Sommardagbok
Det var en ljummen sommarkväll. Jag var på väg hem efter handbollsträningen i Solna, när jag fick syn på en gammal farbror som låg på asfalten utanför en mataffär. Han var så skröplig, såg alldeles hjälplös ut, och försökte förgäves ta sig upp. Människorna som passerade vände bort blicken, vissa gick en omväg runt honom och jag hörde någon viska: Han är nog på fyllan. Farbrorn mumlade för sig själv, sträckte svaga händer mot folk som bara gled förbi.
Mamma lärde mig tidigt att hjälpa dom som har det svårt. Det går inte att bara titta bort för att det känns jobbigt. Så jag gick fram och böjde mig ner. Behöver du hjälp? frågade jag. Men han kunde inte riktigt svara, bara mumlade och höll ut händerna mot mig.
En kvinna som gick förbi tyckte jag skulle låta honom vara. Du ser väl att han är full, sa hon avfärdande. Och titta så smutsig han är. Akta dig så du inte får något. Men när jag tittade närmare såg jag att hans händer var blodiga. Riktig fasa grep mig. Vad har hänt dig? frågade jag, fortfarande inget tydligt svar, bara ett hjälplöst mummel. Han tog upp en plastpåse som låg på marken bredvid och jag såg att den var full av glasskärvor från ölflaskor. Med möda plockade han upp fler skärvor och la dem i påsen det var alltså därför hans händer blödde.
Jag torkade försiktigt bort blodet med våtservetter jag hade i väskan. Om jag skulle hjälpa honom upp ville jag helst slippa kleta blod på kläderna också. När jag fått bort det mesta lyfte jag honom försiktigt. Han svarade inte på frågor om adress eller namn, men började gestikulera, pekade ut riktningen vi skulle gå. Sakta följde jag honom till ett av höghusen intill torget. Han tog fram handen, visade två siffror och pekade på porttelefonen. Jag förstod då att det var hans lägenhetsnummer, slog in det och en röst svarade snabbt därinne, tydligt upprörd och orolig. Farbrorn mumlade återigen något men nu kom det rusande ner en kvinna och en man från trapphuset.
De kastade sig genast över honom, granskade honom och såg till att han var okej. Mannen tackade mig, tog farbrorn under armen och hjälpte honom upp. Kvinnan ville prompt göra något för mig Vad kan vi ge dig som tack? Vänta lite, stanna här! Hon försvann in i huset och kom efter en stund tillbaka med en jättestor korg full med nyskördad hallon. Egenodlade! log hon stolt. Jag tackade men ville egentligen inte ta emot något. Snälla, ta emot vi var helt ifrån oss när vi insåg att farfar var borta från lägenheten när vi kom hem från sommarstugan. Förstår du, han har haft ett tufft liv. Han tillfångatogs under andra världskriget och sårades svårt i tungan när han försökte undvika att avslöja viktig information. Sedan dess kan han knappt prata klart, bara mumla och göra ljud. Och här i kvarteret brukar ungdomar hänga på lekplatsen och dricka öl, slänga flaskor, så barn och andra sårar sig ofta på glassplitter. Efter att min dotter Elsa skar sig i foten har farfar börjat gå ut kvällstid och städa undan efter dem, fast vi försökt hindra honom. Han är ju så gammal nu, benen bär dåligt. Vi har till och med gömt lägenhetsnycklarna ibland men han hittar alltid ut. En gång blev han liggande fem timmar på marken innan någon hittade honom. När vi förstod att han var borta i kväll började vi leta efter honom, och så ringer du på dörren. Tack snälla.
Jag stod tyst, helt tagen av hennes berättelse. Hon tryckte korgen i mina armar och jag bugade bara tackande, hade inga ord kvar. På vägen hem började jag gråta. Varför är det så här i Sverige, varför är vi så rädda för att hjälpa till? Varför tänker vi bara på oss själva? Jag vill bara säga: Om ni ser någon på marken anta inte det värsta direkt. Gå fram! Kanske behöver just du visa lite medmänsklighet. Vi måste alla minnas att vi är människor. Låt oss aldrig glömma det.
