Gå, och kom aldrig tillbaka – Gå nu, hör du? – viskade Mikael med tårarna rinnande. – Gå, och vänd aldrig någonsin tillbaka! Med skakande händer lossade pojken den tunga metallkedjan, drog Berta mot grinden, öppnade den på vid gavel och försökte putta ut henne mot vägen. Men hon förstod inte vad som hände. Kunde hon verkligen bli utslängd? Men varför? Hon hade ju inte gjort något fel… – Gå, snälla du, upprepade Mikael och kramade om hunden. – Du får inte stanna här. Han kommer snart tillbaka och… I samma ögonblick slog dörren upp hemma och ut på trappan kom den berusade Pär med en yxa i handen… ***** Om människor bara för en sekund kunde föreställa sig hur tufft livet kan vara för hundar som mot sin vilja hamnat på gatan, skulle nog många förändra sin syn på dem. Och i alla fall titta på dem med medlidande och sympati, inte förakt och ilska, som det ofta blir. Men hur ska någon kunna veta vilka prövningar våra fyrbenta vänner får utstå och vad de egentligen måste genomgå? Hur ska människor veta? Hundar kan ju inte berätta något. Inte klaga över sitt öde. All smärta bär de inom sig. Men jag ska ändå berätta en historia för dig. En historia om kärlek, svek och trofast vänskap… Och min berättelse börjar med att Berta inte längre var önskad redan som liten valp. Det är inte känt exakt vad som gjorde att hennes första husse inte tyckte om henne. Kanske bara det faktum att hon föddes överhuvudtaget? Och det bästa han kunde komma på var att ta den två månader gamla valpen till den närmaste byn och… …lämna henne vid vägkanten. Ja, han bara lämnade henne. Till och med att köra in henne till byn, där någon kanske hade tagit hand om henne, orkade han inte. Istället lämnade han den lilla valpen vid landsvägen och åkte tillbaka till stan med gott samvete. På vägen körde bilar, bussar, lastbilar och alla möjliga fordon förbi i hög fart. Ett litet steg fel och valpen kunde ha blivit överkörd. Kanske var det precis så ägaren hade tänkt sig det. Och även om valpen inte hade råkat ut för trafiken så skulle hon aldrig klarat sig länge utan mat eller vatten. Hon skulle inte ha överlevt. För liten och försvarslös. Men just den dagen hade Berta tur. För samma dag råkade ännu-namnlösa valpen träffa på Mikael. Tack vare det fick hon leva vidare. Det hade gått till så att Mikaels pappa just den dagen hade gett honom en ny cykel i födelsedagspresent. Det var Mikaels fjortonde födelsedag. Han var klar att pröva sin present. – Kör inte utanför byn nu, ropade Antonina när sonen satte sig på järnhästen och trampade iväg. – Hörde du mig, min pojk? – Ja mamma… allt kommer gå bra! svarade Misha glatt på avstånd. Men Mikael cyklade ändå utanför byn, för vägarna där var som sämst – hål överallt. Man kunde knappt gå där på natten utan att bryta benen, än mindre cykla. Vägen till stan däremot hade fått ny asfalt i förra månaden och Mikael ville verkligen cykla på den – känna vinden i håret. Det brukade inte vara mycket bilar en helgdag, alla är ju hemma. Och när Mikael nästan kommit fram till landsvägen och skulle vända, såg han en liten valp springa omkring vid vägen. Han kastade sig av cykeln och gick snabbt mot valpen… ***** – Mamma, pappa, titta vem jag hittade! sa Mikael och log när han kom in. – Någon hade dumpat honom vid vägen. Kan vi behålla honom? Han är så söt. – Misha, har du varit utanför byn? utbrast Antonina. – Jag bad ju dig… – Mamma, det var bara till vägen och tillbaka, sa Misha skamset. – Och det var ju tur, annars hade valpen kanske dött. – Och du då? suckade Antonina. – Du tänkte inte på dig själv? Barn ska inte vara vid landsvägen själva. – Jag lovar att aldrig göra om det. Men snälla, får vi behålla honom? Jag har alltid drömt om en hund. Och det är ju min födelsedag idag… – Födelsedag, minsann, skakade Antonina på huvudet. Mikael kramade valpen hårt, orolig att föräldrarna skulle ta bort honom. – Men Antonina, låt grabben vara – sa pappa Pär glatt. – Han fyller ändå fjorton idag! Du minns väl vad vi ställde till med i den åldern? Och han har ju hittat en jättefin valp, ingen stackare utan en riktig rasvalp. Han kan få vakta gården. Behåll honom, son. – Om pappa inte har något emot det, så har väl inte jag heller, log Antonina. – Hurra! Tack! Ni är bästa föräldrarna i världen! Mikael var väldigt, väldigt glad att få behålla valpen. Samma dag gav han henne namnet Berta (han trodde först det var en pojk, men så var det en flicka – och en riktigt fin, snäll och mjuk tjej). Mikael och Berta knöt snabbt starka band. Och snart glömde Mikael bort sin nya cykel och tillbringade dagarna med sin fyrbenta vän. Vad kunde nu gå fel? Valpen var räddad, Mikael var lycklig och föräldrarna också. Var det så lyckliga slut äntligen? Tyvärr… Det dåliga kom ändå. Sex månader senare. Allt började med att Mikaels pappa Pär förlorade sitt älskade jobb – och började dricka. Han söp bort allt de sparat. Ingenting hjälpte – vare sig Antoninas tårar eller böner. När mamman började störa honom blev Pär argare och argare. Och snart blev han en helt annan, iskall och bitter mot alla. Vodkan förvandlade honom till ett monster. Han började slå Antonina, ibland för småsaker, ibland för ingenting alls. Mikael höll sig då undan och gick till Berta, smekte henne över huvudet och såg tyst mot huset där föräldrarna bråkade. Berta slickade honom på kinderna, gjorde sitt bästa för att visa sitt stöd. En dag råkade även Mikael ut för Pärs vrede. Hans mamma Antonina hade gått till affären; Mikael lekte ute med Berta. Pär ropade på honom, grep hans arm hårt och gav honom några hårda örfilar. Mikael stod ut, men till sist skrek han av smärta – då började Berta, annars så snäll, att skälla vilt åt Pär. Detta gav Mikael en chans att slita sig loss och springa… Men han visste att pappa skulle komma efter honom – med något farligt i handen. Vad skulle Mikael göra? – Gå nu, hör du? – viskade Mikael med gråt i ögonen till Berta. – Gå, och kom aldrig tillbaka! Aldrig! Med darrande händer lossade han den tunga kedjan, drog med Berta mot grinden och, öppnade den på vid gavel, försökte fösa ut henne på vägen. Men Berta förstod ingenting. Var hon verkligen inte önskad längre? Hon hade ju inte gjort något fel… – Gå, snälla, bad Mikael igen och kramade hunden. – Du får inte vara kvar här. Pappa kommer snart tillbaka och… Just då slog dörren upp därhemma, och ut på trappan vinglade Pär med en yxa. – Micke! skrek han argt. – Varför släppte du hunden fri? Vem bad dig om det? – Pappa, snälla… sa Mikael, backade instinktivt. Han var så rädd att han ville springa med Berta, men… Kunde inte lämna mamma ensam med monstret. – Rör inte hunden, pappa. Sov av dig istället… – Jaså? Jag ska visa dig! skrek Pär, stirrade glasartat, tog ett steg ut och började stappla nerför trappan, yxan i handen… – Ta hit henne! – Pär, snälla… skrek Antonina, som precis kommit hem. – Snälla, döda henne inte… – Hon ska lära sig vem som bestämmer! Misha, hit med henne! Ingen tid fanns kvar. Mikael kastade en sista blick i Bertas ögon, kysste hennes nos, och puttade ut henne på vägen. – Gå nu! Gå nu genast! Förlåt oss Berta, förlåt… Pär svor vilt när han förstod att sonen egentligen försökte rädda hunden. Berta såg på Mikael en sista gång innan hon sprang mot skogen. Det var enda platsen hon kunde gömma sig på. ”Kom aldrig tillbaka, Berta, annars dödar han dig!”, skrek Mikael högt efter henne. Vad som sedan hände fick Berta aldrig veta. Hon hoppades bara att Mikael och Antonina skulle klara sig. ***** Från den stunden gick tiden… …inte en månad, inte ens ett år – utan sju långa år. Sju långa år fulla av väntan på ett mirakel. Hon hoppades ständigt på att få träffa Mikael igen – men för varje år försvann hoppet mer och mer. Mikael och Antonina fanns inte längre kvar. Efter ett halvår vågade hon sig tillbaka; men där fanns bara ett nedbrunnet hus och inga spår av dem. Hon kom tillbaks några gånger, men aldrig såg hon dem igen. Men Berta kände ändå att ingenting katastrofalt hade hänt dem. De hade nog bara lämnat byn för gott – och det fanns inget längre för henne att återvända till. Så blev hon kringvandrande, från by till by, tills en gammal man vid vägkanten tog hand om henne. Han hette Nils och var nattvakt på kyrkogården. Och även om han ibland tog sig en sup var han vänlig; gav henne mat och värme. Berta följde honom, för ingen annan chans hade hon. Så levde hon bland gravarna i fem år – tills Nils gick bort. Nu blev kyrkogården hennes sista hem. Där fick hon ändå lite mat då och då, och den ensamheten kändes tryggare än ovissheten på vägarna. En vinterdag, när snön föll, hörde hon två röster vid en grav – en man och en kvinna. De stod vid Pärs grav. Berta blev nyfiken och smög närmare. – Där ser du, Oksana, att det var en dålig idé att besöka pappas grav. Jag vill inte minnas honom, sa Mikael tyst. – Du måste förlåta och gå vidare, Misha, sa Oksana. – För då slutar mardrömmarna. – Du tror det, va? – Så sa farmor alltid… Mikael såg på graven, drog ett djupt andetag och sa: – Jag förlåter dig, pappa. Från mig, från mamma, från Berta… Synd bara att du tvingade mig att köra ut min bäste vän. Hoppas det gick henne väl. Bakom Mikael stod en stilla hund, och… hon trodde knappt sina ögon. Det var han! Han var vuxen nu, men Berta kände genast igen honom. Skulle Mikael känna igen henne? När Mikael vände sig om och såg på hunden – stod han tyst, tvekade, tog några steg mot henne. Berta viftade lite på svansen och gjorde själv några trevande steg. Så sprang de mot varandra. Oksana hann knappt reagera förrän Mikael på huk omfamnade sin hund, som han sist sett för sju år sen. Berta slängde frambenen runt hans axlar och slickade hans kinder, näsa och haka. Hennes högsta dröm gick i uppfyllelse – äntligen var hon återförenad med sin människa. ***** Naturligtvis tog Mikael med sig Berta hem, och Oksana och Berta blev snabbt vänner. De började leva tillsammans. Först tre, sen fyra (för Berta hittade så småningom en kattunge i kvarteret), och slutligen fem – då det kom en liten människovalp till världen som hette Niklas. Och snart renoverade Mikael upp huset i byn, och på somrarna var de alltid där – hela familjen. Och trots allt de gått igenom – både Mikael och Berta – var de lyckliga.

Gå och kom aldrig tillbaka

Gå din väg, hör du? viskade Mikael med tårar i ögonen. Gå, och kom aldrig mer tillbaka! Aldrig.

Med darrande händer lossade pojken den tunga metallkedjan, drog sedan Elsa mot grinden och, efter att ha slängt den vidöppen, försökte han putta ut henne på vägen.

Men Elsa förstod inte alls vad som pågick.
Var det här verkligen ett farväl? Men varför? Hon hade ju inte gjort något…

Gå nu, kära du, upprepade Mikael medan han kramade hunden. Du kan inte vara kvar här. Han kommer snart tillbaka och

Just då flög dörren till huset upp och på trappan stod en berusad Vidar med en yxa i handen.

*****

Om folk bara visste hur tufft det kan vara för en hund att hamna på gatan och utan att ha bett om att bli det så hade nog många ändrat inställning. Istället för att blänga ilsket eller vända bort blicken med avsky, kanske man skulle plocka fram lite medkänsla, eller i alla fall bjuda på ett snett leende.

Men hur ska folk kunna veta vad våra fyrbenta vänner fått utstå? Det är ju inte så att hundarna kan hålla låda om sina sorger. De får allt hålla sorgen inom sig.

Men jag ska ändå berätta en historia. En historia om kärlek, svek och trofasthet

Och den börjar med att Elsa, redan som valp, visade sig vara fullständigt överflödig.

Vad det var som gjorde att hennes första husse, Roger, tröttnade på henne är det ingen som vet. Kanske störde det honom bara att hon föddes?

Så han kom inte på något bättre än att släpa det då två månader gamla knytet till närmaste by, och… ja, bara lämna henne i diket.

Japp, så lättvindigt gick det till. Ens inte inne i byn nej då, nätt och jämnt inom synhåll från första brevlådan släppte han henne, klappade av sig dammet och styrde sin Volvo mot storstan.

Där på landsvägen dånade bilar, långtradare, SL-bussar och allsköns annat. Ett felsteg, och Elsa hade kunnat bli en blöt fläck under en Saab. Tydligen räknade hussen med det.

Och skulle hon mot förmodan klara sig från trafiken, ja, då skulle hungern eller törsten ta henne. En liten valp överlever inte länge.

Men just den här dagen hände ett (för Elsa) litet mirakel.
Just denna dag fick Mikael, som precis fyllt fjorton, en ny cykel av sin pappa och var ute och testade den på gatan i lilla Näshulta.

Inte utanför byn nu, hojtar Ann-Britt, hans mamma, när han glatt trampar iväg på cykeln. Hör du det?

Det är lugnt, mamma, ropar Mikael och drar iväg så gruset sprätter.

Inte för att han höll det löftet. För ärligt talat, vägarna i Näshulta är som schweizerost och med cykel är det förenat med livsfara. Men ny asfalt låg ändå längs landsvägen till Eskilstuna, och Mikael var bara tvungen att känna på fartvinden utanför stan.

När han nästan var framme, såg han plötsligt en liten valp som kutade runt på vägrenen. Ibland rusade den mot bilarna, ibland hoppade undan i sista stund. Sådär så att man ville hålla för ögonen.

Vad håller hon på med vad gör hon här? tänkte Mikael och parkerade sin cykel i gräset. Snart gick han raskt fram till valpen.

*****

Mamma, pappa titta vad jag hittade! sa Mikael leende när han kom in genom dörren. Någon hade bara dumpat henne ute vid vägen. Kan vi behålla henne? Hon är så söt!

Mikael! Var du utanför byn? utbrast Ann-Britt. Jag sa ju till dig

Förlåt mamma jag skulle bara till vägen och vända! Om jag inte tagit med valpen, hade hon kanske dött, försökte han.

Och du då? suckade Ann-Britt. Tänk om det hänt dig något, på vägen, med alla bilar?

Jag lovar, det händer inte igen. Men snälla, kan vi ha kvar henne? Jag har alltid velat ha en hund… Och faktiskt jag fyller år idag.

Jaha minsann, födelsedag, sa Ann-Britt och skakade på huvudet. Uppkäftig dessutom!

Mikael tryckte valpen närmare sig, rädd att föräldrarna skulle ta henne ifrån honom.

Men Ann-Britt, låt pojken vara, sa pappa, Leif, småroligt. Han var lite salongsberusad och generös. Han fyller ju fjorton idag. Kom igen vi hade det värre i vår ungdom. Och valpen ser ju trevlig ut, kanske renrasig också. Låt Mikael ha kvar henne.

Jaha, om pappa tycker det är okej så gör jag det också, log Ann-Britt.

Jaaaaa, tack! Ni är bäst i världen!

Mikael var så lycklig att han nästan glömde bort den nya cykeln nu var det bara Elsa som gällde. (Ja, det dröjde inte länge innan han gav henne det namnet.) Först trodde Mikael att det var en han, men när han tittade närmare såg han det var en liten fin tjejvalp. Och snäll, och så kramgo att Mikael och Elsa blev bästa vänner direkt.

Och så blev cykeln stående medan Mikael och Elsa tillbringade dagarna ihop. Vem behöver väl Tour de France när man har sin bästa hundkompis?

Nu skulle man ju kunna tro att allt var frid och fröjd valpen räddad, Mikael lycklig, och föräldrarna glada att sonen äntligen också såg glad ut. Kanske slutet gott?

Icke då.

Det gick sex månader, sedan började eländet.
Allt började med att Vidar, Mikaels pappa, förlorade sitt älskade jobb som maskinförare och sorgdränkte sig rejält. Gamla spargrisen, tänkt till tråkigare tider, drack han upp på ren ilska.

Ann-Britt försökte i sin tur gråta, bönfalla och diskutera, men Vidar blev bara surare och hårdare. Så småningom började han till och med slå.

Förut var köttbullarna slut eller taket läckte, så var det Ann-Britts fel. Och förklaringar bet inte. Vidar ansåg alltid att han var offret.

Visst kunde han letat nytt jobb, men i stan ville han inte in, och på landet fanns det inte mycket, inte sådant som betalade vettiga kronor.

Ann-Britt! Var har du gömt Brännvinet?! ropade Vidar med andan av en mongolisk härförare vid gryningen.

Ann-Britt gjorde sitt yttersta för att stoppa honom, men fick bara spott och spe tillbaka. Om Mikael la sig i fick han också smaka. Mammas bud: Håll dig undan, pojk, far din har tunga nypor.

Så Mikael brukade smyga ut till Elsa, klappa hennes huvud och fuktade hennes päls med sina egna salta tårar, medan de satt och lyssnade på trätan inifrån huset. Elsa slickade bort tårarna så gott hon kunde.

Så en dag small det till. Mikael lekte ute med Elsa, Ann-Britt hade gått till affären på ICA, och plötsligt brast Vidar. Han kallade på Mikael, tog tag i honom, ruskade om honom ordentligt. Sedan började slagen komma.

Mikael tålde en stund, men utbrast till slut i smärta. När han försökte komma loss hade Vidar järngrepp, som en riktig rörmokare.

Men så oväntat tog Elsa till taggarna. Alltid så snäll, pep hon nu ilsket och skällde mot Vidar så att till och med husets tyrann stannade upp.

Mikael hann slita sig loss och sprang, men hann tänka: snart kommer pappa tillbaka, och då troligen med nåt vasst.

Vad återstod att göra?

Gå din väg! vädjade Mikael och tårarna sprutade. Gå, och kom aldrig mer tillbaka! Du kan inte vara kvar här!

Med darrande händer losslade han kedjan, ledde Elsa ut och knuffade henne ut genom grinden.

Elsa stod där, lika förvånad som en hund kan vara. Vart skulle hon gå?

Snälla, gå! grät Mikael, kramade om hunden. Om pappa kommer tillbaka det går inte!

Just då ramlade dörren upp med en duns och den berusade Vidar kom ut med yxan i näven.

Mikael! vrålade han. Varför i hela friden har du släppt ut hunden? Vem har bett dig om det?

Pappa snälla, gör ingenting, sa Mikael, försiktigt backande.

Han var innerligt rädd. Fly med Elsa? Nej, mamma fick inte bli kvar själv med Vidar.

Rör inte hunden, pappa, bad Mikael. Gå in och sov ruset av dig. Du är knappt en människa längre…

Så du tycker det?! Hon ska då inte öppna käften åt mig, otacksam best! Jag har gett henne mat! Jag ska visa henne, och sen ska jag ta itu med dig! Sonen som alltid ska sätta sig upp mot sin far!

Vidar snavade men han höll sig kvar vid räcket och började rusa nerför trappan.

Hämta hit henne!

Men Vidar, snälla, låt bli Ann-Britt flämtade, nyss hemkommen med kassar från Coop. Hon är bara en liten hund. Du kommer slå ihjäl henne!

Tyst! Den där jycken ska veta vem som bestämmer! Mikael, dra hit henne!

Det fanns ingen tid för tvekan.

Mikael slängde en sista blick mot Elsa, pussade hennes nos och tryckte ut henne genom grinden.

Spring! Spring nu, Elsa! Och förlåt oss

Din jävel! exploderade Vidar när han insåg vad Mikael gjort.

Elsa kastade en sista blick på Mikael och rusade mot skogen. Det var den enda platsen hon kunde gömma sig.

Och kom aldrig tillbaka, Elsa annars dödar han dig! ropade Mikael efter henne.

Vad som hände sen såg Elsa aldrig.
Hon kunde bara hoppas att hennes älskade Mikael och hans mor skulle klara sig.

*****

Sedan dess har det gått…
…inte en månad, inte ens ett år.
Sju hela år har gått. Sju långa år levde Elsa i hopp om ett mirakel.
Hon trodde, in i det sista, att hon en dag skulle få träffa Mikael igen.

Men ju längre tiden gick, desto svagare blev hoppet. Mikael och Ann-Britt hade för längesen lämnat byn.

Första gången Elsa vågade sig närma sig huset igen var ett halvår efter flykten. Hon nosade försiktigt på den halvt öppna grinden, stötte till den med tassen, och den öppnades med en gnisslande suck. Där innanför: ett utbränt hus. Ingen Mikael, ingen Ann-Britt, och ingen Vidar heller, men honom saknade väl ingen.

Hon gick dit flera gånger, men ingen dök någonsin upp. Men hon kände ändå det hade inte hänt dem något ont. De hade bara flyttat. Var och när hade Elsa ingen aning om.

Hon visste bara att det aldrig skulle bli som förr, det fanns inget hem att återvända till.

Under närmare ett år, kanske mer, strövade Elsa från by till by, aldrig länge på ett ställe. Till sist plockade en gammal farbror upp henne. Av alla platser han hittade henne precis vid vägen utanför Näshulta. Déjà vu, minsann.

Har du gått vilse? flinade gubben, gråhårig och långskäggig. Vill du komma och bo hos mig?

Det ville Elsa för vad hade hon för val? Gubben, som kallade sig Olle, visade sig vara snäll och ganska givmild. Visst luktade han billigt rödvin ibland, men han delade med sig av köttbullar, gröt, och smaskiga märgben. Hon blev dörrvakt och assistent Olle jobbade nämligen som nattvakt. På kyrkogården.

Kyrkogården var först lite läskig, men Elsa vande sig. Olle var bra sällskap men mycket ensam. När han drack berättade han om hustrun som stuckit, dottern som inte ville kännas vid honom, och all hans djupa ensamhet. Elsa la huvudet mot hans ben och lyssnade. Hon, om någon, visste hur viktigt det var att få prata ut.

Och när Olle tystnade, låg hon där och tänkte på lyckligare dar: på Ann-Britt, på Mikael men Vidar försökte hon glömma för gott.

En dag under en runda på kyrkogården snubblade Elsa bokstavligen över Vidars grav. Hon kunde känna igen lukten, tung av ilska och brännvin, som satt sig i jorden.

Vad står du där för? undrade Olle när han såg Elsa snoka. Jaså, det är den där Vidar. Stackarn som brann inne när huset gick upp i lågor. Hans fru och son drog till stan, och han satt kvar och söp tja, då går det som det går. Trist, men sådant är livet.

Elsa betraktade Olle en stund, och så gick de vidare. Nästan fem år levde Elsa med nattvakten Olle. Men så gick han bort och där stod Elsa åter ensam.

Och vart skulle hon gå? Ingen vill ta sig an en gammal hund. Så Elsa bestämde sig för att stanna kvar på kyrkogården dödens väntsal, tillika hennes sista tillflykt. Hon behövde ingen mer husse; Olle var snarare en olycksbroder än en riktig matte.

Så blev det vinter. Första snön föll, och då, mitt under en av Elsas rundor i jakt på rester av grav-gästers smörgåsar, hörde hon plötsligt röster. Ovanligt en lördagsförmiddag.

Två personer, en man och en kvinna, stod vid Vidars grav.

Elsa tyckte det var märkligt. Vem i hela friden kunde vilja besöka den gubbens grav? Hon smög närmare av ren nyfikenhet.

Jag sa ju, Rebecka, det här var en dålig idé. Varför ska jag hit? Jag vill inte veta av honom efter allt han gjort. Du säger att jag borde förlåta honom Men för vad? För att han förstörde mammas och mitt liv?

Du måste, Micke Förlåt honom och gå vidare. Har du inte själv sagt att du har mardrömmar fortfarande? Han var kanske en bråkstake och supare, men ändå din pappa. Om du förlåter, blir allt kanske lättare. Han har ju säkert inte fått ro heller.

Och det vet du för att?

Så sa mormor jämt. Förlåt och allt blir lättare, för både de levande och döda.

Kanske du har rätt, muttrade Mikael.

Han såg på graven, sänkte pannan, drog efter andan och mumlade:

Jag förlåter dig, pappa. För min, mammas och Elsas skull Men det var synd att jag behövde kasta ut min bästa vän för din skull. Hoppas hon har klarat sig.

Hela tiden stod Elsa bakom Mikael, helt stel. Kunde det verkligen vara han? Älskade Mikael från förr?

Mikael tycktes känna hennes blick. Han vände sig långsamt om och frös till is.

Vad är det med dig, frågade Rebecka. Ser du ett spöke?

Nej, men en hund sa han tyst.

En hund! Herregud, Micke, du skrämde mig. Hundar finns det gott om även på kyrkogårdar.

Vänta lite Jag känner igen henne Men det kan ju inte

Han tog några steg mot Elsa. Hon viftade lite på svansen. Båda tvekade, sen rusade de mot varandra.

Rebecka hann knappt blinka innan Mikael satt på huk och höll om Elsa, och Elsa, överlycklig, kastade sig över honom med tassarna på axlarna och slickade hans kinder, näsa och haka så att han nästan tårades igen. Hennes högsta dröm hade gått i uppfyllelse efter sju långa år hade hon återförenats med sin människa.

*****

Klart Elsa fick följa med hem igen.
Hon blev snabbt vän med Mikaels flickvän, och så blev de sambo på Södermalm, alla fyra. För ja, efter ett tag räddade Elsa en kattunge från en dag på stan, och självklart fick den också flytta in. Senare kom en liten mänsklig son Niklas till, och när Mikael återställde det gamla huset i Näshulta blev det sommarparadis för hela flocken.

Trots all osäkerhet och prövning så kunde Mikael och Elsa till slut luta sig tillbaka och, nåja, nästan nypa sig i tassen för det blev ju ändå lyckligt det här. På riktigt.