Jag och min man reste till en liten by i Dalarna jag skulle för första gången träffa hans föräldrar.
När vi närmade oss det röda trähuset, kom Evas mamma ut på bron, satte händerna bestämt i sidan och ropade med en röst som bars över gården, som en robust värdinna på midsommarfest:
Men Erik! Skulle du inte ha ringt innan du kom hem? Och kolla, du har ju någon med dig!
Erik log finurligt och drog mig nära, som ett barn med sin skatt:
Mamma, det här är min fru Linnea.
Den stora modern, klädd i blommigt förkläde, tog långa steg rakt mot mig, öppnade armarna och utropade:
Nämen, välkommen, svärdotter min!
Och enligt traditionen kysste hon mig tre gånger, ett stadigt grepp om mina axlar. Doften av vitlök och nybakat lingonbröd omgav henne, och jag blev nästan rädd av kraften i hennes kram. Mitt huvud trycktes mellan två stora kuddliknande bröst. Hon lossade mig ett ögonblick, synade mig från topp till tå och sa:
Erik, var har du hittat en sån liten tös?
Min man skrattade kort:
Jodå, i stan! På biblioteket. Är pappa hemma?
Han hjälper grannen med värmepannan… Kom in bara, men ta av skorna jag skurade golven nyss.
Nyfikna barn från grannhusen stirrade storögt på oss genom grinden.
Markus, spring till Elsa! Säg att Erik är hemma, med frun!
Jajamän! ropade pojken och försvann mot dalvägen.
Vi klev in i köket. Erik tog av mig min trendiga höstkappa fyndad på rea i Göteborg och hängde på kroken nära vedspisen. Sedan värmde han upp mina frusna händer mot den vita muren, lutade kinden mot dem:
Min egen värmare, du är fortfarande varm…
Det slamrade av kastruller, lergods klirrade, glasen blinkade i skenet och aluminiumskedar dansade på bordet. Medan svärmor dukade fram, granskade jag det svenska allmogehemmet med nyfiken blick. Där i hörnet en Dalahäst och släktfoton; på fönstren små blommiga gardiner; på golvet trasmattor, på pallen tovade sittdynor. Bredvid spisen, med ryggen mot oss, sov en stor rödrandig katt.
Vi gifte oss förra veckan hördes Eriks röst, som om på håll.
Jag förundrades: hur snabbt de där specialiteterna landade på bordet! I mitten: inkokt lax i ett tungt fat, omgiven av inlagda rödbetor, gräddfil, surströmming, ugnsbakat bröd toppat med krispig skorpa och paj med ägg och purjolök. Magen vred sig av hunger.
Mamma, det räcker nu! Du har lagat för en hel vecka, muttrade Erik med ett leende och tog en rejäl bit av limpan.
Svärmor ställde bestämt ner en immig kvarting Akvavit intill fisken och torkade händerna nöjt på förklädet:
Såja, nu är det klart!
Så blev jag presenterad för Eriks mamma. Mor och son liknade varandra mörka ögon, äppelkinder. Men Erik var tystlåten, foglig, medan hans mor stormade fram, som ett plötsligt sommaroväder: högljudd, skrattande, full av kraft. Jag misstänkte att hon dragit upp en och annan envis häst ur sankmarken, släckt en fäbodbrand eller två…
En dörr smällde i farstun. In gled en liten man, ganska kort, rökluktande och sotig i sin vadderade arbetsjacka.
Den lille gubben slog ut med armarna och skrattade:
Men du milde, nu händer det grejer!
Utan att ta av sig sin sotiga pyjamasmjuka jacka, kramade han sin son.
Tjenare, farsan!
Tvätta händerna innan du kramas! befallde svärmor.
Gubben tog min hand med lågmäld vänlighet:
Hejsan, fröken!
Svärfar hade busiga, blå ögon och ett yvigt, rödgult skägg, lockar med drag av koppar.
Märta, häll upp lite ärtsoppa till mig! sa han, medan han rörde om i vattenkranen.
Vi höjde glasen:
Skål för er, kära ni!
När maten var slut vågade jag för första gången fråga:
Gunnar, varför heter alla män här Erik i släkten?
Enkelt, Linnea! Farfar var murare, hans far också, och nu jag tredje generationen. Bara Erik här, han nickade mot sonen, blev CNC-operatör.
Sverige behöver maskinoperatörer också, farsan!
Är det svårt att mura en svensk spis, Gunnar?
Det är ett riktigt hantverk! svärfar höjde fingret. Så den värmer, inte ryker, och så att man får bästa julbrödet. Vi rödhåriga är sega som björkar, vi är solens barn!
Han kan allt, våran Gunnar! inflikade svärmor stolt.
Berätta nåt, pappa! Låt oss höra.
Gunnar suckade, rufsade skägget, sneglade busigt:
Då så! En sommar när vi skulle slå hö… Du minns väl, Märta, när vi hade Rosa inte en ko, utan en mjölkmaskin på styltor…
Solen hade inte ens gått upp över skogen förrän vi slog hö och surrade: svisch-svisch! Värmen var olidlig, bromsar bet värre än vilda älgar. Det året fanns det vildsvin i skogen som aldrig förr.
Vid lunch rann svetten, vi var dödströtta efter flera dagars arbete. Då tänkte jag skoja till det: Akta er! Vildsvinen kommer! och klättrade snabbt upp i närmsta träd. Alla följde mitt exempel.
Och vad hände sen? skrattade jag.
De ville slå mig med räfsorna! Men jobbet gick mycket fortare efter det, kan du tro.
Du är för tokig du, rödskägg! sa Märta med ett gapskratt och daskade maken lätt.
Berätta nu om riktiga vildsvin!
Jajamen. Det var så här…
Jag och Märta var unga, Erik var inte ens påtänkt. Jag var jägare då. En vinter kom jag hem och sa: Jag går ut och jagar. Hon sa, Gör det, du.
Jag gick, men såg inget. Skymningen föll, dags att gå hem. Men då hörde jag svinen rassla till nära inpå. Jag väntade, sköt och missade. Då brakade sig en galt rakt mot mig! Jag sprang och tog mig upp i ett träd. Satt fast där, bakfull av skräck.
Han blev stel som stocken! ropade Märta.
Inte avbryt! Galten började böka under trädet, lade sig sen där och flocken följde. Jag fick sitta där hela natten och huttra.
Och jag letade efter Erik till gryningen! Samlade karlarna, ropade och letade tills vi hittade honom. Bar honom hem på ryggen tills han vaknade ur chocken.
Du är då ingen vanlig kvinna, Märta du är blod och mjölk!
Nu räcker det! Linnea, vill du ha te? Med rallarros, johannesört och hemmahonung?
Gärna, tack!
Märta hällde upp doftande, varmt te i koppar.
Erik, berätta om när du botade min syster!
Gunnar skrattade så han nästan satte teet i halsen:
Svågerskan sände telegram: Jag kommer på besök! Vi blev glada… Men vid middagen klagade hon på ont i benen.
Har du prövat med bistik? sa vi.
Var hittar jag bin i stan?
Jag tog med henne till kuporna, satte en geting på varje ben. Först tackade hon, men efter en halvtimme svor hon på stockholmska: allergisk mot giftet, benen svullnade upp som falukorvar!
Det visste vi inte innan! Linnea, du tål honung va?
Inga problem, Gunnar.
Skönt!
Vi drack ur. Mörkret föll över byn, tröttheten smög in. Märta drog för gardinerna:
Erik, var ska ni sova?
Kan vi sova på den gamla ugnen, mamma? Vad säger du, Linnea?
Självklart!
Bästa platsen! Pappas mästerverk av tegelsten och slit.
Gunnar log stolt, och det var han värd: ugnen värmde, mättade och samlade människorna i huset.
Vi tackade för maten och reste oss. Erik hjälpte mig varsamt upp på den varma spisen, klappade mig lätt där bak. Från loftet strömmade åldrad doft: tegel, torkade örter, fårull, bröd.
Erik somnade direkt. Jag låg vaken, hörde ett flåsande ljud bredvid mig:
Pys-pys, pys-pys…
Det är tomten, tänkte jag oroligt, jag har ju läst om såna…
Jag mindes barnramsan:
Tomte, tomte, vi vill inte bråka med dig!
Först på morgonen fick jag veta sanningen: det var ingen tomte, utan jästen som svärmor ställt på värmning och glömt bort!
Vi kommer säkert tillbaka till Eriks föräldrahem; för Gunnars historier, den varma spisen och det nybakta brödet. Men det får bli en annan gång.
