upp grindens lås och försökte mota ut henne på vägen.
Men Britta förstod inte vad som hände.
Verkligen, skulle de köra bort henne? Men varför? Hon hade ju inte gjort något fel
Snälla du, gå upprepade Mikael, medan han kramade om hunden. Du kan inte stanna här. Han kommer snart hem och
Just då slogs ytterdörren upp, och på verandan tumlade en berusad Viktor ut med en yxa i handen.
*****
Om människor bara kunde ana en enda sekund, hur svårt livet ibland kan vara för hundar som mot sin vilja hamnat på gatan då skulle de nog ändra sitt sätt att se på dem.
Åtminstone skulle de titta på dem med medkänsla och ömhet, snarare än med avsky och förakt, som det tyvärr ofta är.
Men hur skulle folk kunna veta vilket helvete våra fyrbenta vänner ibland får utstå? Hur skulle de veta?
Hundar kan ju inte berätta sina historier. Och klaga över sitt öde kan de inte heller. All smärta bär de inom sig.
Men jag ska ändå berätta en historia för er. Om kärlek, svek och lojalitet
Jag börjar med att Britta inte varit önskad redan från början.
Vad det var som gjorde att hennes första ägare inte ville ha henne, vet ingen exakt.
Kanske för att hon överhuvudtaget blev till?
Han tog i alla fall inte till några bättre lösningar än att ta den lilla tiken, bara två månader gammal, till närmaste by och
lämna henne vid vägkanten.
Ja, han bara lämnade henne.
Han ens brydde sig inte om att lämna in henne i byn, där någon kanske hade tagit hand om henne.
Nej, han släppte ut den lilla valpen vid motorvägen, satte sig i sin bil och körde mot Stockholm med gott samvete.
På vägen dundrade bilar, lastbilar och bussar förbi i hundra knyck. Ett enda felsteg och valpen hade lätt kunnat hamna under hjulen.
Kanske var det också precis vad hennes ägare hoppades på.
Och även om inte, hur skulle Britta klara sig utan mat och vatten? Hon var ju bara en liten unge
Men den dagen hade Britta tur.
Den dagen mötte ännu namnlösa Britta Mikael.
Och därför levde hon vidare.
Det gick till så att Mikaels pappa just hade gett honom en splitterny cykel, på fjortonde födelsedagen. Med barnslig förtjusning satte sig Mikael upp och cyklade iväg för att testa sin present.
Cykla inte förbi byn! ropade Ann-Christin när sonen trampade iväg genom byn. Hörde du, pojk?
Klart mamma, ropade Mikael glatt. Det ordnar sig!
Men så klart cyklade han utanför byn ändå. Eftersom vägarna i byn var fulla av hål, och knappt möjliga att gå på, än mindre cykla på.
Men den nyasfalterade vägen ut mot riksleden den låg blank och fin, bara en månad gammal. Där lockades Mikael av att susa iväg i vinden.
Och lite trafik var det där, särskilt en ledig dag, när folk var hemma.
När han nästan hunnit vända tillbaka, fick han syn på en liten valp vid vägkanten, irrande mellan bilar.
“Vad håller den där på med? Vad gör en valp där?” tänkte Mikael och hoppade av cykeln.
Han lade cykeln på gräset och gick snabbt fram till valpen.
*****
Mamma, pappa, kom och titta vem jag hittade! log Mikael när han klev in. Någon slängde ut den på vägen. Kan vi inte behålla den?
Cykla du utanför byn ändå? pustade Ann-Christin. Jag sa ju till dig!
Mamma, jag ville bara ut till vägen och tillbaka. Och det var just tur att jag gjorde det! Annars hade valpen dött.
Och tänkte du på dig själv då? Du kunde ju blivit påkörd! Det är farligt för barn på vägar, speciellt med cykel.
Jag gör aldrig om det, jag lovar. Får jag behålla valpen? Jag lovar att ta hand om henne. Och, det är min födelsedag idag
Födelsedag eller inte, skakade Ann-Christin på huvudet, det var illa gjort av dig ändå.
Mikael höll hårt om valpen, rädd att föräldrarna tänkte ta henne ifrån honom.
Men Ann-Christin, låt nu pojken vara, lade pappa Olof sig i, lätt på pickalurven och därmed lite godhjärtad. Han fyller ändå fjorton, en stor grabb! Tänk vad vi hittade på i den åldern. Och han har fått tag på en fin hund. Hon kan vakta gården. Behåll henne du, Mikael.
Om pappa säger ja, så säger väl jag också ja, log Ann-Christin mot sin son.
Tack! Ni är de bästa föräldrarna i hela Sverige!
Mikael var verkligt glad. Samma dag fick valpen namnet Britta.
Först trodde han visserligen att det var en kille, men snart upptäckte han att det var en tjej en godhjärtad, tillgiven och snäll tjej.
Mikael glömde bort sin nya cykel och tillbringade nu all ledig tid med sin lurviga vän.
Vad kunde nu gå fel? En valp räddad från döden, en pojke med en drömhund, lyckliga föräldrar Kunde sagan sluta bättre? Tyvärr inte.
Det var ändå inget lyckligt slut. Sex månader senare började problemen.
Det började med att Mikaels pappa Viktor blev av med jobbet som traktorist på mejeriet och dränkte sin sorg i sprit.
Alla sparpengar, precis allt, gick åt till brännvinet. Inga böner från Ann-Christin hjälpte; det gjorde bara saken värre.
Snart började Viktor även ta ut sin ilska på familjen, särskilt på Ann-Christin.
För minsta lilla sak. Saknade han mat, drog cigaretterna iväg i pris, eller läckte plåttaket, var det hennes fel.
Det var meningslöst att försöka tala honom till rätta.
JAG? röt Viktor.
Ja, det var han.
Han kunde ha sökt annat jobb i stan, som lastbilschaufför eller lagerarbetare. Det finns alltid alternativ. Men han ville inte lämna byn. Och när fabriken stängde efter över tjugo års arbete, fanns det ingen anständig inkomst att tala om.
Mikael behövde snart pengar till högskola.
Anna! Var fan är brännvinet? Har du gömt det igen? gormade Viktor redan på morgonen.
Ann-Christin försökte stoppa honom. Men sa hon emot, blev det storgräl och ibland även handgemäng.
Hon förbjöd bestämt Mikael att lägga sig i, för att pojken inte skulle råka illa ut.
Mikael gick ofta ut till Britta och satte sig tyst bredvid henne, strök hennes päls och såg mot huset där föräldrarna bråkade.
Britta slickade hans tårar och stöttade honom som bara en vän kan.
En dag råkade även Mikael illa ut. Ann-Christin var och handlade, Mikael lekte i trädgården med Britta när Viktor ropade på honom, tog tag i hans arm och gav honom några kraftiga örfilar. Mikael försökte bita ihop, men till slut skrek han av smärta och försökte dra sig loss. Men Viktor höll fast honom med ett järngrepp.
Plötsligt började Britta, som alltid varit lugn och snäll, att skälla häftigt på Viktor.
Det överraskade honom, och Mikael passade på att dra sig loss. Då släpade sig Viktor mot huset, och Mikael förstod att han snart skulle komma ut igen med något ännu farligare i handen.
Vad skulle Mikael göra?
Gå, hör du? väste han gråtande. Gå och kom aldrig tillbaka!
Han knäppte av kedjan, släpade Britta mot grinden och puttade henne ut på landsvägen.
Britta såg oförstående ut.
Gå nu, snälla snyftade Mikael och kramade om henne. Du får inte vara kvar. Han kan
Då slets dörren upp och ut störtade Viktor, vinglande, med yxan i handen.
Mikael! röt han. Vad håller du på med?
Pappa, snälla, låt bli sade Mikael och tog skydd framför hunden.
Hundar ska veta sin plats! Ropa in henne! MIKAEL!
Viktor, stoppa! snälla, ropade Ann-Christin, som just kommit hem med matkassar.
Hon ska veta vem som bestämmer! ropade Viktor.
Nu fanns det inget mer att fundera på. Mikael vände sig till Britta, kysste hennes kalla, våta nos och knuffade henne ut ur trädgården.
Spring! Förlåt oss, Britta. Jag ville inte att det skulle bli så här
Britta sprang mot skogsbrynet, medan Mikael ropade:
Kom aldrig tillbaka!
Hon vände sig om en sista gång, såg på Mikael, och försvann sedan in bland träden.
Det var eneste stället där hon kunde gömma sig.
“Kom aldrig tillbaka, Britta, annars dödar han dig!” hann Mikael ropa.
Vad som hände sen såg hon inte. Hon hoppades bara att Mikael och hans mamma skulle klara sig.
*****
Sedan dess har det gått
inte en månad, och inte ett år.
Sju långa år. Sju år väntade Britta på ett mirakel.
Hon hoppades och trodde att hon kanske, en dag, skulle få återse Mikael igen.
Men varje år blev hoppet svagare. Mikael och Ann-Christin fanns inte längre kvar i byn.
Hon återvände till byn först ett halvår senare. Då vågade hon sig fram till grinden, som stod på glänt, tryckte upp den med tassen och såg att huset brunnit ner.
Ingen där. Varken Mikael, Ann-Christin eller Viktor, som hon ändå inte saknade.
Hon återvände några gånger, men fann fortfarande ingen.
Något inom henne sade att Mikael och Ann-Christin hade klarat sig och bara flyttat. Men vart visste hon inte.
Hon hade själv inget hem längre. Ingen familj.
Så hon drev runt, by efter by, utan att stanna länge någonstans.
En dag plockades Britta upp av en äldre man med långt grått skägg. Det var ute på samma landsväg där hennes liv hade startat på nytt en gång.
Kommer du hit, lilla vän? log gubben, som hette Nils-Erik. Vill du bo hos mig?
Britta följde med. Hon hade ändå inget annat val.
Nils-Erik var, trots sitt tycke för nubbe, en vänlig själ.
Han gav henne mat, välling och ben, och tog med henne till jobbet.
Han var nattvakt och vaktmästare på kyrkogården.
Först var Britta rädd bland gravarna, men hon vande sig. Liksom vid Nils-Erik.
Han var en godhjärtad, men väldigt ensam och olycklig människa.
När han drack blev han aldrig våldsam, utan lättad, satt och berättade om hur hans fru lämnat honom, och dottern inte ville kännas vid honom längre.
Britta låg då tätt intill, nosade på hans ben och lyssnade, kände att människor ibland verkligen behöver någon som hör dem.
Och när Nils-Erik tystnade, tänkte hon tillbaka på lyckligare dagar, på Mikael och Ann-Christin. Viktor försökte hon glömma helt och hållet.
Men så, en dag när hon gick sin vanliga runda, hittade Britta hans grav.
Först trodde hon knappt sina ögon.
Vad står du där för? undrade Nils-Erik. Jaså, Viktor Han var väl den där som brann inne i sitt hus, sa folk. Hans familj stack till Stockholm och klarade sig. Han var visst inte snäll, så folk sade han fick skylla sig själv. Fast om de döda talar man antingen gott eller inte alls Låt oss gå.
Nästan fem år fick Britta med Nils-Erik på kyrkogården. Sedan dog han också, och hon blev ensam igen.
Hon var faktiskt ingen valp längre. Ingen ville ta emot en gammal hund.
Så Britta stannade på kyrkogården. Där fanns ändå ibland lite mat, och där kunde hon vänta ut sina dagar. Hon behövde inga fler människor Nils-Erik betraktade hon snarare som en sorgfrände.
När årets första snö lade sig, hände något Britta aldrig kunnat ana.
Som vanligt strövade hon runt letande efter mat, men stannade när hon hörde röster vid Viktors grav.
Det var ovanligt med folk där under vintern, och nu var där två stycken en man och en kvinna.
Jag sa ju, Åse, att det var en dum idé att åka hit. Jag vill inte minnas farsan efter allt han gjort. Varför ska jag förlåta? För att han drev mamma i graven?
Du måste, Mikael Förlåta och släppa taget. Annars blir du aldrig fri. Min mormor sade alltid att de döda behöver förlåtelse. Då får alla ro.
Du tror på sånt?
Ja.
Mikael betraktade graven, rynkade pannan och sade:
Jag förlåter dig, pappa. För min skull, för mammas och för Brittas. Det gör fortfarande ont att jag var tvungen att köra min finaste vän hemifrån. Jag hoppas bara att hon mår bra.
Britta stod stilla och betraktade honom.
Det var Mikael. Hon kände igen honom direkt, fast han nu var vuxen. Skulle han känna igen henne?
Plötsligt vände han sig om, såg på Britta, och stelnade.
Vad är det, Mikael? undrade Åse, hans sambo. Du ser ut att ha sett ett spöke!
Inte ett spöke en hund.
På kyrkogården finns det gott om hundar.
Men Ja, men
Mikael tog några steg närmare. Tvekade, såg på henne. Britta viftade på svansen, gick honom till mötes.
Och snart rusade de mot varandra. Mikael satte sig på huk, höll om Britta, tårarna rann när hon slickade hans kinder och näsa och haka. Hans drömhund, saknad i sju långa år.
Britta var överlycklig. Hennes största önskan hade gått i uppfyllelse.
*****
Självklart tog Mikael med sig Britta hem. Hon blev direkt kompis med Åse.
Snart var de tre tillsammans. Sedan fyra en dag hittade Britta en övergiven kattunge, och samtliga var ense om att lillen skulle bo hos dem. Och så blev de fem: ett litet barn, Niklas, föddes.
Efter några år återuppbyggde Mikael huset i byn, och varje sommar åkte hela familjen dit till vila och vila.
Trots alla prövningar Mikael och Britta fått gå igenom fann de till slut lyckan.

Livet går hårt åt oss ibland, men det är i de svåraste stunderna vi finner den djupaste vänskapen och lär oss att förlåtelse kan läka det allra svåraste.